Sofie Nordquist

Jag befinner mig för tillfället i en bäcksvart period i mitt liv. Det är tungt och vissa dagar är värre än andra. Vilket är jävligt logiskt och behövligt för tillfrisknandet ifrån det bäcksvarta. Många av Er har varit där nere på bottnen, det vet jag, men det är tyvärr inget man pratar om då svaghet är fyllt av skam och skuld. Som är två av de värsta känslorna en människa kan känna. Så är det. Logiskt och så jävla vackert. 

Idag var en relativt blytung dag, men när klockan slog 18:00 öppnade min ömma moder dörren till mitt flickrum och räckte över ett stort kuvert som kommit med posten i fredags. Post. Det finns INGENTING som gör mig gladare, även om det bara är en räkning från inkasso. Jag stod förstelnad i några sekunder och öppnade sedan brevet likt ett ivrigt ADHD-barn på julafton, tömde ut innehållet på min vita byrå från Jysk och gapade lite lätt. Sådär som Wallander-karraktären gör ibland. Kuvertet innehöll ett handskrivet brev, tre trisslotter och konfektyr i olika former. Jag fattade ingenting. Avsändaren, som var anonym, förklarade kort och koncist i brevet hur denne kommit fram till min blogg via min Instagram. Hen hade blivit berörd av mitt sätt att skriva och uttrycka mig här på bloggen. Jag har berört någon med mina ord. Med mina egna ihopsatta ord och meningar. Det här är så jävla underbart! Någon människa har läst min blogg från början till slut. Det berör MIG. 

I skrivande stund sitter jag och skrattar tyst för mig själv. Tror att det är ett skämt. Jag har fått post. Jag är glad. Att beröra berör mig. Det gör mig glad. Vem Du än är så ska du ha ett evigt tack för att du gladde mig denna mörka måndag. Jättetack! 

"Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata!
Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej, våga säga ja.
Våga vara lyckliga, tillåt er själva att vara detta."


Kristian Gidlund

Många gånger kan jag se mamma stå vid strykbrädan i köket och vika, samt stryka, tvätt. Lysröret och radion är på. Ibland gör jag henne sällskap dessa stunder och slår mig ned vid köksbordet med ett glas av Arla's mellanmjölk. Är det juletider så bjuds det flitigt på hemmabakade och lite för tjocka pepparkakor. Ljuset från lysröret framhäver alla skavanker på våra kroppar. Mamma skrattar och säger att jag är ful som fan. Jag svarar med samma påstående. Pappa kommer gåendes i sina speedos, tubsockor och en t-shirt. Mamma ber honom ta med sig sina nyvikta herrtrosor och ihoprullade tubsockor upp till deras gemensamma underklädesbyrå. Han gör som hon säger. Alltid.

Hon är nogrann min mamma. Och detta har jag såklart tagit efter. Jag viker min tvätt och/eller hänger upp den på galgarna i garderoben omgående. Det gör nog de flesta, men majoriteten viker inte sina underkläder. Det har jag, med mina egna brytiningsfels-ögon, sett hos olika människor genom årens lopp. Det smärtar i min pedanta själ att se när någon idiot bara har kastat ner alla underkläder i en och samma låda. Som om det vore skräp med absolut noll värde. Jag brukar prata med de ovikta underkläderna när ingen ser. Jag berättar att det finns ett värdigt och välvikt liv hemma hos mig i min vita MALM-byrå med fyra lådor från IKEA. Där sorteras man även in i färger. Ingen vit ska behöva umgås med en svart. Ordning och reda är A och O för både mig och mina underkläder. Alla är vi lika mycket värda.