Sofie Nordquist

Ni som känner mig vet hur jag ställer mig till matlagning och allt som hör därtill. Det är liksom inte min kopp av te. Att laga mat ingår inte i mitt liv. Jag ser matlagning som ett slags straff. Ett tvång som tar upp dyrbar tid, som man lika gärna kan tillbringa framför ett lånat Netflix-konto, och framförallt pengar. Matlagning är djävulens påfund. Fick jag min vilja genom skulle onani gå före matlagning som viktiga saker att göra för människans överlevnad. Ett obligatoriskt lunchpull/runk vid tolvsnåret på förmiddagen. Annars får man huvudvärk. Lunchlådan är fylld med sexleksaker istället för någon jävla potatisgratäng och en torr köttbit från helgens dötråkiga grillparty med de dötråkiga grannarna.

I storstäderna dukar restauranger upp onanibufféer till rimliga priser. Sturekompaniet har långbord med servetter, koppar att samla upp satsen i, snuskhanddukar, inplastade porrblaskor, Mr Rabbit's och lösfittor. You name it! "Runk & pull-buffé 85 kronor". Efter onanin återgår alla till sitt. Matlagning bör vara tabubelagt istället för onani. Tänk om man var tvungen att smyga med att laga en trerätters. Det hade varit grejer det. 

Under älgjaktsveckan var min lillasyster tillfälligt övergiven med två skrikande barn av sina sambo och bestämde sig då för att dra ihop en egen version av "Halv åtta hos mig" med oss syskon inklusive våran gemensamma moder. Alla fick en kväll var. Trerätters. Här nedan kan Ni se vad jag bjöd på under min kväll som värdinna. Pass på!

Alla har vi väl någon gång åkt kollektivt i form av SJ's tåg. Eller varför inte ersättningsbussarna som detta oerhört oorganiserade statliga bolag fixar som plåster på såren vid upprepade förseningar eller klassiska signalfel.

Jag skulle önska att Ni tar er tid (63 sekunder) och ser de två bifogade reklamfilmerna här nedan som SJ sänder på de kommersiella kanalerna runt om i Sverige. De verkar vilja framhäva sig som något slags Carpe diem-bolag. De målar snyggt över sanningen om hur det egentligen ter sig på ett InterCity-tåg mellan exempelvis Mora och Stockholm vilken jävla veckodag som helst. Värst dag att resa med tåg är såklart fredag och söndag, men det är irrelevant. Faktiskt.




Vad tyckte Ni? Stämmer reklamklippen bra överens med den verklighet som Ni upplevt under Era resor med SJ? Min magkänsla säger mig att majoriteten svarar "nej" på den frågeställningen. Jag har själv åkt jävligt mycket tåg då jag under två års tid pendlade febrilt mellan Norrköping och Leksand. Fram och tillbaka. En resa på cirka fyra timmar och tjugoen minuter. Mardrömsresan för den med agorafobi och dåligt batteri på mobil och/eller dator.

Ljudnivån
I SJ's reklamfilmer är ljudnivån låg och nästan öronbedövande tyst. Det framhävs ett harmoniskt lugn i den aktuella tågvagnen och man blir nästan lite sugen på att dra av ett yoga-pass. Detta lugn är enbart en fet lögn. Istället får man bita sig i läppen och konstant försöka koppla bort alla högljutt talande människor. Skrik och skratt. Gråtande barn som inte får spela på iPaden. Gråtande barn som är understimulerade och kanske har ätit för mycket socker på för kort tid. Någon snubbe talar högt i sin iPhone om något jobb -eller festrelaterat från föregående vecka. En pubertal rebell, några säten bakom, lyssnar på dödshög musik i sina hörlurar. Det läcker musik ur dem. Dålig musik. Känner Du igen dig?

Utrymmet
Återigen ljuger SJ i sina reklamfilmer och denna gång faller det på den enorma tillgång till utrymme som verkar finnas i vagnen. Det är glest med folk och många lediga platser finns att tillgå. Man får som resenär vara ifred och njuta av välförtjänt egentid och #vardagslyx. Så är det väldigt sällan vill jag lova.

