Skilsmässoafton
Idag är en söndag och alla har varit hemma. Klockan närmade sig 15:00 och mamma förberedde för kaffe med tilltugg. Men någonting hängde i luften. Söndagsstämningen var riktigt låg idag. Jag märkte efter en stund att mamma suckade och stönade ovanligt mycket under sina förberedelser inför söndagsfikat. Hennes steg var tunga och släpiga. Hon gick sådär hopplöst fram över golvet som gravt deprimerade människor gör. Suck på suck. Allt hon höll i händerna tycktes blytungt. Ännu en suck. Jag samlade mig och frågade henne vad det var som utlöste hennes håglösa beteende. Hon stod kvar vid diskbänken under total tystnad i några sekunder med huvudet hängandes. En suck till. Sedan vände hon sig om mot mig. Ögonen var blöta av tårarna hon höll tillbaka.
- Det är det här med pappa. Vi kan inte hålla på såhär, sa hon och stirrade tomt ut i etern.
- Va?!
- Ja Sofie. Ända sedan pappa slutade dricka kokkaffe så har det blivit så mycket att göra varje gång vi ska fika. Det är dubbelt med jobb för mig och jag glömmer lätt bort att han ska ha snabbkaffe. Och varje gång det händer blir han så........besviken.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Nog för att en flera år lång rutin plötsligt hade ändrats vad gällde kaffedrickandet här hemma, men att det var såhär illa visste jag inte. Pappa har nämligen haft problem med sin mage det senaste halvåret och jag, utbildad undersköterska med löjligt intresse för olika sjukdomar, befarade ett tag esofagal dysfagi (sväljsvårigheter med fokus i maggropen) men så var inte fallet. Läkarna fann inga uppenbara problem och därför gjordes inget speciellt. Men efter lite olika mediciner mot bl a magsår, samt en gastroskopi, vart det lite bättre med pappas mage. Och en dag fick han för sig att sluta med det dagliga kokkaffet här hemma. Han prövade istället att dricka snabbkaffe och det visade sig ha en bättre inverkan på magen. Han mådde bättre i allmänhet och livet lekte. Men inte för mamma. Hon var nu ensam med att dricka kokkaffe. Det är klart att hon kände sig övergiven och lämnad. Jag förstod henne.
- Vad ska du göra då mamma? Hur går tankarna? Ska ni skiljas?
- Jag vet inte, Sofie. Men det kanske är bäst så. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag orkar inte.
Tystnaden som följde skar genom hela min kropp. Nu var det allvar. Mamma slog på vattenkokaren med en suck. En tom bricka placerades på köksbordet och hon fyllde den med kaffekoppar, kakfat, mjölkkanna (till mig) och snabbkaffet. Denna gång kom hon ihåg det. Säkert för att vi precis pratat om det. Hon såg fortfarande ledsen ut. Om inte mer nu än innan vi språkade. Vattenkokaren klickade och den var klar. Vi bar under fortsatt tystnad ut alla tillbehör och slog oss ned i trädgårdsmöbeln på den nyklippta gräsmattan. Pappa kom gåendes och sken upp likt en 60 watts-lampa när han såg burken med snabbkaffe på bordet.
- Fy fan vad gött det ska bli med kaffe! Eller hur Carina? Mums!
Han tittade på mamma en kort stund men tappade snabbt fokus då han ivrigt påbörjade blandningen av pulverkaffet och det heta vattnet. Jag såg att mamma log ett leende som inte stämde överrens med hennes psykiska tilltånd. Jag plågades av ångesten som framkom i samband med det jag visste pågick i mammas tankar. Tystnaden bröts av att mamma frågade om någon ville ha en kaka. Det ville vi. Pappa tog tacksamt emot sin och doppade den i sitt blaskiga snabbkaffe. Mamma hulkade och torkade en tår. Pappa var i trans och märkte ingenting. Jag teg.
Melankolisk musik i bakgrunden
Sofie Nordquist
Hemmastad(d)
Det var dock en dag förra veckan då jag inte alls var nöjd. Allt var klart i rummet, men det var ändå något som störde harmonin. Jag kliade mig i huvudet medan jag funderade och fick mjäll under naglarna. Vad fan är det som är så fel? tänkte jag och spejade likt en pirat med handen plant i pannan. En havsörn seglade lätt i fjärran men jag kunde fortfarande inte finna felet.
