Sofie Nordquist

Rutiner är a och o för att jag skall fungera här i livet. När uret visar 17:00 är det tillexempel dags för dagens middag. Idag kommer den att bestå av Felix's gulaschsoppa, rivna morötter och min sista skiva Leksadsbröd + en ostskiva av ICA Basic's goudaost. Dryck: Arlas Mellanmjölk.

Jag kommer att öppna den lättöppnade soppburken utan några komplikationer, ta fram min lilla kastrull som rymmer 1 liter och tippa i halva burkens innehåll i den. Sedan ställer jag soppburken åt sidan med min vänsterhand för att med min högra hand slå på plattan på "femman". Det kallas att "multitaska". Sådär ja.
Nu är det bara att vänta, tänker jag och ler.

Loading..........................................................Loading.....................................................Loading..........................Done!

Ctrl + S

Under tiden som rikemanssoppan har bivit upphettad har jag kastat fram en tallrik och ett minimalt glas (för en ensam själ) på mitt vita, rangliga IKEA-bord. Plattan stängs av och jag för försriktigt den lilla, lilla kastrullen från spisen mot min tallrik. Jag tömmer innehållet i tallriken och kommer på att jag skulle ha köpt creme fraiche till soppan, men säger högt till mig själv att jag inte ska tro att jag är värd sådant dyrt. Skärpning! Lite mellanmjölk blir gott.

OBS!
Tips: Om man vill spara ytterligare med pengar, och på samma gång nedvärdera sig själv, kan man blanda ut mjölken med några delar vatten. Då drar man även ned på fettintaget och kan på så sätt förhindra en eventuell framtida fetma.
OBS!

Jag äter måltiden under tystnad. Det enda jag kan höra är mitt eget surplande när jag girigt suger i mig soppan från min jättebilliga sked, samt klockans sekundvisare. Utanför skäller en hund men den tystnar snart och allt återgår till att vara tyst. Soppan tar slut och även dagens tillbehör.

"-Tack för maten. Det var jättegott!"

Tystnad.

"-Nej nej, sitt du! Jag tar disken."

Tystnad.


Mätt och belåten återgår jag till datorn och kollar Facebook. Igen. Och väntar på att få gå och sova. Igen.

Jag vill önskar Er alla en trevlig helg med mycket nöje och roliga aktiviteter som Ni kanske utför gemensamt med Era vänner och familjer.

Kram
Sofie Nordquist

 

 

Vad fan är det här för jävla fittskitdag? Vaknade upp ur min tråkiga sömn med en oro i kroppen. Denna oro har sedan grott sig större och grövre under dagens gång. Som ett krassefrö på en blöt bit hushållspapper. Som dessutom är placerad på ett fönsterbräde i solskenet.

Jag hatar liksom allt. Mig själv, mitt liv, mina kläder, maten, mina organ, snön, mina skor, min ekonomi, min framtid, mitt kylskåp och allt annat skit. 

Och alla förbannade frågor om vad jags ka göra efter skolan, vart jag ska bo, vart jag ska jobba, om jag ska skaffa barn, om jag har någon kille, om jag trivs med tillvaron, om jag mår bra, om jag mår dåligt.
Jag kan svara på alla världens frågor med tre ord:
- Jag vet inte.


Det är dessa dagar man vill koppla in en kanyl i höger arm och injicera morfin i lagom dos för att må bra. Men inte fan gör det saken bättre. Jag behöver ett redigt träningspass. Slå sönder något/någon. Sen vill jag äta en banan och sova. 

Hoppas Ni har ett perfekt liv med klara framtidsplaner och annat trevligt. Det glädjer mig i så fall!


Hon i ramen är jag, 11 år, ovetandes om denna förbannade lördag som då var en framtid. Nu är det nuet. Imorgon kallas idag för dåtid. Fan vad snygg jag var förr. Man förfaller med tiden. Fan.

Svettfläck /Bitterfittan delux

Nu när Projektet är påbörjat bör jag se upp med vad, sam hur mycket, jag stoppar i mig om dagarna. Jag har dragit ned på de goda sakerna här i livet, så som exempelvis karameller, glasspinnar, semlor och Plopp. Eller dragit ned, jag har mer eller mindre slutat upp helt med de där "dumheterna". Förutom på lördagar då jag tar och göttar te det riktigt rejält med både det ena och det andra.

Kafferastsmörgåsen byts ut mot ett syrligt Granny smith-äpple och jag bjuder mig själv på mycket mera grönsaker och annat skit till måltiderna.
"Tack mig själv! Vilken härligt frisk sallad jag har anlagt till mig själv."

Jag vill bara poängtera att detta jag sysslar med nu om dagarna, som jag så fint har döpt till Projektet, enbart är ett test. Ett försök till att få en "fittigare" (tolka det hur du vill) kropp och må bättre i både kropp och själ. Jag hoppas på att bli piggare, förbättra min kognitiva förmåga och att få bli fri från ångest. Det sägs ju att träning och rätt kost kan förbättra många olika defekter hos en individ. Och jag tror på det så därför tänker jag försöka.

