Sofie Nordquist

Ett piller kanske? Varsågod min kära. Ät och bli en lyckligare människa. Börja idag!

OBS! Gäller ej de inre organen som ska ta hand om alla kemikalier och tillsatser. OBS!



Biverkningar och muntorrhet
Sofie Nordquist

Klockan närmar sig 16:00 denna tisdag och jag funderar mer och mer på om jag ska klippa lugg eller inte. Tanken på en eventuell lugg går ej att radera ur min cerebrum. Jag ser luggar överallt. Hallucinerar lebbluggar. Extremt korta sådana. Likt feberdrömmar hemsöker de mig. Men jag vill inte ha en lesbisk lugg på 2-3 mm i längd, utan en normal lugg. Jag har haft det förr och ska ha det igen. Eller?

Ska jag eller ska jag inte? Vad fan kan gå fel? Möjligen en förlorad bekantskapskrets, men vad gör det. Jag gör det. Jag klipper till! Dock inte idag och iInte imorgon heller, för då är det en röd dag. 1 maj. Då ska alla lebbluggar ut och demonstrera angående något ovesäntligt med sina ekologiska plakat.
Nej tack. En annan vecka. En lebbluggsfri vecka.

När man befinner sig i åldern mellan 18-29 år är det nästan ett krav på att vara ute och festa så fort det blir helg eller andra helgdagar, aftnar osv. Oavsett om man innehar barn eller ej. Ut ska man och glad ska man vara. Tjo och tjim.

Jag önskar ofta att jag var en såndär partytjej som ser fram emot fredag + lördag så jävla mycket varenda jävla vecka, varenda jävla månad. Hela fredagen är bara ren eufori. Hela dagen planeras via textmeddelanden, Facebook och i sällsynta fall även telefonsamtal angående kvällens förfestställe och vilken utstyrsel som skall träs på kroppen. Ett billigare finvin köps på Systembolaget i sista minuten, shoppingpåsar fyllda med engångsnylonstrumpbyxor och andra basic prylar smäller mot de vältränade benen. Nu är det fest tjejer.

Vinet korkas upp och Spotify spelar den välfyllda listan som någon så fyndigt döpt till "Förfeeeest!" på inställningen shuffle. Aviici. Swedish house mafia. Galna mixar liksom. Radioplågor som man redan har hört 5175848148 gånger samma dag, fast i en annorlunda och galen mix. Crazy. Det appliceras smink i kopiösa mängder. Inte för mycket men absolut inte för lite. Sotat och mycket mascara. Rouge också. Duckface med läppglans. Aftonklänningen dras på och den är perfekt kort. Inte sådär prostituerad-kort, men ändå lite utmanande. Man ska bli sugen på fitta när man ser den.

Utgång, kö och någon vomerar. Entrén betalas och värdesaker placeras strategiskt innanför bh:ar och i små, fula handväskor. Mot baren! Drinkar av olika slag köps in. Till vilken pris som helst.

"Men hörrni tjejer, är det inte lite segt här? Vi beställer in shots. Det är uppfriskande och jättebra för levern. JAAAA!"

Hutt, hutt, hutt och hutt. Blodet pumpar ut alkoholen i kroppen och ber levern ta hand om giftet. Berusningsgraden stiger avsevärt efter de hastigt intagna shotsen och euforin är på topp. Tjejerna styr ut mot dansgolvet där underbetalda Mr DJ spelar ytterligare radioplågor i form av ännu galnare mixar än vad vi vanligt folk har tillgång till på Spotify. Det dansas livligt och osexigt, i tron om att det är sexigt.

"Oj, en jättebra låt tjejer! Skrik högt som bara tjejer kan skrika och hoppa samtidigt. EN BRA LÅÅÅÅT AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!"

