Sofie Nordquist

Alla dagar är likadana. Tomma och ensamma efter 13.30 på vardagarna. Jag anländer hem med 119-bussen och går mot det massproducerade höghuset där jag innehar min bostad.  Hissen tar mig från bottenvåningen till våning 4. Framme. Jag låser upp min dörr och stiger in i hallen och stänger efter mig.

- Nu är jag hemma! säger jag lite högt.

Inget svar.

Väskan ställer jag på samma ställe som alltid och nu börjar mina hemkomstrutiner. Innan jag tar av mig jackan spatserar jag raka vägen in till köksbordet (en sträcka på ungefär 1,5 meter) och slår på radion. Sådär ja. Nu går jag in mot allrummet där tv:n, datorn och alla lampor sätts igång. Först nu tar jag av mig jackan och hänger den på samma krok som alltid. Jag råkar kliva i en minimal vattenpöl som skorna har bildat på hallgolvet. Fitta.

-Vad ska jag göra nu då? frågar jag mig själv då jag lever ensam.

Inget svar.

Jag sätter mig vid datorn och loggar automatiskt in på Facebook. Där inne finns mitt kontaktnät. Mitt O₂. Väl inne kan jag se hur andra människor har det om dagarna. Någon ska äta middag med sin bästaste sambo. En överambitiös trerätters på en vanlig jävla tisdag. Jahaja, tänker jag och skrollar vidare. Några mammor har uppdaterat angående sina barns magsjuka. En annan individ har lagt upp en bild på en caféfika. "Fikar med bästaste vännen <3".

När alla statusuppdateringar för dagen är avklarade lutar jag mig tillbaka i min plastklappstol från IKEA och suckar djupt. Nu då? Jag ser mig omkring. Det ligger underkläder på golvet. Jag plockar upp dem. Nu då? Kollar Facebook igen, men inget nytt har hänt. Går ut i köket och kollar om det finns någon disk att ta reda på. Nej, det fanns det inte då jag tog reda på den igår innan läggdags.

"Klockan är tre och här är ekonyheterna." säger en manlig röst på radion.

Jag slårt mig ned vid köksbordet och lyssnar på vad han har att meddela dagen till ära. Han berättar saker. Världsomfattande saker. Jag ställer frågor om det han berättar men får inget svar. Kommer på att han inte kan höra mig. 

Mörkret faller och jag glädjer mig åt att snart få gå till sängs. Dagen är snart slut och jag känner en anings eufori i kroppen. Äntligen. Jag packar inför morgondagen. Ibland tar jag en dusch. Och när klockan slår 22:00 har jag redan placerat mig i sängen för dagens höjdpunkt: 22-nyheterna på TV4. En man i kostym presenterar kvällens huvudnyheter. Jag känner igen några från Ekot.

-Det där vet jag redan, säger jag.

Inget svar.

Han fortsätter att prata med mig. Ibalnd avbryter han våran konversation med att visa lite reklam. Det är trevligt. Sedan blir det ekonominyheterna och sporten. Det är nu jag tappar fokus och släpper taget om dagen. Jag andas tungt och får lite dödsångest. Sedan somnar jag. Nu får jag äntligen sova. God natt.

Idag var det min absolut första träningsdag. (Det jag skrev sist var lögn. Ändrade planer och Projektet blev framskjutet några dagar.) Jag anlände med en bakfull Emelie till Ingelstas Friskis & Svettis-anläggning. Nervös som ett jävla as. Kommer jag kräkas? Hur går man in genom spärrarna utan att fastna? Är jag snygg?

Väl inne så tilltog nervositeten en aning i styrka, men den släppte när jag hade köpt mitt halvårskort och tagit mig innanför de där spärrarna som jag hade oroat mig för hela förmiddagen. Nu var första steget taget och nu återstod bara huvudutmaningen: Medel 45 minuter.

Passet startade och jag kände mig van efter bara fem minuter. Kickade sådär kaxigt och bah: "KAN NI INTE TA DET HÄR STEGET?? Shit vad pinsamma ni är dåååå!" Allt blev jobbigare och jobbigare och tillslut började jag tvivla på min egna ork inför detta pass. Jag började svettas och kokade. Röd i ansiktet. Allt var så jävla jobbigt och hoppigt. Emelie och jag dansade in i varandra och kaoset var ett faktum. Tempot ökade medans min kaxighet sjönk. 

