Sofie Nordquist

Ett jävligt vanligt i-landsproblem är när strumporna skall paras ihop efter en tvätt och alla strumpor inte får sin livskamrat. Den andra strumpan har försvunnit spårlöst. Den har delat upp sina atomer och flytt ut genom avloppet in till staden. En strumpa är ensam och meningslös. (Om man nu inte är extrem-whitetrash och älskar att bära omaka strumpor i kombination med sina fake-foppatofflor.) Strumporna är ett acceptabelt problem om man jämför med det jag ofta är med om vid renbäddning av min MALM-säng, 160 cm bred, från IKEA. Påslakanen ligger alltid två och två i linneskåpet. Oskiljaktiga. Men örngotten, som såklart skall ingå i samma serie som resterande sängkläder, finns inte. Jag får då alltid ta till nödlösningen som innebär att man tar två riktigt efterblivna örngott längst ner i högen. De där örngotten från tidiga 90-talet som mamma bytte till när man hade kräkts ner hela sig själv och sängen. Vi kan kalla dem vinterkräksjukenörngotten. Så nu sitter jag här i sängen och skäms så fort min hy nuddar kudden. Usch. Osmakligt.




Det ser ju för fan ut som att sängen tillhör en bättre socialbidragsfamilj i södra Sverige. JAG SKÄMS!



God natt då. Sitter upp och sover. /Sof