Sofie Nordquist

Söndag idag och Guds påstådda vilodag, men fan inte min. Jag fuckade upp tvättiden igår och stängde dörren en gång för mycket till den elektroniska och tidsstyrda tvättstugan. Kvar där inne i torktumlaren låg alla mina sexiga  trosor och mina små, små, små färgglada strumpor och deras respektive. Vreden kokade inom mig och jag sparkade på tvättstugendörren två gånger. Jättehårt och jätteargt. Den förblev stängd och jag fick återgå hem till mitt utan underkläder. 

Nu gällde det att vara på alerten. Nästa tvättid var klockan 07:00 nästa dag ,(idag), och jag skulle vara där när nästa boende skulle entra tvättstugan. Jag ställde alarmet på 06:30 och snoozade som vanligt. Vandrade runt i lägenheten i väntan på att få ta hissen ned i källaren. Väl framme satte jag mig på golvet och väntade. Tio minuter. Tjugo minuter. Trettiofem minuter. Vad fan. Ingen kom vilket resulterade i att jag ej kom in till mina underkläder.

Jag fick åka hiss upp, låsa upp dörren (som säkerligen störde mina grannar genom det ekiga trapphuset), skriva en snyft-lapp som jag rev av från post it-lappsbunten, gå ut och låsa dörren igen (som återigen anes vara stötande sådär tidigt en söndagmorgon) och åka hissen ner till den dödsdömda tvättstugan. Sådär ja. Nu får det bära eller brsita, tänke jag.

11:20 vaknade jag av ett ryck och klädde överhåglöst på mig några äckliga kläder för att bege mig nedåt med hissen igen. Utan hopp om framtiden klev jag in genom källardörren och ser till min glädje att någon vänlig själ har lämnat tvättstugedörren öppen, just för att jag skulle kunna hämta mina underkläder.

Jag vill tacka Dig, vem du än är, för att du lydde mina order från snyft-lappen och även för att du satte igång torktumlaren då de inte var riktigt torra. Det var riktigt sjyst, kompis.