Proppfullt och svettigt är två ord som sammanfattar SJ's tåg väldigt bra. Man kliver på tåget lagom stressad och med allmän social fobi. Var fan i helvete ska jag ställa väskan? Det är överfullt av backpackersryggsäckar och Thailands-rullväskor i bagageutrymmet som är beläget precis vid entrén in i kupén. Ett könsord uttalas tyst. På något jävla vänster lyckas man alltid kirra en plats åt sin egna resväska. Vissa rikspuckon placerar den gärna mitt i gången, bredvid sin sittplats, och orsakar störningar vid övriga resenärers förflyttningsprocesser mellan vagnarna i tåget. Väl framme vid sin sittplats sitter det självklart en människa på det intilliggande sätet. Man måste då trängas och begränsa motoriken en aning för att inte verka överkåt. Ibland nuddar man motvilligt den andre människans lemmar med sina egna. Det är så jävla äckligt! Hud mot hud. Trångt och jävligt. Jag har mer och mer börjat förstå hur judarna hade det under sina tågresor mellan alla olika kollon under andra världskriget, och jag tror att SJ undermedvetet försöker att bibehålla den atmosfären i sina tåg. Myz eller inte?

Kontaktuttagen
I den sista reklamfilmen kan vi se hur en, till synes harmonisk, kvinna knappar på sin laptop när plötsligt batterinivån anses vara låg och hon föreslås att koppla in en batterikälla i enheten för att kunna fortsätta sin syssla utan komplikationer. Hon lyder meddelandet på dataskärmen och plockar upp en dataladdare ur väskan, som inte syns, utan trassel och bråk. Med en enkel gest för hon enkelt in kontakten i ett närliggande kontaktuttag som finns placerat mellan sätena. Datorn uppfattar dockningen med elförsörjningen och svarar med ett ljud. Kvinnan kan nu utan oro fortsätta det hon höll på med. Här måste jag bryta!

Jag har under många av mina tågresor inte varit i närheten av en sådan enkel tillgång till kontaktuttag. Antingen har det inte funnits något uttag överhuvudtaget eller så har det/de uttagen som funnits i närheten varit upptagna eller ur funktion. På Sj's InterCity-tåg sitter det ett kontaktuttag längst in vid fönsterplatsen. Det fungerar jättebra så länge man inte sitter jäms med gången och ens sätesgranne-med-fönsterplats laddar sin iPhone i det.

Under en resa mellan Norrköping och Sala nu i år ledsnade jag ur rejält då jag hamnade på ett tåg utan några som helst kontaktuttag och kontaktade då SJ's kundservice. Jag frågade varför de i dagens elektronikstyrda samhälle fortfarande bedrev tåg utan elförsörjning. De svarade med att detta skulle åtgärdas på vissa utvalda tåg först år 2014. Efter att ha fått det svaret tar jag alltid med mig ett elverk när jag reser med SJ numera. Och en femlitersdunk med bensin. På så vis stör jag tystnaden som inte finns, tar upp utrymme som inte finns och får alltid en säker elanslutning till min mobil och dator. Allt i ett.


Kollektivkramar
Sofie Nordquist

Jag var på besök hos en vitrock på den lokala vårdcentralen idag. Allt gick som smort ända tills de bad mig lämna ett spontant urinprov. Jag fick tyvärr meddela dem att jag nyligen tömt blåsan och fick då en ny kissa-i-plastkopps-tid senare samma dag. Mitt uppdrag var nu att bli kissnödig lagom till den nya kisstiden. Detta fixade jag galant på det lokala fiket, Sill-Jans, i sällskap av min goda vän Lisa. En kopp kaffe och två glas vatten. Rakt upp och ner. Bara sådär. YOLO! Sean begav vi oss åter mot vårdcentralen, kanyler, provrör, plastkoppar och stasar. Jag älskar dessa miljöer. Sterilt, vitt och opersonligt. Jag älskar också att bli stucken av vårdpersonal. Det är njutning på hög nivå. Faktiskt. Dock uteblev en orgasm denna gång.