Stretchingen var kommen och jag var lycklig. Äntligen. Jag somnade nästan av på golvet och kände verkligen min löksvettlukt från armhålorna under mina försök till stretchövningar. Färdig. Vilket jävla fucking rus jag kände. Bättre än alla droger i hela världen. Lyckokänsla och avslappning i ett. Som ett kampanjerbjudande i en butik. Jag älskar endorfiner! Det ska Ni veta. Är glad att Malin har tjatat på oss. Tack!


Men nu är jag så trött att jag knappt orkar avsluta det här så jag gör det omgående. HÖJ!


Majoriteten av alla som vill visa att de är aktiva i någon slags fysisk aktivitet lägger upp liknande bilder. Jag gör som de.

Helger är så innihelvete jävla värdelösa. Ledighetens lilla tid. Carpe diem-dagarna som helst av allt skall tillbringas tillsammans med barn+sambo. Man ska ha fredagsmys med chips, dipp och Coca Cola. Går det någon film på tv-apparaten då? Ja, det gör det säkerligen. Med största sannolikhet en romantisk komedi på TV4 som allt för ofta avbryts av reklampauserna. Kanske hinner man med lite penetrering under reklamen?

Mannen spottar sig i handen, applicerar den kalla och skummiga saliven lite halvt inuti kvinnans vaginos och för sedan in den erigerade penisen i henne. Skynda! Det är bråttom, reklamen varar inte i all evig framtid (även om man kan tro det ibland). In, ut, in, ut. Sådär ja, ut, sprut, torka. Klart. Fredagssexet är avklarat för denna vecka och båda parterna kan nu njuta fullt ut till filmen. Barnen har redan sovit i två timmar och de stora chipsen är sedan länge slut. Nu återstår enbart det där jävla smulet i botten som ej går att dippa utan att få dippklet på fingrarna. Nu jävlar är det helg mina medmänniskor.

 

Jag har rivstartat helgen här i min lilla etta. Fredagen till ära har jag på ett sexigt sätt dragit på min mina nylonstrumpbyxor och sedan fört in mina nylonbeklädda fötter (i strl. 35) i de svårgådda, svarta klackskorna.
I en timmes tid har jag nu gått runt och minglat med mig själv. Ställt artighetsfrågor framför spegeln och druckit mingelchampange ur det osynliga glaset.

- Men vilka snygga ben jag får i de här skorna! Verkligen!
- Jag det får jag verkligen.
- Känner jag mig själv?
- Jag tror inte det.
- Då tycker jag att jag lär känna mig själv. Ska jag knulla?
- Okej.

Jag önskar Er alla en fin helg. Tack för att ni läser skiten jag skriver under denna http-adress.

Hånglar upp Dig mot väggen och klär av Dig samtidigt
//Sofie Sten Frisk Nordquist

Ibland får jag frågan "Varför flyttade du till Norrköping?". Jag stelnar då till. Isar igen av skräck och plötslighet. Vad fan ska jag svara? Ska jag berätta den hårda sanningen eller ska jag köra på någon solskenshistoria där kärlek, pengar och gratis bensin är huvudämnena? Det som folk vill höra om? Jag står inför valet eller kvalet, och det slutar alltid med lögner för att undvika jobbiga följdfrågor angående den egentliga flyttanledningen......

Året var 2011. Jag hade en ostabil timanställning som butiksbiträde på en av de lokala matbutikerna i metropolen Insjön i Leksands kommun. Rätt Pris. Dagarna gick och jag slet som ett lodjur för att kunna försörja mig själv. Och min familj. Jag fick nog. Såhär kunde det inte fortsätta och jag sade upp mig för all framtid, men jag ville ta mig en sista kopp automatkaffe med gratis laktosfri mjölk innan jag försvann i fjärran med Renault 5:an. Och det fick jag göra om jag ville. 

Nu satt jag där i den lilla röda bilen och översteg hastighetsbränsningarna med 15km/h på väg hem. Var detta rätt beslut? Hur kommer mamma och pappa att reagera? En tår. Två tårar. Jag tog av mot Rönnäs och höll en hög hastighet i hopp om att köra ihjäl något djur. Inget djur kom. Min vrede förblev stark. "Ö RÖNNÄS". Hjärtat bultade hårdare och hårdare. "Fan vad svettig jag är då. Jävla helvete!" skrek jag och tappade greppet om den lilla rallyratten som pappa hade inhandlat på JULA-butiken i Borlänge. Jag tappade kontrollen över lådbilen i några sekunder men styrde sedan upp läget. Nu såg jag gården. Clasgårn'. Fotogenlampan lyste vagt i köksfönstret. Ingen rök steg från skorstenen. Det tydde på att pappa befann sig i vedbon för tillfället.

