Sofie Nordquist

50 minuter var jag ute. I Fucking 3000 sekunder var jag ute och pendlade med både armar och ben. Allt för att gå ner i vikt och ta förstaplatsen i Slitz eller Moore. Drömmen. När kroppen kändes riktigt varm begav jag mig ned på en väg som nästan aldrig tar slut. Här skall jag minsann springa hela vägen till slutet, tänkte jag. Nedförsbacken var lätt. För lätt. Marken planades ut mer och mer, benen kändes hårda och gjorde ont*. Pang. Knät pajjar. Jag hann springa cirka 150 meter, sedan var det bara att på ett snygg sätt sakta ned till gångfart igen. Frustrerad och fylld till bredden av smärta gjorde jag allt för att knät skulle få lida och ta sitt straff. Hoppade över stenar, stockar och vattenpölar. Gav upp och vände hemåt igen. Ingen idé. Jesus vill inte att jag ska springa helt enkelt. Men tro inte att jag slasade för det. Nej då. Jag gick lika fort som en tjackpundare på toppen av ruset. Fort och ryckigt. Nu tänker jag fan i mig inte ens gå på toa idag. Och duscha orkar jag inte. Luktar torsk. Flöddertorsk.

* = Googlade och fann förklaringen: Mjölksyra.


Puss /Sof