Sofie Nordquist

Livet som arbetslös ter sig alltför ofta i rastlöshet, som i sin tur leder till irritation. Man tänker tankar som föder andra tankar. Alla är de lika negativt laddade och svårare att få bort än fasttorkat ägg. 

För att häva all jävla skit kan man bege sig ut på en promenad och i sin ensamhet skrika och klaga på det som tynger en. Naturen lyssnar då den behöver mitt koldioxid som jag utsöndrar genom mina klagovrål. Och att jag sedan sparkar på stenar för att få utlopp för aggressioner gör absolut ingenting. De känner inget. Stenar är inte levande varelser och har därför inga nerver som kan känna av smärta. Stenar är förlamade och de har det så jävla bra. Bara ligger där och är. I tusentals år ligger de på samma plats och odlar myrbon under sig. Svin.


Imorgon är ännu en dag för både mig och stenarna. Jag vet inte vad jag tycker om det faktiskt. 

Stenhårda kramar 
Sofie Nordquist