Jag böjade ge upp felsökandet och bestämde mig istället för att ta fram ett par rena underbyxor dagen till ära. När jag hade vänt min lekamen 180 grader mot byrån skrek jag till av förskräckelse. Händerna åkte i ren reflex upp för munnen och jag backade hastigt bakåt. Hälsenorna slog i sängkarmen och jag föll handlöst ner i sängen. Hjärtat slog så hårt att BH:n brast mellan tuttarna. HELVETE!!!!!!
Stel av skräck halvsatt jag i sängen och försökte lugna ner mig. Andades i en fyrkant. Vad var det där som hängde på väggen? Jag började gråta av rädsla men tvingade mig fram för att se efter vad det egentligen var. Tamefan, det var ju mammas och pappas bröllopsfoto. Någon/något/några hade bestämt att detta foto skulle hängas över min trosbyrå. Det är inte undra på att folk dör av hjärt -och kärlsjukdomar om dagarna. När folk inreder som de gör. Idioti!
Nittiotalet ringde och ville ha tillbaka sitt bröllopsfoto. Alltså, allavrligt...........och sen den där jävla
förbannade bården under också. När man inte trodde att det kunde bli värre liksom. Det liknar
omslaget till en riktigt läskig skräckfilm. Med zombies and shit.
Jag tog med skakiga händer ner det avdankade bröllopsfotot och gömde det i en av alla mina byrålådor.
Det ersattes med min finaste ägodel. Nämligen en jävlit dyr, och inramad, Kick Ass-poster som jag beställde
från Internet Explorer förra året. Min familj. Allt är nu i sin ordning och cirkeln är sluten.
Gränslar Dig försiktigt och biter Dig i underläppen
Sofie Nordquist
Bårding slutet av 90-talet
Hur som haver så har jag hela kvällen befunnit mig runtikring skrivbordet. Talat om för det hur mycket jag har saknat det, kysst dess bordsskiva och har jag behövt lämnat rummet så har jag sagt "Jag kommer strax. Puss puss!".
Min svarta plastklappstol, som även den är från IKEA, har återförenats med skrivbordet. Och datorn. Och ljudsystemet.
Jag slog mig ned när jag kände mig klar med möbleringen och den allmäna installationen av alla tillbehör. Jag log. Men det leendet försvann lika snabbt. Ett kraftigt illamående kom över mig och jag kände hur jag skulle vomera vilken sekund som helst. Spyan låg nu i munnen och jag sträckte mig efter min röda papperskorg, som även den är från IKEA, och released the fucking fury i den. Vad fan hände?!! Ett efterskalv. Jag spottade och fräste galla. Dyspné och tårar som rann. Det lugnade ner sig och jag började återfå medvetandet. Jag tittade mig omkring och förstod efter några suddiga sekunder vad som hade utlöst de plötsliga kaskadspyorna.
I ögnhöjd, bakom datorskärmen, går en bård över tapeten. Den är så fruktansvärt gräslig. Så gräslig att mitt maginnehåll valde att ta sig ut via munhålan och vidare ut i världen. Jag blev lite arg och torkade bort spyresterna med en närhängande gardin.
Pappa etrade rummet och undrade varför jag luktade äckligare än vanligt.
- Det är den här jävla bården som får mig att kräkas. Vart fan har du köpt den? Och när? Hade ens första världskriget brutit ut?
- Jag köpte den på Tappers i Leksand någon gång. Det var en REA-korg innaför dörren med en massa billigt skit i. Jag tyckte den var fin. Fin och billig. Halva priset.
Han såg sådär ledsen ut som bara han kan göra när hans dotter, på grund av hans dåliga bårdval, nyligen har spytt ner halva sitt flickrum. Skammen kom över mig och jag bad om ursäkt. Han stod kvar i dörröppningen en kort stund och sa ingenting, sedan sprang han gråtandes iväg och smällde igen dörren till hans och mammas gemensamma sovrum. Mamma kom genast upp, med en trasa i handen, och undrade vad som försiggick. Hon såg att jag spytt och skulle precis börja torka upp det när hon halkade i mina spyor och fick en radiusfraktur. Allt var kaos. Allt var den där jävla bårdens fel.
Nu sitter jag här, öga mot öga, med bården och äter åksjuketabletter för att slippa det värsta illamåendet. Jag kan fortfarande höra hur pappa hulkar i rummet intill. Sådär utdragna snyftningar som övertrötta barn gör. Jag kan se framför mig hur han ligger där i fosterställning, endast iförd ett par urtvättade Speedos, och dregglar av gråt. Fan, förlåt pappa! Förlåt. Jag kan leva med dina brister och jag anpassa mig efter dem, men kan Du?
