Rullstolsbunden utan bindningstid

Det är en gråmulen och regnig tisdagsförmiddag som jag svänger in till den första gården på Älvuddsvägen i Djurås. Huset på gården ser nästintill obebott ut. Fjolårets ogräs har snällt stannat kvar mellan stenplattorna nedanför brokvisten och de solblekta spetsgardinerna hänger orörda i varje fönster. Jag stiger ur bilen och låser den. Plötsligt halkar jag omkull på ett tjog av genomruttna äpplen. En mindre mängd ruttet äpple landar slutligen i min gapande mun. Jag sväljer och tänker att skolmaten var värre.

Mitt frusna pekfinger pressar in knappen till ringklockan och jag väntar. Ingen öppnar och jag undrar om jag tagit fel hus? Plötsligt hörs en högljudd uppmaning om att stiga på inifrån huset. Ytterdörren är tung som bly. Det beror på ett mindre berg av soppåsar som blockerar den från insidan. Jag hör hur någon stånkar och stönar i ett närliggande rum. Efter några långa sekunder ser jag hur Alida, 24, kommer åkandes i sin defekta rullstol.

- Det här huset är inte handikappsanpassat. Kolla trösklarna! De är hopplösa att komma över med rullstolen.

Hon flåsar ljudligt av fysisk utmattning och lite saliv letar sig ner över hennes högra, morgonrocksbeklädda, bröst. Jingeln till Malou – efter tio ljuder från tv:n.

-Denna vecka handlar det om ”Mens”, säger Alida och håller upp en nattbinda med vingar.

Hon vinkar in mig till köket med nattbindan där hon förberett en varsin kopp te med tilltugg. Jag slår mig ned vid köksbordet och betraktar Alida när hon rullar runt i köket och försöker nå saker i köksskåpen från sin rullstol. I den tillbringar hon hela dagar och nätter. Hon rullar sig tillrätta vid bordet. Jag plockar fram mitt slitna block med tillhörande penna och Alida börjar med vana att berätta sin livshistoria.


Allting började sommaren 2007 då Alida var på semester i de värmländska skogarna. Hon besökte en slumpmässigt utvalt secondhandbutik och fann, i ett hörn, en lätt defekt rullstol för ynka hundra kronor. Hon klippte till och fraktade hem den till Djurås. Väl hemma provkörde hon rullstolen till och från Konsum, samt fram och tillbaka på Älvuddsvägen där hon bor. Mer tid från Alidas gående och stående vardag avsattes för rullstolen och det stod inte på förens hon förlorade arbetet som köksbiträde på Grycksbo skola.

- Jag satt ju i rullstolen hela dagarna vilket resulterade i att jag inte kunde ta mig till jobbet. Och kommunen vill fortfarande inte hjälpa mig med att handikappsanpassa mitt hem.

Anledningen till att Alida inte får den hjälp som hon vill ha från kommunen och andra myndigheter är för att hon inte har en aktuell funktionsnedsättning, utan anses fullt frisk. Alida har ett flertal gånger sedan 2007 ansökt om att få genomgå en operation där läkarna medvetet gör henne förlamad från midjan och nedåt. Avslagen har tagit lika hårt alla gånger.

- Tänk dig att äntligen ha funnit meningen med livet men att ej få möjligheten att leva det fullt ut. Högutbildade människor påstår att jag inte är förlamad utan att jag lider av en psykisk sjukdom. Det är kränkande.

Alidas ögon tåras och hon gräver fram en välanvänd näsduk av den billigare sorten från fickan på morgonrocken. Tårar och snor absorberas av pappret och näsduken läggs åter i fickan där den kom från. Alida har enda sedan hon fann rullstolen velat bli rullstolsbunden på heltid. Och hon kan inte förklara varför.

- Det är samma sak som för de där killarna som vill byta ut sin penis till en snippa. De får genomgå en operation men inte jag, säger hon.


Köksbordet är täckt av räkningar och andra bilagor från t ex. Landstinget Dalarna, Försäkringskassan och Gagnefs kommun. Hon har inte råd att betala dem och har redan ett flertal ärenden hos Kronofogden. I högen av obetalda räkningar ser jag även skymten av ett flertal olika SSRI-preparat och rogivande medel i form av antihistaminer. Tre gånger i veckan, i snart fyra år, har Alida rullat iväg till en psykolog på Älvuddens vårdcentral.

- Han är den enda jag träffarregelbundet. Min pojkvän har jag inte sett på flera år då han bor på övervåningen. Och dit kan jag inte ta mig längre. Det blir väldigt ensamt även fast jag har Malou.

Jag känner en kall och svag fot som är på väg mot mitt skrev. Alida ser förändrad ut och ögonen blir svarta. Jag rafsar ihop mina anteckningar och reser mig hastigt. En pinsam tystnad uppstår och jag står som förstelnad mitt i köket. Hennes lortiga händer söker sig mot mina fylliga bröst. Panikslagen flyr jag stället och glömmer helt bort de livsfarliga ruttna äpplena framför bilen. Jag halkar och slår mig rejält. Väl inne i bilen kommer allt ikapp mig. Skammen. Jag hade blivit antastad av en rullstolsbunden kvinna med begynnande liggsår.

Tårarna forsar nerför mina bleka kinder när jag kör längs riksvägen. Jag svänger av till en rastplats och trycker igång Kent på stereon. Krypandes tar jag mig till baksätet. Där blir jag sittandes i fosterställning och tvättar mitt kön febrilt med våtservetterna från handskfacket.

En tid har gått och jag känner mig fortfarande smutsig. Såren är djupa och jag går numera till samma psykolog som Alida. Jag tycker synd om honom. Jävligt synd.

  
"- Jag har extremt svårt att få ihop allting vad gäller ekonomi och ergonomi. Jag börjar ge upp."



"- Här sitter jag dag som natt. Vecka ut och vecka in. Förutom när klockan slår 10:00 och Malou har sin tid i rutan. Hon är den enda som förstår mig känns det som. Jag älskar henne och hennes mjuka former."



