Sofie Nordquist

Ni vet när man måste ta tag i exempelvis en storstädning efter någon slags festivitas eller ett diskberg med intorkade flingor och såser, så kan det ibland ta emot i själen. Rejält. Man måste verkligen göra det och man har skjutit upp det tillräckligt länge för att kunna skjuta upp det ytterligare. Ångesten smyger sig på och irritationen blommar upp likt ett tussilagodike i vårsolens sken. De negativa känslorna som måste-pressen medför ter sig i form av ljud och/eller våld och kan i värsta fall gå ut över andra personer som befinner sig i ens närhet vid detta tillfälle. Ni fattar vad jag menar.

Exakt så känner jag varje jävla gång jag ska duscha. Det är inte bara att klä av sig och, på ett sexigt sätt, kliva in i duschen och tvaga sig ren. Nej, snarare tvärtom. Det krävs förberedelser och tvång för att få mig ren.

Under en hel dag finns vetskapen om min framtida dusch där. Tanken på hela den plågsamma proceduren som komma skall, retar upp mig till max. Jag tappar fokus och vill fly från denna hygieniska värld. Psykosen kan anas. Jag läser samma mening om och om igen. Inget intresserar mig längre.

Tiden är inne och jag slår mig ned på en obekväm stol för att samla mig. Andas in, andas ut. Jag blickar mot badkaret och tyglar min ångest och rädsla genom att andas i en fyrkant. Strumporna tas av och mina små fötter (i storlek 35) blottas. Jag fryser redan. Hat.

Tröjan
Byxorna
PAUS!!!!

Under min avklädningspaus brukar jag sätta mig framför datorn eller kolla på tv. Duschen kan vänta och det är behagligt att vara lättklädd i min ensamhet. Jag skådar min kropp och klämmer på magen. Den är så mjuk och go. Men allt vackert har ett slut och en djup suck dras när jag inser att det nu ej finns någon återvändo. Nu ska det ske.

Underbyxorna och bysthållaren avlägsnas från min cutis* och läggs på valfri plats på golvet. Gärna bredvid och lite under sängen om det går. Jag går nu blottad genom min lägenhet med kosan styrd mot duschjäveln.

Väl framme entrar jag badkaret på ett så pass osmidigt sätt att jag skäms och slår på vattnet. Dess hårda strålar möter min cutis med ett lätt hat, men de blir snart goda vänner då vattnet visar sig komma med värme. Jag har nu nått mitt mål och jag förstår, först nu, inte vad det är som har varit så förbannat jobbigt med att komma hit. Det här är ju skönt. Jag kan utan problem duscha i ett flertal timmar när jag väl har kommit dit jag ska. Till målet. Men något jävla Carpe diem-bad blir det då fan inte. Det är bland det mest överambitiösa man kan göra för sig själv.

Det där med Carpe diem-bad kan vi ta en annan dag. Nu ska jag börja med min duschritual. Fy fan.

* = hud