Någon hittar under den galna dansen en normalsnygg kille att samordna rörelserna med. Händer smeker de mer intima kroppsdelarna och dansen, som innan ansågs osexig, är nu katastrofalt avtändande. Men det är inget som de överberusade galningarna reflekterar över. Hångel och svett. Händer på kuken och händer på fittan. På brösten, innanför bh:n. Styva bröstvårtor och fittsaftfuktiga nylonstrumpbyxor. Hård kuk innanför jeans med knappfylt osv.

Kvällen lider mot sitt slut och kåtheten kvarstår. De som funnit varandra slår följe till någons boende för att där försöka sig på att idka samlag under natten. Dåligt fyllesex med halvslak kuk och yrsel på grund av överkonsumtion av dyr sprit. Illamående. Samlaget avbryts utan att någon av de inblandade nått klimax. Båda parter skäms och önskar att de fick vara ensamma med skammen. Morgonen gryr och dagsljuset avslöjar alla skavanker hos dem båda. Ytterligare skam och en viss ånger smyger sig sakterliga på. Nu är kåtheten och dess safter ett minne blott. Så långt bort att 1000 mil känns nära. 

Det sägs hej då och båda tackar för ingenting. En obetydlig och tom kram ges och båda är rädda för att deras extremt dåliga andedräkt ska ha ihjäl den andre eller möjligen en närliggande krukväxt. Dörren stängs och de båda kan nu pusta ut och släppa på alla gaser som tarmen samlat på sig under nattens gång. Nu ska de bajsa högt och utan någon som helst hejd. Sprutlackera hela insidan av toaletten. Skita så porslinet spricker. Kanske onanera efter det. Och ja, bakispizza. Sen mer toslettbesök efter den. Vattenglas efter vattenglas. Bearbetning av ångest angående föregående natt. Förträngning av traumat. Mer vatten. Lättsaltade chips. Vatten.

Ungefär såhär är det att vara en partytjej. Bör jag vara avundsjuk? Även om jag inte borde vara det så känner jag ibland en viss saknad av all hejdlös eufori som de ofta verkar ha de där tjejerna. Galenhet och glädje som kostar pengar, men som ändå giver någon slags högre dopaminnivå. Det enda jag ej avundas är de där värdelösa liggen de ofta lyckas få till. Been there, done that om man säger så.

Tack för mig
Sofie Nordquist

Vissa dagar blir jag så oerhört nyfiken på vilka ni är som läser denna blogg. Sjuka frågor väcks innanför det skyddande likvoret. Vad är medelåldern? Är någon pedofil? Har jag legat med Dig? Om den läsande bor i ett hus, innehar denne då en källarlokal och, i så fall, exakt vad förvarar denne där nere? Gillar alla läsande ägg? Bör jag bjuda på ett? Får det lov att vara en sträng Kalles kaviar till? Existentiella frågor om Ni frågar mig.

Nu ska jag bege mig till Hageby här i Norrköping för att hämta ett utbildningshäfte inom SHLR (Sjukvårds-HLR). Imorgon har vi kurs i ämnet och ska på så vis bli godkända av staten. Om jag mot förmodan skulle bli "grön" så är jag för alltid tvungen till att gå runt med en defibrillator vart jag än går. I provhytten, på horhuset i Holland, på det överfulla tåget, på promenaden genom skogen.

"-Ursäkta......ursäkta.... skulle du kunna byta plats? Jag glömde att boka plats åt min defibrillator innan jag for.......Tack!"

"Hej! Sofie heter jag och jag tänkte höra lite om hur Ni ställer Er i prisfrågan angående defibrillatorer? Har de förtur till fönsterplats och finns det något specifik rabattkod jag skulle kunna använda mig av för att spara några slantar?"

Alla har vi återkommande dippar under vår livstid. Vissa har dem, turligt nog, en gång per decennium medans vissa andra har dem flera gånger om dagen. Dipparna kan komma utav sorg, skam eller helt enkelt att allt inte går den väg man från början önskat. Exempelvis när en juice visar sig kosta mer än vad prislappen visade. Alla mammor med bonuskortsberoende vet vad jag menar.