Text och bild: Sofie Nordquist
 

Den färglösa generationen

Jag sitter en hel del på Facebook om dagarna, precis som den resterande majoriteten av det svenska folket. Där kan man läsa folks låtsaslyckliga statusar om att solen har lyst hela dagen eller att de lekt med sin prins och/eller prinsessa i en sandlåda fylld med fjolårets kattskit och cigarettfimpar. Det är standard.

Men en ny trend har uppstått och eskalerat på Facebook den senaste tiden. Gupperna. Alla dessa grupper där folk, mellan alla hatkommentarer och dödshot, skall känna ett sammanhang och finna en mening med gruppens syfte. De ökar markant i antal och de blir även mer och mer meningslösa. Grupperna alltså. Dess medlemmar är sedan länge förlorade på den fronten.

Själv har jag varit relativt skeptisk gentemot dessa grupper men trots det fastnade jag nyligen för en grupp som nämns vid namnet "Återbruka mera!". Det är ju helt underbart, tänkte jag som är en pysselmänniska av rang. Att återanvända antikviteter och annat "skräp" är lite av min livsstil. Jag blev medlem och började sakterliga skrolla genom gruppens statusflöde med mitt högra, korvliknande pekfinger. Ångesten stegrade mer och mer för varje inlägg. 

Andra medlemmar hade lagt upp mängder av före- och efterbilder på sina återbrukade projekt. Tyvärr hade nästan allt blivit till det sämre. Gamla fina byråer med naturligt slitna ytor hade slipats och målats om i en obligatoriskt vitfärg. Alla andra white trash-tjejer kommenterade bilderna med positiva kommentarer om hur fint det vita, håglösa slutresultatet blev. Jag ville helst svara:

"Guuudh vad fuuult det blev! Testa att klistra på en såndär JÄTTEFUL svart schablon i form av en blomma från Rusta. Då blir det så jävla fult att det inte slår något annat jag skådat i hela mitt liv <3 :D"

Dock behövdes inte tipset angående den svarta schablonen då det längre ner i flödet uppenbarade sig ett liknande projekt där skaparen faktiskt HADE applicerat en svart schablon från Rusta på sin möbel. Jag trodde inte mina ögon och skrollade vidare i ren chock. Nästa skräll kom tätt efter. En brud hade postat två bilder på sitt nuvarande kök där ett par sjukt fräscha tapeter från sjuttiotalet beklädde väggen. Även kaklet ovanför diskbänken var välbevarat från samma årtionde. Jag trodde, och hoppades, att hon kanske till och med redan är klar med sitt projekt. Men icke.

Hon frågade om råd angående omvandlig av ytorna och får som svar, från i princip alla, "MÅLA ALLTING I VITT! RIV UT TAPETEN OCH KAKLET OCH MÅLA ALLTING VITT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! SÅ VITT JAG VET ÄR VITT FINT HEHEHEHE"

Tårarna är inte långt bort och jag känner ett starkt behov av att återuppta mitt brukade av diverse narkotikaklassade läkemedel. Vad fan händer med Sverige? Ooh om hur lång tid kommer vårat land enbart att visas som en vit fläck på världskartan? Denna galenskap vad gäller vitmålade möblemang och andra arealer i folks bohag gör mig mer än illamående. Jag är så förbannat trött på att precis ALLT skall täckas med en vit färg. 

Är det så konstigt att folk blir mer och mer deprimerade i det här landet? Till och med de antideppressiva tabletterna är vita. Ingen färgklick där heller. 

 
Ser ni bilden? Eller är den svår att urskilja då den är vit precis som allt annat omkring dig? Tur att det finns en ram i en lätt gråfärg som urskiljer det vita från det vita. Om tjugo år kommer många av dagens barn att behöva gå i KBT för färgfobi. Tro mig.


Färgglada kramar
Sofie Nordquist, färgfantast

Heldag på en helgdag

Vad har Du hunnit med idag? Har Du legat i sängen/soffan och haft ångest hela dagen? Det har inte jag. Läs listan nedan för att inse hur värdelös Du är. "Hinns det inte, finns du inte". Mitt motto!

- Blev väckt av Stephan som kröp ner under täcket med sin Thailandsbruna kropp och lade sig tätt intill min Sverigebleka. Ingen luktade svett och ur munnen doftade det viol och andra blommor. Vi snoozade och sa till varandra hur värda vi var en sovmorgon efter en hel veckas slit.

- Frukost med rostade mackor och juice. 

- Hellkroppsdusch inkl. urspolning av fittan från föregående veckas sekret.

- Tog en tur till ett köpcentrum och köpte stövlar, pärlor och mat. 

- Kaffepaus hemma och lite pärlande med de nya pärlorna.
 
- Gick på toaletten och bajsade.

- Tog en hurtig promenad till svärmor och en lika hurtig promenad hem igen.

- Handlade på Konsum med Stephan. Vi skrattade gott åt livet och plockade ner gottis i den gröna kundkogen. Vi fnissade i tysthet. Man FÅR njuta på lördagar. Man FÅR synda på lördagar. Det är ju trots allt gudstjänst imorgon (söndag).

- Bakade en långpanna med kärleksmums. Diskade upp lite.

- Stekte pannkakor till barnen, samt serverade dem.

- Åt min och Stephans munknullssallad och lite tacogratäng från gårdagen. Folköl fuktade strupen.

- Stephan diskade bort. Jag hjälpte till. 

- Jag skar upp kärleksmumsen i bitar som jag sedan placerade välmöblerat i plastkärl av olika slag.
 
- Gick på toaletten.
 
- Sa till Stephan att jag skulle ha lite egentid. Han gav mig en kyss i pannan och sa att jag var värd det. 

- La mig i sängen.

- Ligger här nu.
.
- Om 8 minuter ska jag se på melodifestivalen.

Hinns det inte, finns du inte.

  
  
 
  

 
Allt det här har jag hunnit med idag. AAAAA visst förståååru! Jag hade hunnit mer om jag velat, men man måste faktiskt vila. Och kom ihåg att gärna skriva det du gör på sociala medier. Annars har det inte hänt. Stressa inte men stressa ändå. Kaos. Och gråt inte om Du serverar dina barn snabbmakaroner och Coop's egna falukorv en fredag eftermiddag. Jag älskar dig ändå. Och glöm inte att skriva kärleksförklaringar till dina respektive på Facebookväggen. Du älskar dem inte annars. 