Jag parkerade bilen på gården, steg osmidigt ur den och låtsades att det var centrallås på den. "Blipp, blipp" sa jag och riktade bilnyckeln mot karossen. Pappa kom mot mig och det bådade inte gott.

- Höj! Jä har huggi å mä tumfan ja. Slant när ja högg vôträt ma yxfan.
- Hur många fingrar har du kvar nu pappa? frågade jag.
- Änte tre kvar då. In ma dä. Ungjävel, sa han och spottade sina snusrester på mig.

Vi gick in till resten av familjen som satt och väntade vid det egensnickrade träbordet. Det doftade avföring och någon slags soppa. Soppa blev det dagligen numera. Mamma stod tandlös och krökt över den öppna elden och brydde sig inte om att jag och pappa just entrade rummet. Hon rörde om i kitteln. 

- Vad blir det för mat idag?
- Jollpärusoppa ma gräs och fjolårets mörtfångst från Västannors tjärn. 
- Äh håll käften! Jan har du, sa pappa och kastade i den avhuggna tummen i grytan.

Min tre småsystrar satt tysta runt bordet och andades tungt. Josefin hostade så hårt att några av hennes revben knäcktes. Jessica och Wilma gjorde en ansträngd high-five. Jag log. Det här var mig familj det. Undernärd och genomfattig, men vi älskade varandra ändå. Jag förberedde mig på att berätta den stora nyheten om min nyblivna arbetslöshet för herrskapet. Vi dukade fram de spruckna trätallrikarna. Nu var soppan färdig och mamma slevade oförsiktigt i den i tallrikarna. En slev spilldes över Josefins redan så sargade hud. Hon kved till. Mamma gav henne en Jürgen och muttrade något på jämtländska. Vi skärpte till oss där runt bordet. Mammas norrländska humör var inte att leka med. Pappa nervössnöt sig i duken och satte fast en snorkråka under bordet. Jag såg, men sa inget. 

- Jag har en sak att berätta.
Alla slutade upp med sörplandet och kollade upp på mig.
- Jag sa upp mig idag och tänker göra något radikalt. Flytta till en ny stad. Tjäna stora pengar.

Tystnaden var total. Öronbedövande. 

-Ökke fan säg du ungjävel? sa pappa
- Ja. Jag vill hjälpa er till ett bättre liv. Ni betyder allt för mig.
Tystnad.

Pappa reste sig. Nu smäller det, tänkte jag. Men jag hade fel. Han vek av mot finskåpet där spriten stod. Skåpet öppnades och pappa blev stående med handen runt flaskhalsen i några långa sekunder innan han vände sig om och utbrast: "FY FAN VAD SKÖNT! VI ÄR SÅ TRÖTTA PÅ DIG OCH NU ÄR DET FEST!"

Plötsligt var det som om varje familjemedlem fick amfetamin injicerat i venerna. Energin sprudlade. De hade uppstått från någon slags havsdjup depression. Fiolerna åkte fram och grannsocknarna bjöds in på spritfest. Mina systrar gifte sig och mamma köpte sig en cykel. De var så lyckliga. Festen fortsatte under hela natten och dagen därpå. Jag packade mina grejer och sa hej då. Ingen svarade. De var upptagna med att fira något.

På den vägen är det. Jag hamnade här för att jag ville min familj väl. Just nu läser jag till undersköterska på KomVux. Och tar CSN-lån för att klara mig. Jag har inte hört av min familj sedan jag flyttade för ett och ett halvt år sedan. Jag hoppas att Ni mår bra där hemma. Jag saknar Er. Saknar Ni Mig? Hallå?

Ensamma hälsningar /Sofie, oäktingen

Jag kommer imorgon att starta ett projekt utan dess like. ("like" går ej att trycka på här.) Vi kan kalla det för Projektet. Kort och gott. Jag vill inte skapa någon hysteri genom att addera en massa siffror och X efter ordet. Då kan folk tro att jag jobbar helger och kvällar på NASA och att jag kommer pyssla med deras abstrakta galenskaper den kommande tiden. Och så är det inte. I helvete heller.