Mina dippar ter sig oftast i någon form av ilska. Jag blir ofta arg på mina medmänniskor helt utan anledning. Säger opassande saker och sådär. Slänger saker omkring mig som jag sedan plockar upp när skammen över handlingen kommer ikapp mig. Så jävla onödigt, tänker jag och ställer med en god hand tillbaka tinget på sin ursprungliga plats.

Eller så målar jag könsorgan och lättare sexakter. Mycket kroppsvätskor och gärna smärtsamma ansiktsuttryck. Jag gillar att se smärta när jag själv är nere i "dippskålen". Det giver mig ett inre lugn att se lidande när jag själv lider. Sadistiskt och friskt. 

Bitter, likt smaken av ett besprutat bananskal, sitter jag här i soffan och dricker Coca Cola light via ett sugrör som jag varsamt placerat i en av mina nedåtgående mungipor. Isen har smält och kylan börjar nu så sakta att sina. Kunde denna dag bli sämre eller? tänker jag och märker att min bristande uppmärksamhet på sugröret ter sig i att dryck rinner ner för hakan för att sedan gå i mål på min urtvättade tröja från Gina Tricot.

Allting började för några veckor sedan. Mina dåvarande wannabe Converseskor läckte in katastrofala översvämningsmängder med vatten på grund av ett större hål i ena sulan samtidigt som min mor uttryckte sig hat gentemot mina skor, som hon inte ens ville kalla skor, med glåpord. Skorna blev ledsna och insåg sin låga status. De var riktigt slut. Finito. Vi tog farväl genom en väl vald placering i sopkorgen hemma på Bäckgatan 46 i Norrköping. Jag toppade med några rejäla klickar av en utgången bearnaisesås. Hej då. Tack för denna tid. Hälsa SITA.

Ett par skor fattigare satte jag mig ned framför datorn och skrev in http-adressen som skulle leda mig till de rätta skorna. Mina nya vänner och beskyddare (från glassplitter och annat vasst). Efter ungefär tre minuter fann jag ett par som passade mig. Orkade inte leta mer, hade annat att göra.

Färg: Röd
Storlek: ..............................

Fan, tänkte jag. Detta är ett återkommande problem i mitt redan så problemfyllda liv. Skostorleken. Mina vanskapta fötter är förevigt dömda att aldrig kunna ha någon sko som anses komma från en vuxenavdelning. De är för små. Alldeles för små. Förbjudet små.

Det har hänt att jag vaknat kallsvettig om nätterna och inte känt eller sett till mina fötter. Vart fan är de? skriker jag. Flåsande av all rädsla tänder jag snabbt sänglampan och fumlar högljutt i nattduksbordslådan efter mitt specialbeställda förstoringsglas från Kina. Några djupa andetag och jag kan till slut hålla förstoringsglaset någonlunda still. De nyvakna ögonen ställer sakta in sig på det jag letar efter. DÄR ÄR DE! Vilken lättnad. Jag kysser den som ligger bredvid mig i sängen och lägger mig åter tillrätta. Nu kan jag somna lugnt. Jag har ett par fötter, även om det krävs specialbeställda förstoringsglas för att lokalisera dem. 

Jag tog en storlek som jag trodde mig kunna ha, betalade och väntade på leveransen. Leveransdagen kom och jag hämtade ivrigt ut dem via postutlämningen på Gallerix i Mirum galleria. Väl hemma slet jag upp skorna ur paketet. Äntligen! De lyste av orördhet. Jag stoppade leendes ned mina pygméfötter i dem. Glädjen var över lika snabbt som ett oskuldsknull på en dassig spritfest i maj 1998. Fan, de var alldeles för stora. Fötterna levde rövare i dem. Så jävla stora var de.

Jag skickade tillbaka dem och kryssade i rutan för "byte" och ändrade till en mindre storlek. Allt gick sjukt smort och idag hämtade jag ut de nyanlända. Även de var för stora. Så nu sitter jag här med en för stor sko på min vänstra fot. De ska skickas tillbaka imorgon igen. När jag hämtar ut de tredje paret (och förhoppningsvis det sista) så ska jag ta med mig förstoringsglaset. Det kan nog behövas. 

