Sofie Nordquist

Många gånger kan jag se mamma stå vid strykbrädan i köket och vika, samt stryka, tvätt. Lysröret och radion är på. Ibland gör jag henne sällskap dessa stunder och slår mig ned vid köksbordet med ett glas av Arla's mellanmjölk. Är det juletider så bjuds det flitigt på hemmabakade och lite för tjocka pepparkakor. Ljuset från lysröret framhäver alla skavanker på våra kroppar. Mamma skrattar och säger att jag är ful som fan. Jag svarar med samma påstående. Pappa kommer gåendes i sina speedos, tubsockor och en t-shirt. Mamma ber honom ta med sig sina nyvikta herrtrosor och ihoprullade tubsockor upp till deras gemensamma underklädesbyrå. Han gör som hon säger. Alltid.

Hon är nogrann min mamma. Och detta har jag såklart tagit efter. Jag viker min tvätt och/eller hänger upp den på galgarna i garderoben omgående. Det gör nog de flesta, men majoriteten viker inte sina underkläder. Det har jag, med mina egna brytiningsfels-ögon, sett hos olika människor genom årens lopp. Det smärtar i min pedanta själ att se när någon idiot bara har kastat ner alla underkläder i en och samma låda. Som om det vore skräp med absolut noll värde. Jag brukar prata med de ovikta underkläderna när ingen ser. Jag berättar att det finns ett värdigt och välvikt liv hemma hos mig i min vita MALM-byrå med fyra lådor från IKEA. Där sorteras man även in i färger. Ingen vit ska behöva umgås med en svart. Ordning och reda är A och O för både mig och mina underkläder. Alla är vi lika mycket värda.