Mitt projekt går ut på att jag ska.............................................................köpa ett halvårskort på Friskis & svettis. Här i Norrköping.
När tid finnes (och den är ju överflödig i mitt singularliv) kommer jag att utöva någon slags fysisk aktivitet i deras lokaler. De fysiska passen är självklart ledarledda då min egna initiativförmåga till alla slags aktiviteter knappt räcker till att tillaga ett enkelt paket nudlar med. Jag behöver en ledare. En vägskylt som visar mig målet.

Måtte detta visa resultat efter en tids utövning. Och gör det inte det så klipper jag sönder halvårskortet och äter upp delarna tillsammans med min dagliga morgonfil. Sedan flyttar jag till Amerikat och blir ett trailer trash. Jag köper en schäffer, knullar fram och föder fem ungar med malnutrition vars fader är en tvättäkta redneck som lider av extrem bukfetma. Hela familjen kommer att plågas till döds av hjärt -och kärlsjukdomar. Mer majonäs på det.

Antingen eller. Jag måste försöka finna en plan som funkar för framtiden. 50/50. Håll tummarna för det Du vill ska bli mitt öde.

Livet just nu är som rubriken lyder. Nu är det slut på det roliga. Just nu tänker majoriteten av Er: "Varför då????!?!??!?!?! VAD FAN HAR HÄNT????!!?!?!?!??!?!??!?!!??!?!? AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!! GE MIG BENZO!!!!!!!"

Ni kan återkalla er önskan om ett lugnande läkemedel och istället lugna er med att jag enbart har ändrat på några  vanor i mitt, redan så tråkiga, liv. Enklare än så blir det inte. Men vad fan har jag slutat med då?

- Röka
- Dricka alkohol (skall tilläggas att jag kan ta en öl, men ej i större berusningssyfte)
- Dricka kaffe (dricker MAX en halv kopp om dagen om jag dricker över huvudtaget)
- Bita på naglarna

"VAD DUKTIG DU ÄR SOFIE! JÄTTEDUKTIG VERKLIGEN! GRATTIS! MIN SEROTONINNIVÅ ÄR SKYHÖG NU FÖR ATT JAG ÄR SÅ GLAD FÖR DIN SKULL! KÄMPA TJEJEN!!!!!!!"

Så kan det låta. Tack så mycket för komplimangerna, tack. Men jag måste erkänna att jag känner mig tommare än tommast nu för tiden. Jag känner ingen KASAM. Rökeriet bidrog ju självklart till sämre lungor och kondition men även till en social samvaro som bara rökare förstår sig på. En gemenskap. Ett gäng. Lite som Hells Angels fast utan motorcyklar, knark, könssjukdommar och annan trevlig kriminalitet. Vi gjorde det vi var bra på: dra halsbloss, hålla röken inne någon sekund för att sedan blåsa ut den i friska luften. Vi andades och levde där och då. Analyserade, reflekterade och löste världens alla problem till en viss mån. När cigaretten hade nått sitt slut fimpades det som var kvar av den mot valfri yta och kasserades därefter vart som helst. Vi var fyllda med energi och nikotin. Livet lekte och vi kunde fokusera på annat fram tills nästa rökpaus. 

Samma sak med kaffet, nagelbitningen och alkoholen. Dock stod jag ej grupperad med andra nagelbitare och bet på naglarna så fort jag fick en ledig stund, men ni förstår principen. 

Jag saknar giftet i mitt liv. Nu äter äpple och dricker vatten istället. Det är jättetrevligt. Verkligen tillfredsställande. Verkligen. Fruktos giver stimulans. No doubt about it.


Puss 
PS. Jag saknar Dig

I fredags var jag, för första gången sedan 2006, på bio. Jag blev bjuden av en god vän här i Norrköping. Det var blandade känslor inför bion då filmen vi skulle se var på 2 timmar och 45 minuter. Jag har nog svårt att sitta still och behålla fokus under en lektion i Akutsjukvård som max varar i 1 timme och 20 minuter, men det gick som smort fan. Det skall även tilläggas att detta var en SF-bio.
Jaha? tänker ni nu. Vad fan dillar hon om? Det finns väl bara SF-bios all over the place? Idiottjej, Bondtölp. 