Till mamma och pappa: Hur fan tänkte Ni egentligen? Och skulle man kunna få någon slags ersättning för minskad livskvalité? Hör gärna av Er!

  

 

Föregående helg besökte jag återigen Dalarna för ett kortare artighetsbesök. SJ transporterade mig utan några förseningar från Norrköping via Sala, för att därifrån åka raka spåret (hehehehehe) till Leksand. Varje gång jag åker hem fantiserar jag om hur mottagandet av mig på Leksands tågstation kommer att yttra sig. Med pompa och ståt. För att sedan bli lika besviken vareviga gång.

Jag ser framför mig hur jag, redan i Insjön, gör mig iordning för avstigningen genom att samla ihop mina förnödenheter och annat skräp jag samlat på mig under resans gång. Väskorna säkerhetsräknas. En, två. Alla är med. De sista fyra minuterna sitter jag oskuldsfullt rak i ryggen och handflatorna mot låren. Det uppstår en lättare handsvett när tåget passerar Moskogen och jag bestämmer mig då för att resa mig och bege mig mot närmsta dörr i tågvagnen. I samma stund som jag reser mig upp fastnar hörlurssladden i armstödet och de rycks med en djävulsk kraft ur mina öronhålor. Jag blir rädd och arg. Chockerad.

- Fitta! säger jag högt och mäker genast en ökad uppmärksamhet gentemot mig.

Nu står jag och de två väskorna vid dörren och väntar på att få stiga av. Tåget passerar tågbron vid Norsbro. Någon markisaffär. Nu är jag framme. Tåget har inte riktigt stannat och jag lägger min lilla hand på handtaget och inväntar det stillastående läget. Jag rycker i det och dörren går upp med ett pys. 

En orkester börjar spela och jag märker att en röd matta i grövre sammet har rullats ur framför min utgång. Jag höjer blicken och möter fem par ögon som tillhör familjen Nordquist. Mamma slår ut armarna i en värmande gest och ger mig en kram. Hon luktar Grumme såpa och sockerkaka. Kramkalaset fortskrider och någon ger mig en After eight-ask. Jag tackar och vi beger oss mot den nyare bilen. Alla vill hjälpa mig med väskorna men det är bara en som kan få uppgiften. De drar lott om saken. Vi åker sedan hemåt i ren eufori och planerar för framtiden.

Såhär trevligt blir det förstås aldrig. Istället stressar jag av tåget för att sedan inte hitta någon utav mina familjemedlemmar vid perrongen. Ensam och kraftigt nedkyld, av både utstöttning och ett lägre gradantal i luften,  ringer jag upp mamma. Hon svarar irriterat.

- Hej mamma! Jag är framme nu. Står på perrongen. Vem ska hämta mig?
- Okej. Ja, pappa kanske kommer snart. Vad fan vet jag och inte bryr jag mig heller. Gör du det?
- Ja.
- Okej. Då ses vi snart. Köp en och en halv liter mellanmjölk också. Hej då.
- Hej då.

Jag väntar troget vid upphämtningsplatsen. Fem minuter. Tio minuter. En halvtimme. Nu kommer pappa i Renault 5:an. Men vänta nu, det där är inte pappa. Vem fan.......... Det är ju Josefin. 

Hon sladdar slarvigt in framför mig med blicken rakt fram. Jag väntar några sekunder på att få hjälp in i bilen med den tyngre väskan. Ingen reaktion och jag gör det själv. 

- Hej! säger hon. Fortfarande med blicken rakt fram.
- Hej! Gud vad jag är trött nu. Jag hr ju åkt tåg i över fyra timmar. Hur är det med dig?
- Okej. Det är bra med mig.