Det värsta med bårder är att de oftast omringar hela rummet. Börjar om igen i all evighet. Fulhet i evighet. Fulighet.
När jag blir en framgångsrik bloggare och tjänar bra med stålar så ska jag ta med mig pappa, inklusive en målare, till en riktigt fin tapetbutik och låta dem flanera i den. Välja och vraka bland tapeter (OBS! Inga bårder) för att sedan åka hem och tapetsera om mitt rum till tonerna av Jumper. Det är ett mål jag har med mitt liv. Mitt laptop-med-bra-batteritid-och-Spotify permium-liv.
Puss my pussy!
Sofie Nordquist
Tras(ig)mamma
De som möter min mamma tycker alltid att hon är en jävla trevlig prick. Fräknig och sådär vackert glad i sina lagom dyra glasögon. Hon har nära till skratt och skämtar gärna med sina medmänniskor. Ibland bjuder hon även på hembakat och kokkaffe. Och hon dömer ingen. Inte ens den som önskar kopiösa mängder socker till kaffet. Inte ens då. Hon är helt enkelt en exemplarisk mamma i mångas ögon. Men här hemma, bakom stängda dörrar, ter sig verkligheten aningens annorlunda.
Den harmoniska modern har ett, sedan länge, gravt beroende vad gäller trasor av alla dess slag. Dammtrasor, microfiberdukar, disktrasor, förbrukade och sönderklippta handdukar, fönsterputsdukar osv. Alla trasor är viktiga trasor. Inget får gå till spillo. Missbruket har eskalerat de senaste åren och jag var den i familjen som först lade märke till mammas sjukliga intresse angående trasor. Det uppenbarade sig rejält när jag och mamma tillsammans skulle städa ur och rensa i städskrubben här hemma.
Vi pratade ihop oss innan rensningen och gjorde upp en enklare plan över vem som skulle göra vad. Mamma tog genast patent på trasorna och var väldigt noga med att få sköta den biten själv. Jag lät henne självklart få ta hand om dem och anmälde istället intresse för lådorna med allmänt skräp i. Då kör vi, sa mamma och öppnade dörren in till det lilla utrymmet som var överfyllt av städartiklar och en och annan platspåse från olika länder. Det är souvenirer, sa hon irriterat.
Mamma blockerade städskrubben och langade allt som skulle ut därifrån till mig. Jag placerade strategiskt allt på köksbordet och började efter någon minut att fundera på hur fan allt kunde få plats där inne. Det var strax efter den funderingen som trasorna började att lassas ur det lilla skrymslet. Trasor till förbannelse! Mamma behandlade dem likt sköra kattungar och uppmanade mig att vara försiktig med dem och vara lätt på handen när jag placerade dem på köksbordets yta. Jag trodde aldrig att trasorna skulle upphöra att langas. Vad fan är det här, tänkte jag. För i helvete, tagga ner!
När alla trasor befann sig på bordet uppmanade hon mig att varsamt vika ihop dem snyggt och därefter kategorisera dem i olika högar efter deras ändamål. Jag gjorde som hon sa medan hon noga övervakade mig. Hon gick sakta fram och tillbaka, likt en diktator, och beskådade mitt arbete. Ingenting fick gå snett. En eventuell aga låg latent i rummet.
Allt gick relativt smärtfritt och mamma tog hand om de vackert ihopvikta trasorna och lade in dem på sin plats i städskrubben. Allt annat fick jag själv sköta och styra upp. När vi var klara tackade hon mig för hjälpen och bjöd på hembakat och kokkaffe. Nu var hon normal igen. Vi fikade under tystnad och jag märkte att mamma ibland sneglade på några trasor som hängde på tork borta vid vedspisen. Som om hon var rädd att de plötsligt skulle försvinna.
Dagen led mot sitt slut och vi gjorde oss klara för natten. Tänderna borstades och händerna tvagades. Godnattpussar med smak av mynta och ättika delades ut. Mamma öppnade köksfönstret och tömde ur tråget med det skitiga tvättvattnet och loskade samtidigt en mäktig snorloska som landade med ett litet plask i vattenmängderna. Nu var det natt hos familjen Nordquist och en efter en somnade vi in. Total tystnad.
04:08. Jag vaknade med ett ryck! Varför hade jag vaknat? Vad var det för ljud jag hörde? Någon eller något befann sig nere i köket. En lätt till måttlig oro spred sig i thorax och jag greppade stadigt det närliggande järnröret som jag alltid har ståendes vid min sänggavel i förebyggande syfte. Den snoppkorta sidenmorgonrocken drog jag på mig i förbifarten och jag skred mot trappen. Smög. Tassade. Svepte fram ljudlöst.