Hej då!
Sofie Nordquist, daglig Facebook-användare



Paradise hotel-Sofie

Paradise hotel 2013 (Sverige) är över och de flesta har följt detta program slaviskt vecka efter vecka. Och alla som sett programet har tänk tanken på hur det skulle vara om de själva fick deltaga. Vilken taktik skulle man köra? Vilka deltagare skulle man dela könsliv med? Skulle man dela pengarna med sin partner om man gick till final? Frågorna är många och det är kul att leka med tanken och att i fantasin vara lika tråkig som Samir, eller prata lika äcklig stockholmska som Anja. Det är paradiset i hjärnan. Och om jag vore en av deltagarna i Paradise hotel skulle jag nog bli den tråkigaste deltagaren. Någonsin.


Varje morgon kommer jag sist av alla till frukosten iförd ett par slappa och urtvättade maxitrosor, en gul reklamkeps samt ett apatiskt linne med smala axelband som jag köpte på Lindex i Borlänge, sommaren -98. De andra deltagarna klagar i smyg på min hygien. Bikinilinjen och armhålorna har inte blivit ansade på några veckor och håret på huvudet är fullt av mjällflagor som dansar ner över frukostbuffén när jag sträcker mig över bordet. Det finns varken Skogaholmslimpa eller filmjölk i buffén. Vad fan ska man äta? Jag tar istället ett glas färskpressad apelsinjuice under tystnad och fortsätter vara tyst även efter att juicen tagit slut. Frukosten är uppäten och alla beger sig till sina rum där de byter om till badkläder för att sedan ta sig ett dopp i poolen. Alla utom jag. Jag börjar plocka ihop disken och frågar efter plastfolie då jag vill spara resterna av frukosten. Inget ska slängas. Personalen på hotellet ber mig gå därifrån och säger att jag inte behöver hjälpa till. De berättar även att de inte sparar rester, utan slänger det i komposten. Detta avslöjande ger mig ångest och jag springer gråtandes till mitt rum och sväljer ner an näve med Atarax 25mg.

Efter ett längre och osande toalettbesök trär jag på mig badkläder och ansluter mig till den gigantiska swimmingpoolen. Med mig har jag, i en påse från Systembolaget, duschchréme och schampo. Jag tar hjälp av stegen för att komma ner i poolen och ger ifrån mig ett "Ooooh!" när jag skjuter ut mig själv i vattnet med ryggtavlan först. Efter några lugna simtag påbörjar jag intvålningen av min lekamen. Jag är noga med att skrubba rent mellan benen och drar handen upp och ner i stjärtskåran. Hela varvet runt. De andra deltagarna lämnar poolen omgående och när jag håller på att arbeta in schampoot kommer en ur hotellpersonalen och skriker åt mig, på knackig spanska, att genast sluta upp med det jag håller på med. Jag får schampoo i ögat och börjar gråta. Igen.

Med schamporester i håret återvänder jag till hotellrummet. Väl framme drar jag på min den gula reklamkepsen och slår mig ned på sängkanten. Jag börjar virka på en mössa och glömmer helt bort tid och rum. Även det fuktiga håret glöms bort. När jag efter någon timme är färdig med projektet har mitt hår torkat under kepsen och frisyren är som den var när jag steg upp från poolen, fast torr. Detta resulterade i en mittbena med luftig lugg. Att duscha finns inte på kartan så jag låter det vara som det är. Jag drar på mig en One piece och socialiserar mig med de andra deltagarna runt middagsbordet. Stämningen är bra men sjunker en aning när jag rekryterar mig till gruppen. Några av dem pratar med mig och jag svarar kort på deras frågeställningar. Jag är ganska upptagen med att lösa korsord och vill helst vara ifred. 

Kvällen nalkas och det dricks mängder med alkohol, men då jag varken röker eller dricker så blir jag att sitta och betrakta sällskapet på håll. De blir märkbart berusade och cigaretterna tycks aldrig ta slut. Internationella danslåtar spelas på alldeles för hög volym och tjejerna dansar förföriskt (tror de) med sina bakdelar gnuggandes mot killarnas pittar. Killarna gapar lite lätt av upphetsning med en Corona-öl i ena handen och en cigarett i den andra. Det börjar bli kyligt och jag ber om en filt. När alla korsord i den medtagna krysstidningen är lösta, och en av killarna har fyllt minst en tjej till bredden med sin säd, tackar jag för mig och beger mig återigen till hotellrummet. Någon har bäddat sängen åt mig när jag var borta och jag har fått rena handdukar. Idag igen. Varför? Hemma använder jag samma handduk så länge jag kan för att spara på tvätt och tvättmedel. Här verkar de inte tänka på att det kostar pengar att tvätta och att handdukarna slits ut fort om de tvättas för ofta. 

Klockan är 22:03 och jag bestämmer mig för att gå till sängs. Tänderna borstas med en tandkräm som motverkar ilningar och jag sätter mig ned på toaletten. Urinet lämnar kroppen och jag torkar bort resterna med ett otroligt komfortabelt, och säkerligen svindyrt, toalettpapper. När underredet är torrt från urin räcker jag mig efter pincetten och börjar noppa bort lite könshår från venusberget. Det är knäpptyst och jag njuter av livet även fast nacken smärtar för tillfället. Sängen är sval och jag lägger mig i den. Naken. Mina korvfingrar fettas in med Helosansalva varpå jag öppnar en pocketbok, inköpt på Arlanda innan avresan hit till hotellet. Det är en deckare av Camilla Läckberg. Den är, som förväntat, dålig och efter endast en sida av fruktansvärd litteratur lägger jag boken åt sidan igen och släcker lampan. Jag sumerar dagen i huvudet och känner mig nöjd. Nu behöver jag inte duscha och tvätta håret på några dagar då det blev gjort i poolen tidigare idag. Jag drömmer mardrömmar om när folk kastar tallrikar överfulla med mat den natten. Imorgon till frukost ska jag ha Skogaholmslimpa till alla pris. Det är inget paradis utan några saftiga limpskivor med hushållsost på. Inte i närheten.




Såhär skulle min presentationsbild på TV3's hemsida kunna se ut. Linnet matchar palmbladen. Ser ni?
 