Men om det inte funkar då? tänker säkerligen någon sköning nu. Ja, då skiter jag i allt faktiskt. Börjar missbruka droger och magra av på den vägen. Dock kommer min ångest att öka avsevärt under avtändningarna som knarket medför, men den bedövar jag lätt med sedativa läkemedel som hjälper för stunden. Sedan blir jag även starkt beroende av de sedativa läkemedlen och har utvecklat ännu ett missbruk. Och sådär fortsätter det tills jag en dag vaknar upp (på en madrass i en pundarkvart) och kommer på att jag ska skriva en bok om mitt liv. Vad var det som gick fel? En självbiografi som spås bli nästa storsäljare. Självklart skall jag medverka i det deprimerande förmiddagsprogrammet "Malou - Efter tio" på TV4. Där ska jag sitta i hennes soffa med min sönderknarkade kropp och berätta för det svenska folket om hur synd det är om mig och hur jobbigt allt har varit. Det ska vara ångestladdat till tusen. Sådär så att tittarna måste knapra Oxascand 10 mg under programmets gång. Jag ska avsluta min oändliga historia med att titta in i kameran och formulera meningen: "Varje dag är en kamp! Carpe diem. Glöm inte det!" Reklam.

 

Dagens mellanmål: Fem nachochips, en bananjävel och vanligt kranvatten i en LOKA-flaska. Det blir festligare så. Ni ska inte tro att jag har råd med bubbelvatten dagligen. Sådant är för borgarsvin. American express-vatten.


/Sofie Sten Frisk Nordquist

Efter att Projektet inleddes har jag införskaffat mig en ryggsäck för att underlätta transport av träningsskor (ibland även träningskläder), vattenflaska och banan till och från träningslokalen. Denna ryggsäck är av det dyrare slaget och påstås klara av hårdare väderförhållanden än vad en "vanlig" ryggsäck gör. Jag valde just denna ryggsäck av tre olika anledningar: Den var på rea, fanns i färgerna svart/rött och den kändes otroligt bekväm mot min columna vertebralis.

299 SEK. Kassörskan gav mig en på tok för stor påse att frakta hem min nyinköpta ryggsäck i. Skämdes lite. Jag funderade en snabbis på om jag skulle be henne strunta i kassen och att jag kunde ta den på ryggen hem. Men den tanken dog snabbt ut. Det finns väl inget osexigare än när en person går runt med en tom och fjäderlätt ryggsäck? Som om man enbart vill visa samhället att man är en tönt som har råd med en ryggsäck. Idioti.
Så jag tog med ett fakeleende emot den gigantiska Intersport-kassen, tackade för mig och släpade hem den. Hem till min etta på 32 kvm. Nu är vi ett lyckligt par och jag ångrar ej mitt köp. 

 

*Hångel*
/Sofie Sten Frisk Nordquist

 

 

Jag hatar att handla mat. Det är dyrt som fan och jag får aldrig ihop mer än en jävla filmjölkstetra och möjligtvis några bananer i min röda plastkorg. Det är meningslöst att lägga pengar på mat som man sedan ska äta upp. Att laga mat är även det meningslöst och framförallt skittråkigt, samt att det inte smakar någonting.

I affären ser jag alla lyckliga familjer och par som skrattar och tjoar. De handlar till sitt gemensamma kylskåp med självavfrostning och delar broderligt på hela summan som slutligen visas på kvittot. De fyller sina kundvagnar till bredden med frukt och grönt och annan jävla skit. När de närmar sig kassan så börjar de se sig omkring. Är kusten klar?
Vad har alla dessa lyckliga människor fått syn på? Lösviktsgodiet såklart. De skjuter grönsaksvagnen åt sidan och väljer en spade i sin favoritfärg och fyller den gapande godispåsen till ungefär hälften.

- Oj vad mycket det blev den här gången älskling. Tihi. 
- Men älskling, man FÅR synda ibland. Tihi. Vi kan äta lite när vi tåpullar varandra i badkaret sen.
- Du har så rätt älskling. Du är underbar älskling!
- Nej älskling, DU är underbar älskling.


Sedan betalar de primörer med det gemensamma VISA-kortet, packar allt jämnt i ekologiska papperskassar, placerar dem systematiskt i bagageutrymmet av sin gemensamma kombibil och kör hemåt. Hem mot värmeljus och den vita "Välkommen hem till oss-skylten". 

Där står jag ensam, mitt i affärens lokal, med en liter Arlas filmjölk och ett gäng besprutade bananer som snart ska bli mina. Jag måste bara leta fram mina ihopskrapade växelpengar och pantkvittot först. Betalar, packar allt i min begagnade plastpåse och går hemåt. Hem mot ett grusigt golv och den svarta, okomfortabla plastklappstolen från IKEA.