Resan hem är fåordig och väl hemma är det ingen som möter mig i dörren. Pappa klagar på att jag luktar konstigt och mamma har lagt fram några torra brödskvor åt mig på bordet. Nu är jag hemma. Hemma i kärlekens torp. Som jag har längtat.

  

Det var det det. Bilder som sätter sig på minnet. Terapi behövs för att bli av med dem, men tro inte att jag kommer hjälpa till med att betala den eventuella kostnaden. Jag är sadist. 

Med vanlig hälsning
Sofie Nordquist

Efter cirka sju veckors förnekande av ett tomt kylskåp, en tom frys och ett ekande skafferi gick det inte att vägra mer. Jag var tvungen att bege mig med pantburkarna till Willys i Mirum galleria för att införskaffa mig mat. Detta är ej någon favoritsyssla då jag måste bege mig till en offentlig plats fylld av giriga människor som alla är ute efter samma sak. Nämligen: Extrapriset.

Burkarna pantades en efter en. Displayen visade 24.00 SEK. Jag log nöjt och tryckte sedan på den gröna pantknappen då jag vägrar att ge min pant till fattiga barn i u-länder. De får skaffa sig egen pant. Nu började utmaningen. Vandringen genom butikens oorganiserade inredning och SÄNKT PRIS-lappar.

Men vad nu? Jag stannade hastigt till framför en av alla kylar. Trodde inte mina ögon. En vanligtvis dyr juice för bara 10.00 SEK denna vecka. Fan vilken sjuhelvetes jävla kap då! Det här kan jag ju inte missa, tänkte jag och bokstavligt talat kastade ner förpackningen i den röda plastkorgen. Underarmen smärtade till av tyngden som uppstod när den mötte korgens botten. Jag kände eufori över en juice. I min familj har alltid apelsinjuice ansetts vara något lite extra och alldeles för dyrt. Borgarjuice. 

Glädjen över den jättebilliga juicen växte sig större i min kropp. Jag lekte med bilder i mitt huvud där jag vaknade nästkommande dag, sådär Kellogs Special K-snygg, och trädde på mig den sidenmorgonrock som jag inte har. Skrider sedan ut till köket lätt som en fjäder där min snygga man och mina två barn väntar. De har redan dukat fram frukosten och solen skiner perfekt utomhus. Min man avslöjar att han medvetet lät mig få sovmorgon. Jag ler och kysser honom familjärt på hans välvårdade läppar. Barnens hjässor berör jag med mina handflator. Ruffsar till dem i håret och ler mot dem. De ler tillbaka. Sedan häller jag upp den nyinköpta juicen i ett lite för stort glas och dricker tre stora klunkar i lätt motljus. Jag njuter av tillvaron. Juicen var som grädden på moset i mitt perfekta frukosrtliv.


Plötsligt befinner jag mig vid kassorna. Jag har plockat korgen full med andra varor som jag säkert behöver, men tydligen hade jag inte funnit kakaon. Skitsamma, jag har ju juicen, tänker jag och ställer mig i kön.

Vara efter vara plockas upp på bandet och EAN-koden vänds, som alltid, mot läsaren och jag avslutar med att avlägsna mina egna varor från den efterträdande kundens med en "Nästa kund-pinne". Jag är en bra kund. Nu är det min tur! Pass på! Kassörskan för vant varorna förbi apparaten som läser av EAN-koderna. 

- Två kassar också, säger jag och ler.
- Två? Okej, säger hon en anings tacksamt.

Hon slutar att skanna varorna och jag märker att något inte stämmer. Våra blickar möts och jag ser direkt att det är juicen det gäller. 

- Är du medlem i "Willys+" ?
- Nej, svarar jag nervöst.
- Då får du betala fullpris för den här juicen som är 14:50.

Tystnad.

- Ska du ha den ändå? frågar hon.
- Ja. Jag tar den ändå. Det blir bra. Jättebra.