 

"Jag fick inte tvätta klart håret i poolen och någon jävla Skogaholmslimpa fanns ej att tillgå vid frukosten imorse. Klart som
fan att jag är besviken! Och varför får jag aldrig knulla här??!?!? Vad gör jag för fel? Jävla fucking skit asså!"


Det är inte omöjligt att detta blir verklighe så håll ögonen öppna nästa säsong.

Kysser dig passionerat i paradiset under en vajande palm!
Sofie Nordquist, den tråkigaste deltagaren i Paradise hotel's historia
 

Korv med bröd på Sofievis

Idag är en dag då jag ej orkar skriva så därför spelade jag in en liten film som visar hur jag tillagar, samt avnjuter, min absoluta favoriträtt: Korv med bröd. Mitt mål är att få in denna instruktionsvideo i olika skolor runt om i Sverige. Det skulle bli succé! Hemkunskapslektionerna, där ungarna enbart får lära sig att laga fiberrik mat som ökar gasbildningen, skulle plötsligt få en ny mening. Alla skulle vinna på det. Både tid och pengar. Ta en titt och säg vad Du tycker!






Jag har nyligen sökt jobb på en korvfabrik. Korv är mitt liv. Min stora passion.

Korvstruktiv kritik och skörbjugg
Sofie Nordquist, korvätarn'

Rebellskräll på en fredagkväll

I fredags eftermiddag var jag, mamma, Jessica och hennes yngsta avkomma, Hilda, på Kupolen köpcentrum i Borlänge. Vi flanerade i butiker och frossade bakverk från en dessertbuffé på ett café. När jag frågade mamma var pappa höll hus denna afton svarade hon kort att han var hos ”Bobben” och drack öl. Bobben är en av pappas bästa vänner och ibland träffas de och tar några starköl samt röker cigaretter i månens sken. Idag var en sån dag. En fredag.

När vi kom hem från Borlänge var min yngsta syster, Wilma, ensam hemma. Hon berättade att pappa hade blivit hämtad av Bobben runt klockan 17:00 och att de då skulle åka och köpa pizza inne i Leksand. Pappa hade varit fnissig och uppe i varv hela dagen, sa Wilma. Han hade valt kläder med omsorg och vattenkammat håret bakåt sådär som han gör när han ska vara extra fin. Och eftersom pappa skulle vara mer än salongsberusad till midnatt så var det, som alltid, mammas uppgift att hämta honom när det var dags. Mamma är van vid denna rutin. Det är sen gammalt.


Jag och resterande familj gjorde en klassisk tacos som vi sköljde ner med läsk av märket Coca Cola. Svenskt. Efter maten slog vi oss ned framför televisionsapparaten och QX gaygala 2014. Vi fnissade åt alla roliga bögar och jag pärlade på några pärlplattor i reklampauserna. Det var en behaglig fredag tills mammas mobil ringde. Det var pappa. Hon svarade.

- Hej! Vad gör ni? frågade pappa medan han kvävde ett fniss.
- Vi kollar på tv, svarade mamma entonigt.
- ÅÅÅH, vad mysigt! Vi spelar ”Tjejsnack” och busringer till folk med hemtelefonen.
- Mm.. Vad vill du Peter? frågade mamma irriterat och rynkade partiet mellan ögonbrynen.

Pappa kunde längre inte kväva fnisset och det tog en stund innan han hade samlat sig och kunde svara på frågan.

- Får jag sova över hos Bobben inatt? Snälla?!
- Nej Peter, du kommer hem ikväll. Jag hämtar dig efter tolv men inte mycket senare.
- Men varför inte? Alla andra får ju det! Och Bobbens mamma, som bor i grannbyn, sa att det gick bra.

Mamma argumenterade med att det var sent och att han inte hade någon tandborste med sig. Pappa svarade med att han kunde borsta tänderna med lite tandkräm på fingret och att han lovade att de skulle gå och lägga sig nu på direkten om han fick sova över där. Men mamma var hård och avslutade samtalet likt en upprörd kund som precis fått avslag på sjukpenningen av Försäkringskassan.

Vi fortsatte att se på tv och pärla pärlplattor. Mamma tittade på klockan och det var nu dags för henne att åka och hämta pappa. Vinterskorna med fuskfårskinn och keltiska spännen drogs smidigt på. Likaså den trötta dunjackan från 2001. Bilnycklarna skramlade och hon mumlade något om att hon snart var hemma igen. Det tog en kvart innan jag och Wilma hörde det välbekanta ljudet av en bil som körde upp på gården. Pappa var med och han var sur.

Ytterdörren smällde igen så hårt att min bysthållare sprack. Pappa berättade högljutt för mamma hur ledsen och arg han var över att hon inte lät honom sova över hos Bobben. Alla andra fick ju. De hade haft så himla trevlig och så var han tvungen att åka hem när det var som mest trevligt. Mamma såg tämligen oberörd ut av den pågående utskällningen och tappade upp ett glas rödvin från den trogna bag-in-boxen, vars plats alltid var på vedspisen i köket. Hon var van vid dessa utbrott från min tid som extrempubertal i högstadiet.

Pappa fick nog av situationen och sprang gråtandes upp till rummet där han drämde igen dörren så kraftigt att min övre tandprotes lossnade från sitt fäste. Jag och Wilma satt förstummade i soffan medan mamma skred in i rummet med sitt vinglas, iförd en dämpad morgonrock i lila fleecetyg. Hon slog sig nöjt ned i soffan bredvid oss och zappade mellan kanalerna. #vardagslyx

Där vi satt i soffan kunde vi höra hur pappa skrek och kastade saker runt sig i rummet på övervåningen. Efter ett tag drog han på Ebba Grön's låt "Vad ska du bli?" på högsta volym. Man kunde även höra hur han satte upp OKEJ-posters på väggarna med häftstift och ett par slitna Converse knöts åt hårt runt fotleden. Pappa Peter var rebell och han skulle fortsätta att vara sig själv. Efter en stund såg jag att han skrivit en negativt laddad statusuppdatering på Facebook:

När man inte trodde att det kunde bli värre........ - känner sig besviken *besviken smiley* ”

Efter några minuters intensivt spelande av Ebba Grön på maxvolym somnade pappa på mage i sängen. Vi gick alla upp för att titta till honom. En dregelpöl hade bildats på kudden jämns med den gapande munnen och han snarkade precis så som man ska göra när man somnat av ren, emotionell, utmattning. Jag och Wilma stod i dörröppningen och såg på när mamma stängde av stereon, snörade av Conversen och stoppade om honom. Nu sov han gott och imorgon efter frukosten skulle allt vara som vanligt igen. Pappa Peter skulle vara sig själv. Men ingen rebell.