Detta var alltså första gången som jag besökte en SF-bio i hela mitt liv. På denna bio var allt modernt och snabbt. De sålde godis till extrema överpriser, samlarobjekt i form av kända filmkarraktärer och inredningen gick i mysvinröd och svart. Det är såhär en bio ska se ut, tänkte jag och entrade biosalongen där alla fick sitta i stolar som var justerbara och rejält bekväma. Hur kan jag ha missat detta?


Som ni vet så härstammar jag från Leksand i Dalarnas län. Där har vi en lokal biosalong som har namnet "Visir" som betyder "Vi ser" på Leksandsmål. Där har tiden stannat och allt är sig likt. Första världskrigets dofter sitter kvar i väggarna. Inga konstigheter. Själva konceptet på Visir är detsamma som på en SF-bio, men ändå är det mycket som skiljer dem åt. Eller? Endast Du kan bedömma.



Ryktet går mellan byarna i flera månader. Det ska visas en film, producerad i Amerikat, på Visir i Leksand. Alla bybor förbereder sig med finkläder, konfektyr och färdmedel till den stora dagen som komma skall. Dagen kommer.
Kön utanför bion sträcker sig milslång och passerar självklart den lokala leksaksaffären Lek & Hobby. Även Siljans konditoris entré blockeras av glada biobesökare. Några spelmän från Leksands spelmannalag har samlats utanför bion för att spela lite lokalproducerade fiolbitar som ska bygga upp stämningen ytterligare. Kvinnorna och barnen dansar glatt.
Männens knätoffsar studsar yvigt mot deras vader likt små, fyllda pungar när de stampar i takt till den dansvänliga och ljuva musiken. Folkfest är ordet.

Klockan slår 17.00. Dörrarna öppnas och människorna flödar in i lokalen. Väl inne tilldelas man en handgjord biobiljett mot 10 öre. Glädje och förväntan. Men vem står där borta i hörnet? Jo, det är Jones-Pär som har rest enda från Ål-Kilen för att bjuda allmänheten på sina omtalade "kolbulla". Männen i lokalen samlas i ett hörn med sina monoklar för att samtala. De bygger upp förväntningar inför filmvisningen och sippar på en riktigt vällagrad whiskey. Andersson från Tällberg blir som vanligt överförfriskad och måste snart lämna lokalen i sällskap med två poliser.

Festen inför filmvisningen fortskrider. Karameller köps, hästskor kastas, sockerdricka halsas och barnen jagar varandra runt de vuxnas ben. Spelmännen har förflyttat sig in i lokalen och nu har även ett dussin fokldansare från Gagnef anlänt. De har trotsat sin snålhet och betalat några öre till Stor-Mats för att kunna sammåka enda till Leksand för att dansa. Detta är stort. Oj, nu kommer det ett tjog från Bjurs. De parkerar slarvigt sin häst med tillhörande droska längs med Faluvägen. De hann precis. Bjursingar. Hä ä fölk hä å men av en sämmer sört.

Snart börjar filmen. Portarna till självaste biosalongen slås upp och alla barn tävlar om att få sitta längst fram. Vilka galningar. Alla med erfarenhet vet att man sitter som bäst på den näst sista bänkraden i salongen. Kåtraden. Människorna slår sig ned på de hårda klappstolarna och kvider av skrattet som överkonsumtionen av allt socker denna dag medför. Några herrar har redan somnat och snarkar högt av spriten. 

Salongen blir mörk. Schhhhhhh! Någon fnissar och en drös med småbarn prasslar med smörkolapapper i de främre bänkraderna. SCHHHHHH!!!!!! Nu börjar filmen. Och resten fattar ni.


Nu kanske ni förstår min nervositet innan SF-bion här i Norrköping. Nu vet jag hur det fungerar med storstadsbio. 
Puss på Er!

Imorgon är det hemfärd som gäller. Tillbaka till Norrköping, ensamhet, gettot, pantburkar och multitasking. Jag kommer att åka tåg hela vägen. Vilken tid detta blir vet jag ännu inte. Det får bli som det blir och jag tror i ärlighetens namn inte att någon av Er som läser detta bryr er speciellt mycket om vilket klockslag mitt tåg lämnar Leksands tågperrong. Men nu till saken.

Hemfärder innebär ibland att man måste städa stället där man har bott under sin vistelse utanför det egna hemmet. Bädda rent och dammsuga. Detta var inget måste för mig då jag har bott hemma hos familjen, men man är väl ingen fitta heller. Bara ibland. 