Jag blir ovanligt fåordig och våran konversation innehåller endast summan på köpet samt en fråga om jag vill ha kvittot. Timmen efter denna händelse är blek. Minnesluckor. Jag minns att jag gick hemåt med en tyngd på mina axlar, men efter en stund märkte jag att det var de två tunga kassarna med matvaror som var tyngden. Är det såhär det känns att bli bedragen och lurad, tänkte jag. Fy fan för Willys+. Fy fan för apelsinjuice i överlag.

Nu är min mamma nöjd då jag vet att hon inte uppskattar juicedrickande på vardagar. Hon ser hellre att jag dricker mellanmjölk ur ett mindre glas. Det blir billigare så, samt nyttigare. Imorgon bitti blir det njutning på hög nivå. All juice ska veck om jag så ska topsa ur glaset på alla rester. Varje droppe kostar 4:50 SEK extra.




Angenämt
Sofie Nordquist

Alla har vi en fadersgestalt i våra liv och oavsett om denna person innebär vår egna pappa, slaktaren bort i byn eller brevbäraren med psykiska problem så är en sådan figur en viktig del i våra liv. Fattas vi en vägledare med penis kan livet snabbt gå utför och beroendet av olika droger är inom räckhåll. Det är ett som är säkert.

Jag har en pappa. Peter Nordquist. Det är en gedigen man, född och uppvuxen i Häradsbygden i Leksands kommun. Han kan beskrivas som en lugn, harmonisk och extremt händig man. OBS! Detta är ej en kontakannons OBS! 

Pappa Peter har mycket funderingar om saker och ting och innan han öppnar munnen för att säga något så har det oftast legat och grott i gapet en längre stund. Man skulle kunna säga att han väljer sina ord väl, min pappa. Precis så som man ska göra. Precis så som jag själv inte gör.

Det var en helt vanlig dag i mitt helt vanliga liv. Jag kom hem från skolan en onsdag, den vanligaste dagen på hela veckan. Allt var precis som vanligt, återigen. Mamma Carina stod på sin plats vid diskbänken och skalade  potatis till den dagliga middagen som alltid infaller mellan 16:30 - 17:00 på Kullgärdsgattu 25. Men vanligheten stördes plötsligt av ett beteende jag ansåg abnormt. Pappa satt på en stol vid bordet med ryggen vänd mot hallen och mig. Jag såg att han var sammanbiten, även om jag ej kunde se hans ansikte. Det syntes liksom på kroppshållningen. Sådär samlad och aningens spänd. Likt en nybliven byxmyndig som precis kissat positivt på ett graviditetstest.

- Hej, sa jag.
- Hej, svarade mamma obrytt.

En längre tystnad uppstod och pappa visade fortfarande ingen tendens till att hälsa mig välkommen hem.

- Pappa? frågade jag lite försynt samtidigt som hela jag var på spänn. 

Han vände sig om utan ett ord och tittade mig rakt i ögonen. Jag såg en beslutsamhet i hans ögon jag aldrig tidigare skådat. Ska de skiljas? tänkte jag. Vem får då ägarrätten till Renault 5:an? Kommer pappa att ha en äkta julgran på sina julaftnar? Tankarna for runt i huvudet på mig. Han drog efter andan och höll kvar den i lungorna någon sekund.

- Jag tycker att jag är lite lik Dr House, sa han och log. 

Mamma flämtade till och tappade potatisen hon just höll på att klä av från sitt skal. Alla blev tysta. Pappa log fortfarande. Om inte mer nu än innan uttalandet. Han såg lättad ut. Som om han hade avslöjat en lögn han burit på hela livet. Lycka. Stolthet.

Jag kom på mig stå och gapa. Sådär som porrskådisar gör i slutskedet av den aktuella akten. Leendet kom över mig efter en stund. Vi gav inget svar på tal angående pappas uttalande om den slående likheten mellan honom själv och Dr House. Allt tedde sig sedan som vanligt. Middagen förtärdes under tystnad utan några sura miner. Håglöst och apatiskt, som om ingenting hade hänt.