  
Här är två bilder på pappa som han tog en gång när han fick sova över hos en kompis för mamma. Se så glad han var. Lyckan har numera ett ansikte. Livet och Kärleken är Härligt! Herrtrosor som smiter åt är Härligt. 



Jag önskar Er alla en god natts sömn!

Kram och kyssar i nacken
Sofie Nordquist, Pappa Peters äldsta dotter.

Träningsvärk i själen

2013 var träningens år. Det kan vi nog alla enas om. Men det var även ångestens år. Iallafall för de som inte tränade. Och för de som ej förstörde mag- och tarmkanalen med ett överdrivet intag av osmakliga ”proteinshakes”. Jag satsade verkligen helhjärtat på träningen föregående år och bestämde mig för att bli vältränad, må bättre, äta hälsosammare och komma i de där jeansen jag fick när jag fyllde fjorton år. Precis som alla andra på Facebook och Instagram. Jag var inte ensam. Vi var krigare och #våranresaräknades!

01-01-2013 köpte jag ett årskort på det lokala gymmet. Nu jävlar! Jag for direkt till Kupolen i Borlänge för att handla upp mina sista julpengar på dyra träningskläder i jazztyg och fräsiga neonfärger. Skorna var viktiga och väldigt dyra så jag tog dem på avbetalning. Väl hemma lade jag upp gymkortet, skorna och träningskläderna på sängen och tog en bild till Instagram. Jag valde ett filter som framhävde de skrikiga färgerna ytterligare. Det skulle se härligt ut.

Nytt år, nya utmaningar, Nu kör vi! #minresaräknas #aldrigvila #protein #healtylifestyle”  Dela.

Nu skulle jag beställa proteinpulver. Det gjorde jag via en tysk hemsida där jag inte förstod ett smack av vad som stod, men jag lyckades tillslut fullfölja en beställning och fick en vecka senare hem en A-pall proppfull med proteinpulver. Och kreatin. Jag visste inte vad det var men jag åt några skedar  om dagen. All pasta och andra kolhydratsfyllda matvaror kastade jag ut genom fönstret samtidigt som jag skrek. Det var som en skilsmässa. Nu var jag fri och skulle börja ett nytt liv. Kvarg köptes in i ofantliga mängder. Ett tag fick jag låna grannens kylskåp då mitt var överfyllt av kvarg. Jag bytte efternamn till Kvarg. Anna Sofie Kvarg.

Dagarna gick och jag besökte gymmet dagligen de tre första veckorna. Sedan började jag få andra saker att göra och gymmet blev allt mer bortprioriterat. Ångesten smög sig på och alla Facebooksvänners incheckningar på gymmet, samt bilder på jympaskor och vattenflaskor, smärtade i min smygfeta själ. Jag kompenserade den uteblivna träningen genom att dricka extra mycket proteinshakes. Det borde man ju bli lite vältränad av även fast man inte aktiverar sig fysiskt, tänkte jag. Snubbarna på den tyska hemsidan var ju jättebiffiga.

De gånger som jag tränade på gymmet tränade jag enbart styrka i ungefär tio minuter. Armhävningar och hantlar, situps och plankan, ben (och då skrev jag ”TODAY IS LEGDAY!!!!” på Facebook följt av en incheckning på gymmet.), squats, chins, twins och spinns. De två sista träningsformerna, twins och spinns, har jag uppfunnit själv.

- Twins innebär att jag söker upp ett tvillingpar och tränar tillsammans med dem.

- Spinns är när jag snurrar runt, runt, runt, runt tills jag faller till golvet där jag kräks okontrollerat p.g.a yrsel. På så vis tränar jag magpartiet och jag går samtidigt ner i vikt. Dock fick jag ett flertal muntliga varningar från personalen på gymmet då de ansåg att jag vomerade med flit. De påstod att jag var oseriös.

2013 har nu passerat och jag har nyligen ansökt till en tävling i Nederländerna där man som deltagare blir insmord i palmolja och soja för att sedan stå på en alldeles för liten scen , säkerligen byggd av ett tjog polacker, och framhäva sina muskelgrupper på bästa sätt. Juryn består av fyra stycken avdankade bodybuilders från 80-talet med kvinnobröst och utan testosteron i kroppen. De ger betyg 1-10. Jag är laddad och hashtaggar för fullt på sociala medier för att få andra och tro att jag har ett enkelt och underbart liv fyllt av nyttigheter och en fast mage. Allt för att slippa ångesten över att, ännu en gång, inte ha lyckats med något som många andra inte heller lyckas med. Över att ha påtvingat sig en livsstil enbart för att försöka passa in. Enbart för att få bekräftelse och få höra att man är duktig då man själv inte anser sig duga som individ.


Med detta sagt så vill jag, som så många andra, påstå att så länge man som människa inte har någon självkänsla så spelar det ingen roll hur mycket beröm vi får av andra människor. Det spelar ingen roll hur många ”likes” vi får på den senaste profilbilden, för trivs vi inte med oss själva så betyder de ingenting i slutändan. Att måla upp en falsk fasad av hur man är eller har det i livet på sociala medier får oss att må sämre och sämre. Allt är logiskt och logiken sviker dig aldrig. Den vanligaste träningsvärken i dagens samhälle sitter i själen. 


 
 
Det var med ovanstående bilder som jag sökte till bodybuiler-tävlingen. De ringde omgående och bönade och bad på Nederländska att jag skulle vara med. De hade aldrig sett en såhär välbevarad och solarierädd kropp. Önska mig lycka till nu! 


Ta väl hand om Er ute i ångestvärlden!

