Sofie Nordquist

  

 

Jag har de senaste dygnen fått två reaktioner här på bloggen från en, troligtvis påtänd (MDPV?), varelse. Ett ting som reagerar över min fobi angående förlossningar och graviditeter i ett äldre, lite hastigt skrivet, inlägg. Hen blev missnöjd med mitt svar på tal vid reaktionen. Detta genererade i ytterligare en kommentar. Reaktioner är underbart och det är 99% av anledningen till att jag bloggar. Tack för att sånna som Du finns! Ni giver mycket. På alla sätt.

Efter att ha kollat upp IP-adressen så borde människan befinna sig här (se bild ovan). Eller så är det en slug jävel som sitter och tattar på andras behörigheter. Det skulle inte förvåna mig.


Kram och kyss och hjärtligt tack sen
Sofie Nordquist

Som arbetslös har man inte mycket att se fram emot om dagarna. Möjligen kan postens ankomst i brevlådan bringa lite glädje. Och förhoppningsvis innehåller den ett eller flera färgglada reklamblad så den arbetslöse kan få in lite kulörer i den annars så gråa vardagen. Själv finner jag dagarnas enda glädje i en helt annan sak. Nämligen förmiddagskaffet. En helig stund som oftast infaller mellan klockan 11:00 – 12:00. Varje dag.

På morgnarna sätter jag mig upp på sängkanten och glor rakt in i väggen (denna procedur pågår i ungefär en kvart innan jag vaknar till liv). Den urtvättade och stulna sjukhusskjortan från landstinget träs sedan över min nakna kropp och jag mår illa av min egna foetor ex ore*. En obligatorisk arbetslöshets-suck frigörs och jag lämnar sedan sovrummet. Väl nere i köket står jag oftast och glor in i skafferiet någon minut innan jag inser att det inte är där man förvarar kylvaror. Kosan styrs då mot kylskåpet istället. Även där blir jag ståendes en längre stund. Hjärnan går på lågvarv och jag blir märkbart irriterad över det. Irritationen leder till en torr smörgås och ett glas naturell yoghurt.

Den smaklösa frukosten förtärs under total tystnad och jag avbryter födointaget med jämna mellanrum för att sucka. Smulor från den torra smörgåsen flyger ut ur min mun och vidare ner på bordet. Där blir de liggandes tills någon (mamma) torkar bordet senare på dagen. Nu är frukosten uppäten och jag återvänder upp till mitt rum. Jag sätter mig ner på sängkanten igen. Suck. Det luktar svett under den stulna sjukhusskjortan och jag ropar på min deodorant att komma och hjälpa mig att bli av med odören. Den kommer inte. Jag börjar gråta och känner mig ensammast i Sverige.

Plötsligt hörs ett välkänt ljud. Ett glädjerus går genom min lekamen och tårarna dunstar omgående. Det är ljudet av en vattenfylld kaffepanna som ställs ner på en varm spisplatta. En kaffeburk öppnas och sex rågade kaffemått med kokkaffe töms i kaffepannan. Locket läggs på. Det är äntligen dags! tänker jag och skyndar till badrummet där jag tvagar mig grundligt och engagerat. När jag torkat mig torr i alla veck väljer jag kläder. Finklänning eller frack? Det får bli finklänning idag. En lite festligare make up läggs på mitt redan så vackra ansikte. Jag ler. Fan vad härligt det är med förmiddagskaffe!

På väg ner till köket möts jag av kaffedoften. Jag blir ivrig och snubblar i trappan. Ett fall är oundvikligt och en radiusfraktur uppstår. Jag gipsar lite slarvigt för att återfå en någorlunda stadga i armen igen. Mamma har dukat fram kaffekoppar, mjölkkanna och fikabröd. Fy fan i helvete vad gott det ska bli med kaffe! Jag häller upp kaffe i koppen och slår på en skvätt mjölk, sedan sitter jag och beskådar miraklet i en minut. Det är som att vara kär. Nyförälskad och kåt. Varje kaffepaus är fylld av eufori och endorfiner. Jag greppar koppens öra och för den mot mina kuksugarläppar. Klimax nås om och om igen och jag kan inte sluta. CARPE DIEM FÖR FAN I HELVETE! AAAAH!

