Anonymus
Efter publiceringen av gårdagens inlägg, där jag påstod mig ha frågetecken angående helgen som var, fick jag svar. Anonyma tips i form av bilder ramlade in i min inkorg och pusslade ihop det hela, som innan var så oklart.
Jag har under helgen anslutit mig till ett såkallat "crew", vars namn blev Hens. Vi har än så länge fem medlemmar. Fyra damer och en herre. I Leksand är det status att ingå och vara medlem i ett crew, annars är man inte mycket till individ i det samhället. Så vi bildade ett nu i helgen. Men vad vår uppgift med crewet är står än så länge oklart.
Två av våra medlemmar i Hens (Jag och Alida) sittandes vid ett bord på den lokala krogen
Legends i Leksand. Jag ser blek ut på bilden och det var jag också. Tummen upp för crew's!
Efterfester är en given faktor vid utgångar av högre klass. Vi samlades slutligen hemma hos mannen som jag senare på dygnet utförde diskningen hos. Hela Hens-crewet var där. Vi rökte cigaretter under en fläkt och öl i kopiösa mängder dracks utan några komplikationer. Jag kan, tack vare dessa anonymt skickade bilder, minnas att jag och en annan medlem pratade mycket engelska medans jag låg på en matta på golvet. Den var mjuk och gav mig en beröring som ingen man i hela Sverige kan giva mig. Plötsligt tippade en öl och rann ut på golvet. Det var min öl. Jag torkade inte upp spillet utan reste mig och föreslog att vi skulle vandra vidare. Och så blev det.
Där låg jag och åmade mig mot mattans behagliga yta. Men var ölen redan utspilld?
Det får vi nog aldrig veta.
Dagen efter var en mindre katastrof. Ett kaos. Ett uppvaknande efter en nära döden-upplevelse tack vare ständig förtäring av alkoholhaltiga drycker kvällen innan. Min vän ringde och väckte mig runt tiotiden på morgonen i den soffa, som jag bara fyra timmar tidigare blivit nedbäddad i av mannen som ägde den. Jag, bokstavligt talat, drog mig upp från den liggande ställningen till någon slags sittande. Allt snurrade och huvudvärken small så att jag nästan kände smaken av likvor i min uttorkade mun. Då var det dags, tänkte jag. Walk of shame genom hela Norsgatan, som är några hundra meter. Allt jag fokuserar på är att gå rakt och inte dra åt mig "Titta hörrni! Där kommer en prostituerad!! -blickar.
Väl ute på denna ökända gata i Leksand börjar en av de mest erfarna A-lagare prata med mig. Jag slår ned blicken i backen och vill avlida. Han nämner något om vädret och mina skor och försvinner sedan in i en närliggande spelbutik. Troligtvis skulle han spela på V75. Snart var jag framme hos min goda vän.
Väl där bjöds det på frukost. Jag ville inte ha. Var liksom inte så sugen. Varför? Hon erbjöd mig Panodil 500 mg och jag tog glatt emot två stycken. Nu var helgen slut för mig och jag har ännu inte återhämtat mig.
Två Panodil 500 mg hjälpte mig på traven med huvudvärken. Det var ett hål i mina underbyxor (?) och jag åt upp ett helt paket med TUC-kex i liggande ställning. Resterande minnen av lördagen (den bakfullaste dagen sedan jag var på Iron Maiden i Göteborg 2005) är vaga. Herrejesus!
Detta måste vi göra om. Till jul kanske. Puss på Er!
Jag har under helgen anslutit mig till ett såkallat "crew", vars namn blev Hens. Vi har än så länge fem medlemmar. Fyra damer och en herre. I Leksand är det status att ingå och vara medlem i ett crew, annars är man inte mycket till individ i det samhället. Så vi bildade ett nu i helgen. Men vad vår uppgift med crewet är står än så länge oklart.
Två av våra medlemmar i Hens (Jag och Alida) sittandes vid ett bord på den lokala krogen
Legends i Leksand. Jag ser blek ut på bilden och det var jag också. Tummen upp för crew's!
Efterfester är en given faktor vid utgångar av högre klass. Vi samlades slutligen hemma hos mannen som jag senare på dygnet utförde diskningen hos. Hela Hens-crewet var där. Vi rökte cigaretter under en fläkt och öl i kopiösa mängder dracks utan några komplikationer. Jag kan, tack vare dessa anonymt skickade bilder, minnas att jag och en annan medlem pratade mycket engelska medans jag låg på en matta på golvet. Den var mjuk och gav mig en beröring som ingen man i hela Sverige kan giva mig. Plötsligt tippade en öl och rann ut på golvet. Det var min öl. Jag torkade inte upp spillet utan reste mig och föreslog att vi skulle vandra vidare. Och så blev det.
Där låg jag och åmade mig mot mattans behagliga yta. Men var ölen redan utspilld?
Dagen efter var en mindre katastrof. Ett kaos. Ett uppvaknande efter en nära döden-upplevelse tack vare ständig förtäring av alkoholhaltiga drycker kvällen innan. Min vän ringde och väckte mig runt tiotiden på morgonen i den soffa, som jag bara fyra timmar tidigare blivit nedbäddad i av mannen som ägde den. Jag, bokstavligt talat, drog mig upp från den liggande ställningen till någon slags sittande. Allt snurrade och huvudvärken small så att jag nästan kände smaken av likvor i min uttorkade mun. Då var det dags, tänkte jag. Walk of shame genom hela Norsgatan, som är några hundra meter. Allt jag fokuserar på är att gå rakt och inte dra åt mig "Titta hörrni! Där kommer en prostituerad!! -blickar.
Väl ute på denna ökända gata i Leksand börjar en av de mest erfarna A-lagare prata med mig. Jag slår ned blicken i backen och vill avlida. Han nämner något om vädret och mina skor och försvinner sedan in i en närliggande spelbutik. Troligtvis skulle han spela på V75. Snart var jag framme hos min goda vän.
Väl där bjöds det på frukost. Jag ville inte ha. Var liksom inte så sugen. Varför? Hon erbjöd mig Panodil 500 mg och jag tog glatt emot två stycken. Nu var helgen slut för mig och jag har ännu inte återhämtat mig.
Detta måste vi göra om. Till jul kanske. Puss på Er!
Kommentarer
Trackback