Kvargkramar
Sofie Nordquist, blek
 
 

Från tidsbrist till något friskt

Är Du en av de som varken har orken eller tiden att borsta tänderna på morgonen? Har Du även svårt att hinna med att få i dig frukosten?
Jag har lösningen på Dina problem!


Du vaknar med ett ryck och kollar på klockan. Fan! Även denna dag har du inte hört alarmet som du, med ångestfyllda fingrar, ställde in på mobilen igår kväll innan sömnen tog över. Du bokstavligt talat flyger ur sängen och kroppen får en chock av den kyliga luften som är utanför det varma täcket. Huden drar ihop sig och bröstvårtorna blir så styva att du skulle kunna skära i glas med dem. Under denna uppstigningsprocess brukar de flesta hata sina liv lite mer än vanligt.

Klädesplaggen ligger utspridda lite överallt i rummen. Du hittar bara en strumpa. Klassiker. Men efter en stunds rotande på golvet hittar du en annan ensam strumpa och drar på dig dem. Yr som en höna och med trötta ögon klär du på dig resterande plagg och ber till Gud att allt är någorlunda rent och att de sitter åt rätt håll när du är färdig. In på toaletten och töm urinblåsan från gårdagens kvälls-te. De sociala medierna kollas snabbt igenom där du sitter framåtlutad på toalettstolen och du hinner även skriva en statusuppdatering om att du har försovit dig trots att du har jättebråttom.

Har du barn så tar allting ännu längre tid. Barnen vill kanske inte gå upp ur sängen och oftast vill de heller inte klä på sig de kläder som man, utan engangemang, lagt fram dagen till ära. Det klagas på osköna jeans och knöliga strumpor. Några tårar rinner nerför de nyvakna barnkinderna och du ska försöka komma ihåg att fylla tvättmaskinen till bredden med mjukmedel vid nästa tvätt. Alternativt införskaffa en årsförbrukning av OnePiece's. Sju olika färger. En för varje veckodag.

Nu är det bara en kvart kvar innan du ska vara på jobbet. Helvete! Barnen vill se på barnkanalen men du nekar dem. Lite gråt är obligatoriskt nu. Du häller i avkommorna ett glas mellanmjölk och ger dem en torr limpskiva att äta i bilen på väg till dagiset/skolan. Nu ska barnen kläs med ytterkläder. Overallerna kastas på golvet och de torkade lerskorna likaså. Golvet blir märkbart smutsigt. Du suckar djupt. När den ena ungen, under tvång och trots, kläs på så smiter den/de andra iväg och gör saker som absolut inte behöver göras när man som förälder har bråttom på morgonen. Kanske insisterar de att sätta upp teckningar på kylskåpet helt plötsligt, eller så börjar de intensivt att leka med en leksak som de inte rört på flera månader. Och de kommer såklart inte när du ropar. Allt är viktigare än att göra som de vuxna säger. Allt.

Tillslut är alla barnen påklädda och de lämnas snabbast möjligt av vid sina institutioner och du som förälder bryter återigen mot hastighetsbegränsningarna hela vägen fram till jobbet. Du klarade det idag igen. Men du har även glömt lunchlådan och tuggummina idag igen. Magen börjar kurra och din andedräkt påminner om en fullt bemannad obduktionssal. Varken frukost eller tandborstning hanns med idag. Samma sak vareviga dag. Du känner dig som en dålig förälder. En kronisk ångest ligger och skaver i den stressade föräldratorson och du undrar hur du på bästa sätt skall kunna lösa detta återkommande problem där tidsbrist är huvudämnet.


Jag har löst det åt Dig! Genom att kombinera munhygien med frukost så spar du tid, samtidigt som du ej behöver känna dig som en dålig förälder då du ej hunnit borsta barnens mjölktänder på morgonen.

Du behöver:
-Skogaholmslimpa
-Smör eller margarin
-Tandkräm (märke och flourhalt spelar ingen roll)

Gör såhär:
Bred limpskivan med ett lager smör och ringla sedan över en sträng med tandkräm. Klart!
Servera gärna med ett glas apelsinjuice framställd av juicekoncentrat.

 

Jag hoppas verkligen att Du och/eller din familj får användning av mitt tips. Lycka till!

Mintkyssar
Sofie Nordquist, entrepenör och nagelbitare


Från bilist till kollektivtrafiksoffer

Jag sitter i skrivande stund i det kommuninredda väntrummet på Leksands tågstation. En alkolist med bajskorvmustach och powerboots förtär en rumstempererad öl på bänken bredvid mig.

Mittemot mig sitter fyra pubertala ungdomar som inte har brytt sig speciellt mycket om klädvalet denna dag. De doftar hormoner och cigarettrök. Sen har vi mig. Den normala. Den fräscha. Den folkskygge. Fy fan vad jag avskyr att inte kunna köra bil längre. Fy fan vad jag avskyr att åka kollektivt och behöva vänta i timmar på buss eller tåg. Jag är inte fri längre. Jag skäms. Jag sitter här och skäms.

Och skämmas borde även de pubertala ungdomarna på bånkem mittemot göra. Det hade jag gjort om jag kombinerade en snowboardjacka med knähöga och uppenbart billiga kärringstövlar. Usch!

Skam och puss
Sofie Nordquist

Det var inte bättre förr

Att växa upp i en familj med sammanlagt fyra barn (tjejer) tar på krafterna. Jag, som är äldst i syskonskaran, har aldrig blivit prioriterad på det sätt jag önskat. Visst, jag fick vara uppe längre på kvällarna än vad mina småsystrar fick men inte mycket mer än så. Dessutom ville jag aldrig gå upp till mitt rum. Där frös man dygnet runt och i synnerhet på nätterna. Kylan trängde in i benmärg och kläder.

Jag har tre yngre systrar som är födda åren 1991, 1992 och 2001. (Själv så lämnade jag min mammas livmoder med hjälp av en sugklocka den 16 september 1989). Som ni ser på årtalen så finner vi en sladdis. Nämligen Wilma. Hon föddes när jag var 11 år och min extrempubertala tid hade bara börjat. Ett sladdbarn brukar i överlag vara lyckligt lottad när det gäller den ekonomiska biten. Iallafall i min familj. Sladdis-Wilma är idag 12 år och bor i mitt gamla rum. Det går ej att undgå att jämföra hennes liv med mitt eget då jag var i samma ålder. Speciellt inte när jag kommer in i hennes rum. Det är som att resa till framtiden. Är det verkligen samma rum som jag själv hade för tolv år sedan?


