Sofie Nordquist

Söndag idag och Guds påstådda vilodag, men fan inte min. Jag fuckade upp tvättiden igår och stängde dörren en gång för mycket till den elektroniska och tidsstyrda tvättstugan. Kvar där inne i torktumlaren låg alla mina sexiga  trosor och mina små, små, små färgglada strumpor och deras respektive. Vreden kokade inom mig och jag sparkade på tvättstugendörren två gånger. Jättehårt och jätteargt. Den förblev stängd och jag fick återgå hem till mitt utan underkläder. 

Nu gällde det att vara på alerten. Nästa tvättid var klockan 07:00 nästa dag ,(idag), och jag skulle vara där när nästa boende skulle entra tvättstugan. Jag ställde alarmet på 06:30 och snoozade som vanligt. Vandrade runt i lägenheten i väntan på att få ta hissen ned i källaren. Väl framme satte jag mig på golvet och väntade. Tio minuter. Tjugo minuter. Trettiofem minuter. Vad fan. Ingen kom vilket resulterade i att jag ej kom in till mina underkläder.

Jag fick åka hiss upp, låsa upp dörren (som säkerligen störde mina grannar genom det ekiga trapphuset), skriva en snyft-lapp som jag rev av från post it-lappsbunten, gå ut och låsa dörren igen (som återigen anes vara stötande sådär tidigt en söndagmorgon) och åka hissen ner till den dödsdömda tvättstugan. Sådär ja. Nu får det bära eller brsita, tänke jag.

11:20 vaknade jag av ett ryck och klädde överhåglöst på mig några äckliga kläder för att bege mig nedåt med hissen igen. Utan hopp om framtiden klev jag in genom källardörren och ser till min glädje att någon vänlig själ har lämnat tvättstugedörren öppen, just för att jag skulle kunna hämta mina underkläder.

Jag vill tacka Dig, vem du än är, för att du lydde mina order från snyft-lappen och även för att du satte igång torktumlaren då de inte var riktigt torra. Det var riktigt sjyst, kompis. 

Vi har skåp i omklädningsrummet på min praktiklpats. Ett alldeles eget, tråk-blått och högt skåp. Hänglås ingår icke, utan kan medtagas privat ifall behovet av ett hängande lås blir för stort. Jag skiter såklart i att låsa mitt skåp. I'm living on the edge. Fuck life. Who needs reasons when you got pockets and nothing expensive shit to hide?

Jag har i alla fall en skåpgranne som jag ej har träffat ännu, men hon heter tydligen Britt-Marie. Alla ska ha en namnskylt på skåpet, annars blir enhetschefen syrlig. Tror ni JAG har det eller? Nej. Fuck namnskyltar. Jag har spettat en daggmask med en stjärnmejsel och smackat fast fanskapet i min plåtskåpsdörr. Enbart för att visa vart jag står i förhållande till de andra i samma byggnad och vad jag, som USK-elev på en fem veckor lång praktik, är kapabel till. 

Åter till ämnet som denna lunch tillägnas alla sköna Britt-Marier out there in the hoodies. Kötta på bah!

En liten film till Dig Britt-Marie (Vem du än är så hyllar jag just Dig denna molniga och apatiska torsdag.)


Och en avbildning på din namnskylt som så fint placerats centrerat på din skåpsdörr i vårat gemensamma omklädningsrum. Du har till och med retat oss andra genom att addera den första bokstaven i ditt efternamn på klisterlappen. That's nice B-M! Thank you for watching us today. Have a good day everybody. Especially you, Britt-marie!


slick /Sofie

Jag ligger ju på en dyrbar och avskydd bild här på min hårddisk. Nu vill jag verkligen dela med mig av den och hoppas att personerna på bilden (två av medlemmarna ur Hens-crew) inte tar illa upp. Ni är kvins. Ni är fina. Som ni är. 

Som jag njuter av denna bild. Som jag njuter. Gör Ni?

Kysser nedåt..... /Sofie

 

Dagen har nu övergått till kväll och jag kom ganska nyligen hem från min praktik, som jag gör på ett äldreboende som ligger cirka en minuts gångväg från mitt hem. Nära och bra, tänker ni. Ja, jag tänker likadant. Nära.

Ingen undrar nog hur mina dagar ser ut. De är ensamma (om jag inte går till KomVux där jag utför min undersköterskeutbildning) och håglösa. Jag är bosatt i en liten etta på 32 kvm med sammanlagt fem fönsterrutor. Bra med ljus och en fullt fungerande spis (inkl. ugn). På spisen kokar jag varje dag en kopp vatten och blandar mig sedan en kopp snabbkaffe av den dyrare sorten. En skvätt mjölk också. Perfekt.

