Sofie Nordquist

Bitter, likt smaken av ett besprutat bananskal, sitter jag här i soffan och dricker Coca Cola light via ett sugrör som jag varsamt placerat i en av mina nedåtgående mungipor. Isen har smält och kylan börjar nu så sakta att sina. Kunde denna dag bli sämre eller? tänker jag och märker att min bristande uppmärksamhet på sugröret ter sig i att dryck rinner ner för hakan för att sedan gå i mål på min urtvättade tröja från Gina Tricot.

Allting började för några veckor sedan. Mina dåvarande wannabe Converseskor läckte in katastrofala översvämningsmängder med vatten på grund av ett större hål i ena sulan samtidigt som min mor uttryckte sig hat gentemot mina skor, som hon inte ens ville kalla skor, med glåpord. Skorna blev ledsna och insåg sin låga status. De var riktigt slut. Finito. Vi tog farväl genom en väl vald placering i sopkorgen hemma på Bäckgatan 46 i Norrköping. Jag toppade med några rejäla klickar av en utgången bearnaisesås. Hej då. Tack för denna tid. Hälsa SITA.

Ett par skor fattigare satte jag mig ned framför datorn och skrev in http-adressen som skulle leda mig till de rätta skorna. Mina nya vänner och beskyddare (från glassplitter och annat vasst). Efter ungefär tre minuter fann jag ett par som passade mig. Orkade inte leta mer, hade annat att göra.

Färg: Röd
Storlek: ..............................

Fan, tänkte jag. Detta är ett återkommande problem i mitt redan så problemfyllda liv. Skostorleken. Mina vanskapta fötter är förevigt dömda att aldrig kunna ha någon sko som anses komma från en vuxenavdelning. De är för små. Alldeles för små. Förbjudet små.

Det har hänt att jag vaknat kallsvettig om nätterna och inte känt eller sett till mina fötter. Vart fan är de? skriker jag. Flåsande av all rädsla tänder jag snabbt sänglampan och fumlar högljutt i nattduksbordslådan efter mitt specialbeställda förstoringsglas från Kina. Några djupa andetag och jag kan till slut hålla förstoringsglaset någonlunda still. De nyvakna ögonen ställer sakta in sig på det jag letar efter. DÄR ÄR DE! Vilken lättnad. Jag kysser den som ligger bredvid mig i sängen och lägger mig åter tillrätta. Nu kan jag somna lugnt. Jag har ett par fötter, även om det krävs specialbeställda förstoringsglas för att lokalisera dem. 

Jag tog en storlek som jag trodde mig kunna ha, betalade och väntade på leveransen. Leveransdagen kom och jag hämtade ivrigt ut dem via postutlämningen på Gallerix i Mirum galleria. Väl hemma slet jag upp skorna ur paketet. Äntligen! De lyste av orördhet. Jag stoppade leendes ned mina pygméfötter i dem. Glädjen var över lika snabbt som ett oskuldsknull på en dassig spritfest i maj 1998. Fan, de var alldeles för stora. Fötterna levde rövare i dem. Så jävla stora var de.

Jag skickade tillbaka dem och kryssade i rutan för "byte" och ändrade till en mindre storlek. Allt gick sjukt smort och idag hämtade jag ut de nyanlända. Även de var för stora. Så nu sitter jag här med en för stor sko på min vänstra fot. De ska skickas tillbaka imorgon igen. När jag hämtar ut de tredje paret (och förhoppningsvis det sista) så ska jag ta med mig förstoringsglaset. Det kan nog behövas. 

Till mamma och pappa: Hur fan tänkte Ni egentligen? Och skulle man kunna få någon slags ersättning för minskad livskvalité? Hör gärna av Er!