Jag visste exakt, efter alla smitningar ut i natten under mina tonår, vart jag skulle sätta ned fötterna på trappstegen för att de inte skulle knarra. (En merit om ni frågar mig.) Nu var jag nere i hallen och styrde kosan mot kabyssen där ljuden kom från. Ett väsen uppenbarade sig därinne och jag kunde snabbt avgöra att det hade placerat sig intill vedspisen. MAMMAS TRASOR! En isande känsla gick genom hela kroppen och handsvetten gjorde att jag förlorade greppet om järnröret. Klång! Fan i helvete. Den besjälade varelsen som befann sig i rummet ryckte till och tände belysningsanordningen i köket. Mamma. Det var mamma som stod där vid vedspisen iförd nattsärk och kontrollräknade trasorna som nu hade torkat. Hon kramade hårt en trasa som hon där och då höll i sin hand. Så hårt att trasan grät. Eller så var den inte helt genomtorkad, jag vet inte.
Vi stod tysta en stund i skenet från lysröret och bara tittade på varandra. Mamma hade abstinens och var tvungen att bege sig ned i köket för att stilla den om nätterna. Se, känna, lyssna och kontrollera att alla trasor var på sin plats. Att de var i sitt esse. Fortfarande hade vi inte sagt något. Jag bestämde mig för att skrota järnröret i kompostpåsen och åter gå till sängs. Mamma ville stanna kvar och jag hjälpte henne att bädda med några trasor framför vedspisen.
- Den här trasan köpte jag på Domus i Leksand året innan du föddes Sofie, sa hon med tårfyllda ögon.
Jag log och pussade henne på den fräkniga näsan. Sa ingenting. Färden tillbaka till sovrummet var tung och jag sket fullständigt i om det knarrade eller inte när jag besteg trappen till övervåningen. Väl inne på rummet kom alla känslor över mig. Jag skrattade och grät om vartannat. Tapetserade upp en fondvägg och halkade runt i mina egna tårar. Kaos. Impulsiva handlingar. Jag sparkade argt på en klädhög och tygbitarna yrde i rummet och lade sig efter några tusendelar på olika platser. Det var då jag såg den. Trasan. Utan att tänka hämtade jag min soffta.nu-tändare och gick fram till trasan där den låg på golvet. Det var en klassisk disktrasa från Clas Ohlson. Otvättad. Med ett stadigt grepp kring tändaren tryckte jag fram lågan och lät trasan närma sig den. Brinn i helvetet trasjävel! Nu har du torkat din sista fläck.
Trasan brann upp och det luktade suspekt i rummet. Jag kände en lättnad jag aldrig tidigare känt. Det var detta jag skulle syssla med hädanefter. Att bränna trasor. Var det ett rus jag kände? Hade jag utvecklat ett beroende som stred mot min egna moders? Lättnaden trasslade ihop sig i mitt bröst. Den blev till ångest. Var det abstinens? Kaos.
Såhär ser det alltid ut i vårat kök samt städskrubb. Jag har ännu inte funnit några ultimata gömställen för trasor, men det är bara en tidsfråga. Det bör även tilläggas min mamma arbetar som städerska om dagarna. Hon använder sig av trasor varje dag på jobbet. Tar hon med sig jobbet hem eller tar hon med sig missbruket till jobbet? Returbar fråga.
Torkar tårar med en superabsorberande trasa som inte luddar från Staples Sweden AB
/Sofie Nordquist
Festivalhelg
Efter en sånhär skvatt galen helg vill jag gärna dela med mig av några bilder som visar hur roligt jag har haft det. Bilder som visar dagarnas outfit och annat onödigt skit.
HULTSFRED
Klädsel: Jag valde att klä mig i en luftig klänning och skred sakterliga fram barfota med en trasig gitarr i högsta hugg. Underbyxorna lämnade jag hemma då jag ville lufta hönan lite under helgen.
Smink: Nej
SUMMERBURST
Ansiktsuttryck: Putläppar och leende. Tävla gärna med resterande festivalbesökare om vem som kan le störst, bäst och vackrast.
Tips: Säg att du älskar alla låtar och hoppa upp och ner samtidigt. Ta kort med din iPhone. Instagramma. Hashtagga tills du blir avstängd från Instagram. Bli full och hångla. Dansa osv. Ta gärna med en souvenir hem efter festivalen. I detta fall kan souveniren vara i form av en självlysande pinne, som förövrigt slutar att lysa efter cirka sex-åtta timmar. Skäms lite över att du tog hem den och göm den bland sexleksakerna. Där ingen kollar. Där det luktar lite suspekt.