Jag tog tag i dammsugarens sladd och kopplade in den i ett närliggande vägguttag. ON-knappen trycktes med vana nedåt och jag reglerade styrkan på insuget genom en enkel handrörelse. Nu var allt PERFEKT och jag delade upp rummet i olika områden så jag visste vart jag skulle börja, samt avsluta mitt projekt. Livet handlar om planering och uppdelning. Dammsugning är livet.

Jag njöt till fullo då all bråte försvann in i dammsugarens munstycke och vidare genom dess slang för att till slut placera sig i dammsugarpåsen. Hjärtat av dammsugaren. Eller magsäcken. Jag var i trans och visste knappt vart jag var. Allt gick som en dans när jag, till min stora förvåning, inser att jag utan vetskap har gått in på min lillasysters skitiga konstnärsrum och börjar rengöra hennes golv med dammsugaren. Jag frös till is och släppte genast dammsugarslangen. Pang! Den landade med en aluminiumduns på golvet. Jag backade och stängde snabbt som ögat av dammsugaren. Hjärtat slog hårt som en slagborr. Paniken kom över mig.

Vad fan i hela helvete håller jag på med? tänkte jag. Att frivilligt städa på sin lillasysters rum är tabubelagt. Det får fan inte hända. Jag stod kvar ett tag och samlade mig, tog ett djupt andetag och pekade sedan finger åt dammsugaren. Helst av allt ville jag bara hälla ut hela dammsugarpåsen på Josefins golv, men man är väl ingen fitta heller. Bara ibland.

Skammen från Skara. Fuck you mothersucker. Du gör mig hypnotisk och virrig.
Man ack så underbart bra du suger.Mmmmmm!


Nu ska jag förbereda morgondagens hemfärd ytterligare. Jag har inte kommit någonstans ännu.
Kyss med tunga och smek innanför tröjan!

Jag har idag valt att lägga ut en filmklipp på när min lillasyster, Josefin, skrapar en trisslott i hopp om att vinna en slant. Jag agerar Peter Jihde och försöker att fylla skraptiden med dumma frågor och samtidigt inge något slags hopp om framtiden. Det blir såklart en nitlott och Josefin avslutar det hela med ett väl valt könsord. Jag hakar på med ett ord utan könskarraktär. Sen är det slut. Nu har jag avslöjat hela klippet men ni kan fortfarande se det här nedan.

Det låter även på våra röster som att vi båda nyligen har smällt i oss en varsin Marabou chokladkaka på 200g samt druckit en halvliter treprocentig mjölk. Mjölkchokladrösten. Men vi har inte ätit någon choklad alls innan detta spelades in. Vi låter alltid såhär i vår familj. Slemmigt.

Nu ska jag gå ner och äta mat med min fina familj. Puss hej!

06:20 - 07:00 Alarmet väcker mig. Jag snoozar i fyrtio minuter. Sätter mig på sängkanten.
07:00 - 07:36 Går planlöst runt i lägenheten och försöker hitta kläder att ha på mig, kollar på tv, lyssnar på radio, kollar Facebook, äter frukost i sängen, packar väskan inför skoldagen och sminkar mig om jag hinner.
07:38 - 07:48 Åker buss till skolan. Ståendes. Hatar människor.
07:48 - 08:10 Väntar på att få börja skoldagen. Kollar Facebook några gånger.
08:10 - 09:30 Försöker ta in information från läraren. Kollar Facebook igen.
09:30 - 09:50 Kafferast
09:50 - 11:10 Försöker ta in information från läraren. Kollar Facebook med jämna mellanrum. Dagdrömmer.
11:10 - 12:10 Lunch. Kollar Facebook och googlar dagens diskussionämne som alltid uppkommer vid lunchen.
12:10 - 13:30 Någon lektion där jag försöker lyssna och kollar Facebook.
13:30 - 15:00 Vet inte riktigt vad jag gör, men jag sitter helt plötsligt hemma framför datorn.
15:00 - 17:00 Sitter framför datorn. Blir arg när jag kommer på att jag måste laga middag och fixa lunchlåda till morgondagen. Drar ut på det så länge som möjligt. Slänger ihop något som ger mig lite mer skörbjugg och äter det med hat.
17:00 - 22:00 Dator, tv, radio, mobil. Läxan kan vänta. Ett korsord. Prövar kläder och skådar min figur i min helkroppsspegel från IKEA. Småäter det som finns i skåpen. Duschar (om jag måste). Denna tidsperiod är den då jag börjar leva. Det är nu jag har vaknat.
22:00 - 23:00 Nyheterna på TV4 i sängen. Kollar Facebook i reklampauserna. Det här är dagens höjdpunkt. Carpe diem.
23:00 - 06:20 Någon slags sömn. Nattliga toabesök. Ett glas mjölk runt fyrasnåret.