Jag styr sedan mot datorn, som förövrigt är det enda bra medlet jag har för kontakt med "the others". Väl framme slår jag mig ned på en svart klappstol från IKEA och tänder snabbt som ögat en cigarett. Det första blosset är alltid det äckligaste och det godaste blosset på samma gång. Jag drar in röken så djupt i min lungor att min svanskota känner av nikotinruset. Puuuuuuh! Ut blåser jag nu röken. All over the place. Likt en trashig mamma som hatar sitt liv och sina tre, jävligt fult, avlade schäfferhundar. Slurpar kaffe och kommunicerar med folk. Tider går och kaffet blir kallt, cigaretterna färre och jag skakar av nikotinet + koffeinet. Sitter kvar såhär resten av dagen. Ensam.


Idag kom jag också hem. Till ett, i mitt liv, berg av disk. Kolla bara!

Efter publiceringen av gårdagens inlägg, där jag påstod mig ha frågetecken angående helgen som var, fick jag svar. Anonyma tips i form av bilder ramlade in i min inkorg och pusslade ihop det hela, som innan var så oklart.

Jag har under helgen anslutit mig till ett såkallat "crew", vars namn blev Hens. Vi har än så länge fem medlemmar. Fyra damer och en herre. I Leksand är det status att ingå och vara medlem i ett crew, annars är man inte mycket till individ i det samhället. Så vi bildade ett nu i helgen. Men vad vår uppgift med crewet är står än så länge oklart.


Två av våra medlemmar i Hens (Jag och Alida) sittandes vid ett bord på den lokala krogen
Legends i Leksand. Jag ser blek ut på bilden och det var jag också. Tummen upp för crew's!


Efterfester är en given faktor vid utgångar av högre klass. Vi samlades slutligen hemma hos mannen som jag senare på dygnet utförde diskningen hos. Hela Hens-crewet var där. Vi rökte cigaretter under en fläkt och öl i kopiösa mängder dracks utan några komplikationer. Jag kan, tack vare dessa anonymt skickade bilder, minnas att jag och en annan medlem pratade mycket engelska medans jag låg på en matta på golvet. Den var mjuk och gav mig en beröring som ingen man i hela Sverige kan giva mig. Plötsligt tippade en öl och rann ut på golvet. Det var min öl. Jag torkade inte upp spillet utan reste mig och föreslog att vi skulle vandra vidare. Och så blev det.

 

Efter en helg i min hemort, Leksand, är jag nu totalslut som människa. Jag sitter i skrivande stund på tåget mellan Sala-Norrköping och känner hur avgiftningen från helgens spritmängder pågår för fulla muggar. Är jag klen eller bara mänsklig? Med tanke på de mängder alkohol som förtärdes i fredags, som förövrigt var den enda dagen jag orkade festa på, så är det inte alls konstigt att jag känner mig döende, även idag, Måndag. Det hölls ständigt i en ölflaska och tog den slut utbrast en osynlig panik i rummet. Hur fan i helvete kunde jag inte ha något att dricka? Detta åtgärdades snarast genom närmsta kyl eller bar. Jag hade bunkrat upp rejält till denna hemkomst. Två dagar i streck hade jag tänkt mig. Som en äkta party-girl. Två dygn med alkohol och cigaretter. Men tji fick jag.

Efter att ha druckit öl konstant i cirka 8 timmar började jag sakta sina bort. Tiden går fort när man har kul, sägs det. Men hade jag haft kul då? Jag kommer ju inte ihåg.

Ett minne jag har är att jag står hemma hos en karl och diskar alla hans kaffekoppar, sköljer av dem med hett vatten och ber om en handduk. Jag börjar sedan att torka av all disk och ställer sedan allting på sin plats i köksskåpet. Sedan börjar jag om igen. Fast denna gång är det tallrikar jag diskar. Och bestick. Dessa orkar jag ej torka av och ställa på sin plats, utan låter det stå kvar i diskstället. Vart tar jag vägen efter det här då?
Jo, jag finner mig sittandes på köksgolvet och skickar avklädda bilder till min bästa vän, som sitter tre meter bort, i andra ändan av köket. Varför? Varför diskade jag hans koppar? Om jag ej missminner mig helt, så var klockan runt 05:00 när dessa handlingar ägde rum. Då börjar Leksand att vakna och jag däckar mer och mer. Som ett fiasko rinner festar-orken ur sig. Likt Lätta-margarin i solsken. Jag blir erbjuden soffan och lägger mig snällt. Oblygt klär jag av mig som jag gör när jag är hemma och ska gå till sängs. Jag blir nedbäddad av mannen som äger soffan och får någon slags puss i pannan. Pappa, är det du?

Väl i soffan tar alkoholen över och gör mig totalt apatisk. Jag tappar världsuppfattningen och skriver såklart med någon i Facebook-chatten. Klockan är 05:33. Någon utför ett samlag i fjärran. Jag kan höra det, men vad ska jag göra? Jag bestämmer mig för att somna in. Kanske för alltid.

Jag vaknar fyra timmar senare och vill skjuta mig själv i huvudet. Vart fan är jag någonstans? Hjälp!