Mitt rum bestod av ett ständigt kallt och fuktigt jordgolv samt en begagnad skumgummimadrass med urinfläckar från den förre ägaren. En filt hade min familj inte råd med så jag sov under gamla DalaDemokraten-tidningar. Som huvudkudde staplade jag ett flertal av Göran Greider's poetiska sammandrag på varandra. Rummet hade ingen som helst ljuskälla och ett fönster ansåg pappa vara en onödig, och en tämligen dyr, investering. Jag vågade inte protestera då jag kunde bli utan potatis med salt till middagen som straff.

Det drog ihop sig till läggdags och jag borstade motvilligt tänderna med en tandborste gjord av en väl använd rotborste och lite ättika. Jag skådade min avmagrade och bleka lekamen i spegeln samtidigt som jag gladde mig åt att de mörka partierna under mina ständigt trötta ögon inte var lika mörka idag. Ett malätet nattlinne i ett tyg som en gång varit starkt rosa träddes över min kropp. Jag frös redan. Pappa stod som alltid vakt utanför min sovrumsdörr när jag kom från toaletten med oljelampan i höger hand. Hans ansiktsuttryck var likgiltigt och han sträckte ut handen efter lampan.

- Lampan, Sofie! Den följer inte med in på rummet ikväll heller. God natt.

Han väntade tills jag gått in i rummet och stängde därefter dörren bakom mig och vandrade åter till undervåningen. I springan som uppstod mellan dörren och dörrkarmen kunde jag se ljuset. Ljuset från pappas käraste ägodel, oljelampan. Skenet från oljelampan blev allt svagare och efter några sekunder var det borta. Svart. Jag kunde inte se någonting alls nu, men jag visste exakt hur rummet var utformat efter alla mina nätter där inne. Och det enda jag hade att tillgå var en madrass. Mina kalla fötter letade sig fram till madrassens kant och jag lade mig ned. Råttorna hade ätit på Greider's poesi under dagen och det doftade starkt av råttpiss. Fan. Jag kunde ofta höra, och ibland även känna, hur råttorna sprang runt i rummet. Vid några tillfällen kröp de upp under nattlinnet och hälsade på grillvanten lite snabbt. 

Ju längre in i natten vi kom, desto kallare och råare blev det i rummet. Tillslut somnade jag av ren utmattning och vaknade varje morgon av att pappa bankade hårt på dörren. Hade jag tur så fick jag fyra timmars sammanhängande sömn. Att få lämna det bäcksvarta rummet med ett kallt jordgolv var det bästa jag visste, 


 
Här kan Ni se hur Wilma's rum ser ut idag, Ett fönster, el, lampor, en riktig säng, ett golv och en massa fina posters på b la. Justin Bieber och några porriga tjejer. 



Här har vi rummet som jag beskriver i texten ovan. Just på denna bild så hade jag en kompis på besök och pappa hade fixat en extra skumgummimadrass genom kontakter på återvinningscentralen i Limhagen i Leksand. Det var sällan som någon ville sova över hos mig och några pyjamaspartyn blev aldrig av.
 

God natt och sov gott under Era varma täcken från IKEA.

Kram
Sofie Nordquist

God abstinensjul

Julfirande innebär i största allmänhet lite mer stress och krav än den vardagliga vardagen. Denna stress, adderat med mycket folk omkring mig, ter sig i en kraftigt förvärrad abstinens och jag blir utmattad väldigt fort. Och att jag, som alltid älskat att vara bland mycket folk, numera knappt klarar av en vanlig familjemiddag utan att bli arg, irriterad och totalt utpumpad på energi är fruktansvärt frustrerande. Åt helvete jobbigt.
 
Jag är lättirriterad och kan få vredesutbrott på en millisekund. Från ingenstans. Då avlägsnar jag från platsen och beger mig upp till rummet där jag blir sittandes i sängen med en krypande ångest i hela kroppen. Jag vill riva tapterna, slå sönder möblerna, skrika allt vad jag orkar rakt ut, klippa sönder alla klädesplagg, krossa fönsterrutorna och speglarna, spy, lämna min kropp. Men inget av detta gör jag. Jag bara sitter i sängen och väntar. Väntar på ingenting egentligen. För jag vet att ingenting kommer bli bättre än på några månader. Det kommer enbart bli starkare skov och tätare mellan dem. För jag är inte ens "nollad" från medicinen ännu. Det blir jag i vår. Och efter den absolut sista tabletten så börjar det riktiga jobbet. En tid som jag är livrädd för. L-I-V-R-Ä-D-D.


De abstinenssymtom som jag lider mest av dagligen är:

- Ångest/panikångest/oro
- Insomningssvårigheter/sömnproblem
- Irritation
- Abnorm nedstämdhet
- Hopplöshetskänslor
- Hjärtklappning
- Illamående
- Extrem trötthet
Derealisation/Depersonalisation
- Gungande yrsel
- Muskelstelhet
- Svårt att minnas saker
- Håravfall (!)
- Stresskänslig
- Ljud, ljus- och luktkänslig

Att planera livet går inte längre då jag inte har någon aning om hur jag kommer att må nästkommande dag, timme eller minut. Detta gör att jag isolerar mig socialt och slutar raka benen regelbundet. Även armhålorna blir bortglömda. Jag börjar likna en stereotypisk feminist med social fobi. Tänk om alla rasister som härjar i  exempelvis Kärrtorp kunde få sig en släng av agorafobi. Då skulle det vara lugnt på gator och torg. 



Idag fick jag, efter en större kraftansträngning, på mig lite make up och såg genast lite piggare ut tyckte min omgivning. Det är skönt att höra. 

God jävla jul på Er alla människor! 

Kramar och vredesutbrott av rang
Sofie Nordquist

Läkemedelsberoende - den värsta av sjukdomar

Tjäääna mina, i genomsnitt, tjugotre läsare!