Såhär har jag det. Jag älskar verkligen mitt liv. Extremt mycket. Kan även tillägga att jag bor ensam. I en etta.

Nu ska jag förbereda mig inför kvällens bravader med Alida och Henry. Vi ses. Puss

Ni vet när man måste ta tag i exempelvis en storstädning efter någon slags festivitas eller ett diskberg med intorkade flingor och såser, så kan det ibland ta emot i själen. Rejält. Man måste verkligen göra det och man har skjutit upp det tillräckligt länge för att kunna skjuta upp det ytterligare. Ångesten smyger sig på och irritationen blommar upp likt ett tussilagodike i vårsolens sken. De negativa känslorna som måste-pressen medför ter sig i form av ljud och/eller våld och kan i värsta fall gå ut över andra personer som befinner sig i ens närhet vid detta tillfälle. Ni fattar vad jag menar.

Exakt så känner jag varje jävla gång jag ska duscha. Det är inte bara att klä av sig och, på ett sexigt sätt, kliva in i duschen och tvaga sig ren. Nej, snarare tvärtom. Det krävs förberedelser och tvång för att få mig ren.

Under en hel dag finns vetskapen om min framtida dusch där. Tanken på hela den plågsamma proceduren som komma skall, retar upp mig till max. Jag tappar fokus och vill fly från denna hygieniska värld. Psykosen kan anas. Jag läser samma mening om och om igen. Inget intresserar mig längre.

Tiden är inne och jag slår mig ned på en obekväm stol för att samla mig. Andas in, andas ut. Jag blickar mot badkaret och tyglar min ångest och rädsla genom att andas i en fyrkant. Strumporna tas av och mina små fötter (i storlek 35) blottas. Jag fryser redan. Hat.

Tröjan
Byxorna
PAUS!!!!

Under min avklädningspaus brukar jag sätta mig framför datorn eller kolla på tv. Duschen kan vänta och det är behagligt att vara lättklädd i min ensamhet. Jag skådar min kropp och klämmer på magen. Den är så mjuk och go. Men allt vackert har ett slut och en djup suck dras när jag inser att det nu ej finns någon återvändo. Nu ska det ske.

Underbyxorna och bysthållaren avlägsnas från min cutis* och läggs på valfri plats på golvet. Gärna bredvid och lite under sängen om det går. Jag går nu blottad genom min lägenhet med kosan styrd mot duschjäveln.

Väl framme entrar jag badkaret på ett så pass osmidigt sätt att jag skäms och slår på vattnet. Dess hårda strålar möter min cutis med ett lätt hat, men de blir snart goda vänner då vattnet visar sig komma med värme. Jag har nu nått mitt mål och jag förstår, först nu, inte vad det är som har varit så förbannat jobbigt med att komma hit. Det här är ju skönt. Jag kan utan problem duscha i ett flertal timmar när jag väl har kommit dit jag ska. Till målet. Men något jävla Carpe diem-bad blir det då fan inte. Det är bland det mest överambitiösa man kan göra för sig själv.

Det där med Carpe diem-bad kan vi ta en annan dag. Nu ska jag börja med min duschritual. Fy fan.

* = hud

....livscoacherna.

Vad fan är det för något jävla skit? En person som har gått med i en Carpe diem-sekt där denne blivit matad med latinska fraser som handlar om livet, dagar, frihet, kärlek etc. Kanske fick de skapa en äkta Carpe diem-tavla från grunden. Denna tavla motsvarar en sluttenta på en universitetutbildning. Det är nu det gäller. Är man nedstämd och mår dåligt en dag åker man ut på momangen. Ut i samhället. Ut i verkligheten. Du blir ett framtida offer.

