Sofie Nordquist

Det är en gråmulen och regnig tisdagsförmiddag som jag svänger in till den första gården på Älvuddsvägen i Djurås. Huset på gården ser nästintill obebott ut. Fjolårets ogräs har snällt stannat kvar mellan stenplattorna nedanför brokvisten och de solblekta spetsgardinerna hänger orörda i varje fönster. Jag stiger ur bilen och låser den. Plötsligt halkar jag omkull på ett tjog av genomruttna äpplen. En mindre mängd ruttet äpple landar slutligen i min gapande mun. Jag sväljer och tänker att skolmaten var värre.

Mitt frusna pekfinger pressar in knappen till ringklockan och jag väntar. Ingen öppnar och jag undrar om jag tagit fel hus? Plötsligt hörs en högljudd uppmaning om att stiga på inifrån huset. Ytterdörren är tung som bly. Det beror på ett mindre berg av soppåsar som blockerar den från insidan. Jag hör hur någon stånkar och stönar i ett närliggande rum. Efter några långa sekunder ser jag hur Alida, 24, kommer åkandes i sin defekta rullstol.

- Det här huset är inte handikappsanpassat. Kolla trösklarna! De är hopplösa att komma över med rullstolen.

Hon flåsar ljudligt av fysisk utmattning och lite saliv letar sig ner över hennes högra, morgonrocksbeklädda, bröst. Jingeln till Malou – efter tio ljuder från tv:n.

-Denna vecka handlar det om ”Mens”, säger Alida och håller upp en nattbinda med vingar.

Hon vinkar in mig till köket med nattbindan där hon förberett en varsin kopp te med tilltugg. Jag slår mig ned vid köksbordet och betraktar Alida när hon rullar runt i köket och försöker nå saker i köksskåpen från sin rullstol. I den tillbringar hon hela dagar och nätter. Hon rullar sig tillrätta vid bordet. Jag plockar fram mitt slitna block med tillhörande penna och Alida börjar med vana att berätta sin livshistoria.


Allting började sommaren 2007 då Alida var på semester i de värmländska skogarna. Hon besökte en slumpmässigt utvalt secondhandbutik och fann, i ett hörn, en lätt defekt rullstol för ynka hundra kronor. Hon klippte till och fraktade hem den till Djurås. Väl hemma provkörde hon rullstolen till och från Konsum, samt fram och tillbaka på Älvuddsvägen där hon bor. Mer tid från Alidas gående och stående vardag avsattes för rullstolen och det stod inte på förens hon förlorade arbetet som köksbiträde på Grycksbo skola.

- Jag satt ju i rullstolen hela dagarna vilket resulterade i att jag inte kunde ta mig till jobbet. Och kommunen vill fortfarande inte hjälpa mig med att handikappsanpassa mitt hem.

Anledningen till att Alida inte får den hjälp som hon vill ha från kommunen och andra myndigheter är för att hon inte har en aktuell funktionsnedsättning, utan anses fullt frisk. Alida har ett flertal gånger sedan 2007 ansökt om att få genomgå en operation där läkarna medvetet gör henne förlamad från midjan och nedåt. Avslagen har tagit lika hårt alla gånger.

- Tänk dig att äntligen ha funnit meningen med livet men att ej få möjligheten att leva det fullt ut. Högutbildade människor påstår att jag inte är förlamad utan att jag lider av en psykisk sjukdom. Det är kränkande.

Alidas ögon tåras och hon gräver fram en välanvänd näsduk av den billigare sorten från fickan på morgonrocken. Tårar och snor absorberas av pappret och näsduken läggs åter i fickan där den kom från. Alida har enda sedan hon fann rullstolen velat bli rullstolsbunden på heltid. Och hon kan inte förklara varför.

- Det är samma sak som för de där killarna som vill byta ut sin penis till en snippa. De får genomgå en operation men inte jag, säger hon.


Köksbordet är täckt av räkningar och andra bilagor från t ex. Landstinget Dalarna, Försäkringskassan och Gagnefs kommun. Hon har inte råd att betala dem och har redan ett flertal ärenden hos Kronofogden. I högen av obetalda räkningar ser jag även skymten av ett flertal olika SSRI-preparat och rogivande medel i form av antihistaminer. Tre gånger i veckan, i snart fyra år, har Alida rullat iväg till en psykolog på Älvuddens vårdcentral.

- Han är den enda jag träffarregelbundet. Min pojkvän har jag inte sett på flera år då han bor på övervåningen. Och dit kan jag inte ta mig längre. Det blir väldigt ensamt även fast jag har Malou.

Jag känner en kall och svag fot som är på väg mot mitt skrev. Alida ser förändrad ut och ögonen blir svarta. Jag rafsar ihop mina anteckningar och reser mig hastigt. En pinsam tystnad uppstår och jag står som förstelnad mitt i köket. Hennes lortiga händer söker sig mot mina fylliga bröst. Panikslagen flyr jag stället och glömmer helt bort de livsfarliga ruttna äpplena framför bilen. Jag halkar och slår mig rejält. Väl inne i bilen kommer allt ikapp mig. Skammen. Jag hade blivit antastad av en rullstolsbunden kvinna med begynnande liggsår.

Tårarna forsar nerför mina bleka kinder när jag kör längs riksvägen. Jag svänger av till en rastplats och trycker igång Kent på stereon. Krypandes tar jag mig till baksätet. Där blir jag sittandes i fosterställning och tvättar mitt kön febrilt med våtservetterna från handskfacket.

En tid har gått och jag känner mig fortfarande smutsig. Såren är djupa och jag går numera till samma psykolog som Alida. Jag tycker synd om honom. Jävligt synd.

  

"- Jag har extremt svårt att få ihop allting vad gäller ekonomi och ergonomi. Jag börjar ge upp."

"- Här sitter jag dag som natt. Vecka ut och vecka in. Förutom när klockan slår 10:00 och Malou har sin tid i rutan. Hon är den enda som förstår mig känns det som. Jag älskar henne och hennes mjuka former."



Text och bild: Sofie Nordquist