Smink: Öööööh... JA!
Attribut: Minst EN tjejkompis
Nu är jag helt slut efter allt festivalande. Fuck off och sexuella handlingar
Sofie Nordquist
Grådag
Livet som arbetslös ter sig alltför ofta i rastlöshet, som i sin tur leder till irritation. Man tänker tankar som föder andra tankar. Alla är de lika negativt laddade och svårare att få bort än fasttorkat ägg.
För att häva all jävla skit kan man bege sig ut på en promenad och i sin ensamhet skrika och klaga på det som tynger en. Naturen lyssnar då den behöver mitt koldioxid som jag utsöndrar genom mina klagovrål. Och att jag sedan sparkar på stenar för att få utlopp för aggressioner gör absolut ingenting. De känner inget. Stenar är inte levande varelser och har därför inga nerver som kan känna av smärta. Stenar är förlamade och de har det så jävla bra. Bara ligger där och är. I tusentals år ligger de på samma plats och odlar myrbon under sig. Svin.
Imorgon är ännu en dag för både mig och stenarna. Jag vet inte vad jag tycker om det faktiskt.
Stenhårda kramar
Sofie Nordquist
Cykelsemester sommaren 2013
Ty jag har ändå, trots den lugnande framtiden, tett mig aningens oroligt de senaste fem dagarna. Jag har vankat fram och tillbaka i huset. Ställt mig vid fönstret med händerna bakom ländryggen och blickat ut över grönskan. Rensat lite i fönsterväxterna, petat bort flugor från fönsterbrädan. Sedan har jag, lika oroligt, vandrat vidare till nästa fönster och upprepat mina handligar även där. Såhär har det hållit på i fem dagar, men igår fick jag nog och det var då som jag bestämde mig för att börja cykla.
Min första cykeltur på flera år skulle komma att mäta en sträcka på cirka 1,5 mil. Det blir lagom, tänkte jag och begav mig. Med en blå cykelhjälm, som jag fick i tioårspresent av farmor en gång i tiden, och en välfylld vattenflaska styrde jag kursen mot Häradsbygden.
Innan avfärden applicerade jag, dumt nog, lypsyl på mina saftiga läppar (anledning: Oklar) och det skulle jag inte ha gjort. Alla flygfän som kom i min väg fastnade på mina lypsylkletiga läppar. Jag spottade och fräste. Detta resulterade i att jag tappade fokus på själva aktiviteten jag bedrev. Cykeln vinglade till, men snabb som jag är så styrde jag upp den igen och lät flugorna sitta kvar. Jag såg ut som ett X200-tåg som åkt mellan Stockholm och Malmö. Full med flugor och annan skit i ansiktet. Några av dem hamnade även i munhålan. Jag tackade och svalde.
Färden fortskred utan några större komplikationer och jag nådde tillslut mitt mål. Väl framme bjöds jag på en kopp kaffe, gjord i en Tassimo-maskin, samt en liten, liten jävla Delicato-dammsugare. Jo man tackar, man tackar! Sedan somnade jag in.
Dagen därpå kände jag ingen som helst värk i lemmarna efter gårdagens åktur så jag packade ihop mina ateraljer, tackade för kaffet och begav mig hemåt igen. Stolt som en tupp gick jag en bit med cykeln för att sedan sätta mig på den och trampa vidare mot nya äventyr. Men när min bakdel mötte sadelns yta skrek jag till.
VAD FAN HAR HÄNT?????? skrek jag. Och jag fick såklart inget svar då jag var ensam. Logiken återkommer i mitt alltför tragiska liv.
Min röv smärtade som fan! Rövbenen kändes mörbultade och allmänt jävla jätteinflammerade. Aj. Aj som fan! Det kändes precis som att någon hade satt på mig bakifrån, jävligt hårt, i 1,5 mil. Jag försökte sätta mig igen. Det gjorde så förbannat ont. Till slut gav jag upp och led hela cykelturen hem. Smärttröskeln översteg maxstrecket och jag domnade bort. Drack lite vatten och rättade till cykelhjälmen. Nu var jag på topp igen.
Som Ni kanske märker så är jag arbetslös och skriver gärna om mina genomförda cykelturer. Det kan tyckas fattigt och det är det också. Jag önskar Er alla en trevlig och stressig sommar!
Jag hoppas att Ni kan finna mycket glädje i denna bild. Det gör inte jag.
Puss på buken/kuken
Sofie Nordquist