Detta behövs för att skapa en äkta och UNIK Carpe diem-tavla:
- En träbit på cirka 30 x 15 cm
- Vit färg
- Sandpapper
- Svart färg till den kursiva texten som ska forma uttrycket Carpe diem
- Livslust, men gärna lite ångest som triggar igång kreativiteten
- Något att hänga upp den med. En ekologisk reptråd är populärt.

När de blivit ilurade att livet alltid är underbart och att man aldrig får må dåligt, för livet är ju en gåva (?), så får de något jävla stipendium som självklart är tryckt på ekologiskt och oblekt papper.

"Gratulerar!
Du är utbildad lögnare"

Nu kan de starta ett eget företag och be någon hipsterwebbkille om hjälp med bedrägerihemsidan. Headern ska självfallet vara en panoramabild på en solnedgång eller en äng i lätt motljus där en medelålders kvinna står med armarna mot skyn och fångar dagen. Nu börjar resan mot vitare tider. Mot pengar och framgång. Kanske har de någon webbshopp där de säljer sina handgjorda och UNIKA Carpe diem-smycken av omsorgsfullt egenodlat och ekologiskt gräs. Eller något annat som inte lidit. Vad fan vet jag.

Observera att det som står ovan ej har någon källa mer än min maniska hjärna. Jag vill jobba som dödscoach.
Där snackar vi arbete och karriär.

Kanske borde jag, i egen hög person, gå till en livscoach och lära mig att leva. Eller skaffa en fin tatuering.


Kram på Er alla underbara människor! /Sofie

- Hej! Vad får det lov att vara?
- En kopp svart ångest och en arraksboll, tack!
- Det blir 53 kronor. Betalar du med kort?
- Ja.

Kortet läses av korrekt. PIN-kod. Konto. Godkänn. Ta ut kortet.

- Här är kvittot på din ångest.
- Du kan slänga det. Jag har så många sådanna redan.

- Okej.

 

 

Ångest och kaffe är lika på några sätt. Båda är svarta, båda kan ge magbesvär i stora och okontrollerade mängder och båda orsakar smärta om de kokar över. Kaffe med mjölk är som att dämpa ångest med bensodiazepiner. Det tar bort den värsta styrkan. Men när koppjäveln är tom så bör man fylla på med nytt svart ångestkaffe. Och mjölk.

Eller så skiter man i att dricka mer ångest och ställer bort koppen i diskhon och går till sängs. Det borde finnas mer latté-liknande ångest.

Efter en intensiv, och jävligt trevlig, nyårstillställning hemma hos familjen Fröyen i Djurås så vaknade jag denna morgon och kände en tomhet an rang. En tomhet som, tillsamamns med spriten, fick mig att börja må riktigt illa.

Hela hösten har jag sett fram emot att åka från Norrköping och hit till Leksand nu över jul. Det skulle bli så nice och ja, det har varit den absolut bästa julen hittills i mitt 23-åriga liv. Men nu då? Vad fan ska man göra nu?

Julafton [X]
Juldagen [X]
Dagarna mellan dessa dagar [X]
Nyårsafton [X]

Allt som jag har sett fram emot och längtat efter är över och nu återstår en oändlig oändlighet av vardag fylld av ensamma kvällar i min etta och meningslösa rutiner som inte giver mig ett endaste uns av glädje.

Det är två veckor kvar här i Leksand för min del. Sedan beger jag mig tillbaka till Norrköping och jag vet inte när jag kan komma hem nästa gång. Har jag otur blir det till sommaren då jag är klar med koncentrationslägersutbildningen på KomVux.

 

Min kentlyssnarångest är total. Vad fan ska jag göra dessa två veckor för att få ut så mycket som möjligt av dem? Behöver jag göra något alls? Ska jag åka hem till Norrköping tidigare än planerat? Missar jag något? Hur mycket är klockan? Vad ska jag göra nu då? Vart är min elräkning som mamma ska betala åt mig då jag inte fått ihop tillräckligt med pengar denna månad? Vem fan har läst ända hit egentligen? Du är skön i så fall.


En ångestuppladdad bild passar väl ypperligt till detta kaosartade inlägg med otroligt abstrakta frågor i jag-form.
Jag infogade denna bild med ren ångest. Känn Er illa till mods nu och sluta veta vad ni ska göra med era liv hela jävla tiden.
Det finns dem som inte vet ett skit. DET är ångest det. 


Ha en trevlig kväll mitt herrskap!
Kyss