När alla kroppsvätskor var inlämnade på labb tog vi en bil och styrde kosan mot Sågmyra. Denna pittoreska by som innehar det mesta en svensson kan begära. Vi besökte ivrigt klädbutiken Lager 157 och jag gjorde mig några riktigt bra fynd. Lisa blev utan fynd men bjussade istället på en toast och några cigaretter, samt viss konfektyr, som hon inhandlade på den extremt lokala godisbutiken Godis Britta. Allt detta tilltugg immundigades på en avlägsen stentrapp som tillhör den gamla yllefabriken i Sågmyra. Myzigt. En kaffe med mjölk till cigaretterna var givet, såklart. Det var smaskens. Efter att ha ätit och druckit gott for vi åter hem till Leksands kommun där vi skiljdes åt och tackade varandra för sällskap och viss mat. Nedan följer några JPEG-filer som visar delar av dagen.

Alida Fröyen är en mogen och kurvig kvinna född år 1990. Hon är även en av mina absolut bästa vänner och har en enorm förkärlek till vintage-prylar av olika slag. Allt från kläder och skor, till lektyrer och plåtburkar av olika lag. Ja, allt från förr lockar helt enkelt. Att stiga in i hennes boning är lite som att åka tillbaka några årtionden. Lite som att åka hem till en mormor. En sexig mormor. Och en aningens vimsig mormor.

Igår var jag på besök hemma hos Alida och hennes make, Hendry På Eget Bevåg, för att umgås och sedan övernatta i data/gästrummet. Vi språkade under dagen och kom så småningom fram till att vi skulle försöka oss på att bereda en äppelkaka med äpplen från trådgårdens fruktigaste äppelträd. Det blev som vi hade bestämt och bakandet sattes igång likt en trög förlossning. Ingredienser inhandlades och kärl att blanda ihop allting i letades fram.

Varken jag eller Alida är några ljushuvuden när det kommer till matlagning och bakning, vilket ofta resulterar i att det blir fel. Vi läser helt enkelt inte igenom recepten från början till slut, utan kommer på felen vi gjort när det redan är för sent. Igår blev det några sådanna incidenter, men det styrdes upp ganska snart. Mitt i all denna kaos som berörde bakningen ville Alida absolut visa mig en gammal och oöppnad teburk från sjuttiotalet som hon någongång köpt på en loppis eller dylikt. 

Med en öppen burk bakpulver i ena handen så sträckte hon den andra, fria, handen mot hyllan ovanför spisen där den värdefulla teburken stod placerad. Hon tog försiktigt ner den och berättade sedan historien bakom den. Där stod vi mitt i köket, lätt täckta av mjöl och andra ingredienser till äppelkakan, och faschinerades av den oöppnade teburkens värdefullhet. Jag missbrukade Guds namn några gånger för att ge utlopp för min förundran över den oöppnade teburken. Ja, ni förstår hur vi höll på. Alida kände slutligen att teburken borde ställas tillbaka på sin ursprungliga plats och sträckte armen mot hyllan där den skulle stå. Samtidigt vände jag mig om för att fortsätta röra i kaksmeten när jag hörde ett smärtsamt stön. "AAH!" Ett sådant läte som kan uppstå när en man och en kvinna idkar älskog bakifrån och mannens penis tränger för djupt in i kvinnans slida och stöter emot livmodertappen alldeles för hårt och oförutsägbart. Exakt så lät hon. Sedan small det till i golvet. Jag vände mig om.

På köksgolvet låg teburken upp och ned med sjuttiotals-te runt sig. Alida stod förstelnad med bakpulver på armarna. En stunds tystnad uppstod men avbröts sedan av Alida som utbrast "Mitt te......" Sedan började jag skratta hejdlöst och dammusgade upp det jag ej behagade få tillbaka i burken. Teburken var nu ej längre av ett högre värde och äppelkakan blev ganska god. Det tyckte i alla fall Alidas man, Hendry. Och jag.







Jag och Alida funderar faktiskt på att öppna ett fik ihop. Det kan gå vägen med lite stöd från offentlig sektor och lättlästa recept. Planering osv. Och något mot svettiga händer. 

Puss och ovärderlig kärlek till Er 
Sofie Nordquist

 



Igår fyndade jag rejält på Röda korset här i Djurås, och detta i samspel med min gode vän Alida Fröyen. Experten. Det blev en vindjacka i härligt solblekta färger från ett tidigt nittiotal, en skjorta för 10 SEK, samt ett par loafers från Ecco. Nu är jag snart komplett till den kommande dansbandskryssningen till Tallinn. 

Vintagekramar
Sofie Nordquist