Nu jävlar har det varit glest mellan uppdateringarna på sistone. Förlåt mina synder. Jag är sjukskriven på obestämd tid och har ej ork att sitta framför datorn lika ofta längre. Det är sorgligt, men också ganska skönt. Faktiskt.

Anledningen till min sjukskrivning är en avgiftning från ett läkemedelsberoende som jag, under det senaste året, utvecklat genom överkonsumtion av läkemedelsgruppen bensodiazepiner. För Er som ej innehar kunskap angående denna läkemedelsgrupp kan jag kort förklara att det är ångestdämpande medicin som används vid ångest- och/eller sömnproblematik. Den verkar så att den är lugnande och muskelavslappnande och det är ju jättebra kan man tycka. Men vad som ej framgår hos de flesta läkarna är att bensodiazepiner är EXTREMT vanebildande. Dessa mediciner skall därför absolut ej användas längre än cirka fyra veckor. Jag åt min medicin, Sobril 15mg, varje dag under flera månaders tid. Och jag äter den fortfarande, men i mindre och mindre doser som kontrolleras av en läkare. Att avgiftas från dessa mediciner tar otroligt lång tid och det är ett rent helvete. Det är en abstinens som inte liknar något annat jag varit med om. I hela mitt liv.

Den ångest jag dämpade med medicinen kommer tillbaka, men i starkare grad. Att sova utan sömntabletter är omöjligt. Varje dag är jag fruktansvärt yr, har starka overklighetskänslor, blir snabbt trött och att gå i en affär eller att vara bland folk är inget jag klarar av en längre tid. Ibland inte alls. Vissa dagar är jag i stort sätt helt sängliggande då abstinensen är för stark. Stresströskeln är minimalt låg.

Listan över abstinenssymtomen kan göras milslång och de som gått igenom eller är i en benzoabstinens vet exakt vad jag pratar om. Ni andra kommer aldrig att förstå. Och jag önskar inte ens min värsta fiende detta helvete. Inte ens Svergiedemokraterna (SD). Inte ens min gamla historielärare som gav mig IG.

Så snälla, lider Du eller någon du känner av ångest och/eller sömnproblem, se upp med dessa läkemedel. De gör mer skada än nytta. De har tagit bort flera månader av mitt liv och fler kommer de att ta. Jag ber till Gud att denna text kan rädda någon från dessa gifter. Amen.

Det vore ju klämkäckt att avsluta detta inlägg med Carpe diem eller liknande text i kursiv stil, men det gör jag inte. Jag anser att det uttrycket inte passar mitt liv. Mitt motto är mer att acceptera allt man är involverad i och göra det bästa av situationen. Att tillåta sig själv att må dåligt är också viktigt. Ta semester från alla sociala medier och börja virka mormorsrutor framför SVT med en kopp av Lipton's vaniljte istället. Eller lös korsord med kulspetspenna. Yolo.


Dagens tips:
Sluta fokusera för mycket på jobb, bråka inte om pengar, ta inga IKEA-lån och ät inte benzo.


 
 
 
Några av de viktigaste människorna i mitt liv. Pusselipusspuss på Er allihopa! KjamizZzZar!
 
 
Kramar och kärlek
Sofie Nordquist, sjukskriven



 
 

Nothing but the truth (2013)

  
  


Mulliga kramar
Sofie Nordquist, trött
 

Fuck you Ingvar Kamprad

Jag har ett IKEA-lån på ett flertal tusenlappar som ruinerar mig. I synnerhet nu när jag har noll jävla inkomst. Totalt nollad på pengar, men ändå ska svinet ha mina pengar. Och gissa vilken ränta han har satt? 17% VARJE månad. Tack Ingvar, ditt jävla gubbsvin! Det är ditt fel om jag gör något olagligt för att få ihop till dina räntepengar. Först rånar jag en bank, sedan prostitution. Svin, återigen! 


 
 


Förbannat jävla fattiga hälsningar
Sofie Svartenbrandt
 

Glädje AB

När jag, hösten 2005, började gymnasiet uppdagades mitt intresse för fotografi och rörlig bild. Intresset eskalerade snabbt och jag hade tusentals, ofta helt omöjliga fotoideer, i mitt huvud. Dygnet runt. Drömmen var en digital systemkamera av märket Canon. Modell: 400D. 

Sommren 2007 arbetade jag troget hela sommarlovet på Svenska manometerfabriken AB för att få ihop pengarna som behövdes till kameran. Det gick inte en dag utan att jag kollade på min framtida kamera över Internet och lekte med tanken. Så kom dagen. Dagen jag hade väntat på i två år. 

Det var fredag och jag och pappa slutade klockan 13:15. Vi satte oss i bilen och begav oss in till Leksands centrum och RingUp-butiken på Mårtastorget. Jag hade alldeles innan äntrandet av butiken tagit ut alla pengar kontant på den närliggande bankomaten. Pappa skötte snacket och kvinnan bakom disken gick ut på lagret för att hämta kartongen med kameran och dess tillbehör i. Väntan var olidlig och det kittlade i hela kroppen. Hon återkom snart och jag sken upp. Kartongen var kylig och jag var genomlycklig. För första gången i mitt liv hade jag kämpat för något som jag verkligen ville ha och kunde nu köpa det själv för mina egna pengar. Jag gav kvinnan bakom disken fjorton stycken femhundralappar och fick åter en femkrona i min lilla, svettiga handflata. 

Åren gick och jag använde kameran i stort sätt varje dag. Jag älskade den och vi var oskiljaktiga. Till den dagen då jag inte fick ihop till hyran i Norrköping. Sorgens dag. Kameran sålde med tillbehör för sammanlagt 1500 SEK. Många tårar fälldes till och från i flera dagar och jag kan än idag hata mig själv för att jag inte lånade pengar av någon snäll människa istället. Jag hade blivit av med min absolut käraste ägodel. Det smärtade. Det smärtar.

Men idag fick jag låna hem min snubbes digitalkamera, som är av det bättre slaget. Och det tackar jag för hunny bunny!






Jag är jävligt ringrostig och alldeles för ivrig just nu. Men det kommer. Tro mig. Det blir bättre. Allt.


Kramar och fortsatta drömmar om en ny kamera
Sofie Nordquist, the dreamer
 

Om

Min profilbild

Sofie

RSS 2.0