När jag återberättar denna anekdot för pappa förnekar han starkt att den har ägt rum. Han vägrar inse att han själv påstått sig vara lik en seriekaraktär vars huvuduppgift är att bota människor från olika sjukdomar. Förnekelsen är första stadiet till beroendet. Pappa, är Dr House Din fadersgestalt? 




Danke schön
Sofie Nordquist, 23 år.

När almanackan visar den 19:de varje månad så har de flesta dåligt med pengar och planerar mer än vanligt vad de spenderar dem på. De väljer bort självklara nöjen, såsom cirkusbesök eller en dyrare köttbit och ersätter det med en nyttig promenad och rotfrukter. Egentligen borde alla vara ständigt fattiga för att sedan må bättre av den drastiskt ändrade livsstilen som en klen ekonomi kan medföra. Om man nu inte är ett white trash och enbart livnär sig på Willy's väldigt billiga pasta, infraktad från ett land med väldigt låg BNP.

Även jag, den bäste, har det hårt när plånboken gapar intig. Hur gör jag för att spara pengar? Ingenting. Ibland pantar jag burkar, som ofta kan bli svårt då jag sällan har några då det är dyrt med dryck på burk. Men oftast så gör jag ingenting. Och det är gratis än så länge. Jag sitter på min svarta klappstol från IKEA och tänker. På allt. Plötsligt kan jag resa mig upp, gå till köket där jag fyller ett glas (som rymmer 20 cl) med kranvatten. Dricker upp det. Sedan går jag tillbaka och sätter mig på den svarta klappstolen. Rättar till pennorna i mitt pennställ. Ler. Slutar le. Inser att jag inte har råd att vara glad.

Det här med att utbyta kroppsvätskor oralt har ju alltid varit aktuellt på den sexuella fronten. Antingen för att visa sin uppskattning gentemot den andra parten eller som en del i ett förspel som senare leder till kopulation. Detta göromål kallas med ett annat ord för "hångel". Att hångla känns som en väldig 90-talssyssla på någe vis. Fucking jävla kuk-Åmål.

Fredagen var kommen och hemmafesten var bokad för redan en vecka sedan. Var ungdom har stulit sin bidragande del av alkohol ur sina föräldrars barskåp. Den dryck som de stal från flaskan ersatte det med en lika stor del vatten så att ägarna till flaskan ej skulle märka att där fattades något. De blandar ihop alla slattar i en R PET-flaska och kallar det för häxblandning. Chipspåsarna fraktas även de till stället där kvällens tillställning äger rum.

Tjejerna är klädda i jazzbyxor och ett tajt, kort linne med smala axelband. Bimboringar och en stram hästsvans. Rave! Vit ögonskugga är obligatoriskt. Det tuggas tuggummi friskt samtidigt som det röks cigaretter och loskas MINST två gånger mellan varje bloss. Killarna har raka jeans, jympaskor och en Nike-tröja. Mittbena. Lätt akne. Enkelt och jättefult.

Majoriteten delar på samma häxblandning och blir sådär pangfulla som man bara blir då man festar till det enbart med ren sprit. Några går hem, några spyr och några får till det. De ska få hångla. Hjärtan bultar. Kukar bultar. Klittor bultar osv. Salivproduktionen ökar lite lätt i parternas munhålor. De slickar sig medvetet om läpparna för att inte framstå som någon under palliativ vård.

Skratt och fniss. Händer som berör hud och snuddar vid ett stramt bröst. Ökad andningsfrekvens och förhöjd puls. Båda gapar lite lätt och för sedan fram tungan lite lätt framåt i munnen. De kör elvispen. Tungan krampar redan efter två minuter och de slutar rulla tunga och fokuserar på annat som kåtar upp dem båda. Sedan på't igen bara. Hårt och krampaktigt hångel. Handvsettiga fingrar mot könsfuktigt jazztyg. Det är 90-tal det.

Detta är det jag får upp i huvudet när jag hör ordet "hångel". Ganska gravt.


God natt. 
Sofie Nordquist