Livet känns inte längre värdelöst när förmiddagskaffet nalkas. Då är plötsligt allt underbart och meningsfullt. Jag vill då, av ren glädje, hångla upp varenda snygg människa och stöna i dennes öra om hur förbannat mycket jag älskar förmiddagskaffet. Trycka upp hen mot väggen och fumla med mina svettiga händer under kläderna. Andedräkterna luktar kaffe och smulor från kaffebrödet sitter snällt kvar i mungiporna. De följer med tungan när jag hånglar upp hen mot väggen. Ungefär såhär känner jag när jag ska få dricka förmiddagskaffet. En stund av lycka. En stund av njutning.

Såhär kan jag se ut när jag dricker förmiddagskaffet. Jag blir så exalterad att jag biter mig i underläppen. Den smakar kaffe och, efter några bit, blod. Kaffe läker alla sår. Fysiska som psykiska. Det skapar tillfällen att umgås, diskutera, analysera, hångla, bråka, måla, resa, tänka m.m. Nu vet ni hur ni får mig på fall Bjud på en kopp eller två!

* = dålig andedräkt

Kaffe-kyssar
Sofie Nordquist, förmiddagskaffeälskare

Torsdagar har alltid varit en stor dag i Leksand kommun. Varje torsdag, i närmare 60 år, har den lokala samhällsinformationen utkommit i form av ett annonsblad, Leksandsbladet. Det är ett litet häfte i A5-format där den som behagar kan annonsera angående viktiga händelser i byarna, förmedla ypperliga erbjudanden, köpa eller sälja ting, tacka för uppvaktningar osv. I svartvitt. En mötesplats för bygden där det finns något för alla. Eller fanns. Leksandsbladet har, enligt mig, raserat de senaste åren. Totalt.

Förr såg man fram emot torsdagen i min familj. Det var en dag fylld av glädje och förväntan för alla parter. Postbilen kom åkandes uppför backarna runt tvåtiden och vi barn tävlade till brevlådan för att se vem som fick äran att frakta hem det rykande färska Leksandsbladet till gården. Jag vann oftast. Fem individer stod så småningom samlade runt köksbordet för att tillsammans ta del av den veckas stora utbud av annonser och andra förmedlingar. Ivriga fingrar bläddrade och det slutade ibland i osämja oss familjemedlemmar emellan. Oförsiktighet från oss barn resulterade i en trasig sida. Pappas ögon svartnade och alla blev tysta. Mamma lämnade rummet backandes.

”MEN LUNGEN NÔD ER FÖR I HELVETE UNGJÄVLAR! JÄ FÖRSÖK JU LÄSA! HÔLL NI INT REDA PÅ FINGRAN SÅ SKJUSS JÄ ER TÄ TÖBBÖL Å DAN FÅR NI SITTA TILL NÅN KOM Å VILL HA ER! ELLER VILL NI KANSKE BO I GAGNEF?? LUGNA MÄH SÄGER JA!!!”

Min yngsta syster började gråta och bad på sina sköra barnknän om att få slippa Gagnefs kommun. Pappa totalignorerade hennes ångest och lade istället all fokus på att tejpa ihop den trasiga sidan. Leksandsbladet var heligt och ett säkert kort till gemenskap i vår familj. Det är numera dåtid. Minnen och anekdoter. Barndom. Vad fan hände egentligen?

Under två år bodde och studerade jag i Norrköping. Där nere glömde jag helt bort att Leksandsbladet ens existerade, men när jag under lov och andra ledigheter hälsade på här hemma i Leksand såg jag det allt oftare ligga där i pappersinsamlingskassen i köket, tämligen orört. Det hade blivit tunnare och de hade även börjat med annonser i färg. Pappa tog detta hårt och gick sakterliga in i en djup depression och fick SSRI-preparat utskrivet av en hyrläkare från Polen. Han kände hopplöshet inför framtiden och beskrev det ”nya” Leksandsbladet som odugligt att elda med. Torsdagarna var numera ångestfyllda och mamma tillbringade allt mer tid till att torka golven torra från pappas tårar. Vi andra i familjen fann oss relativt snabbt vid det ”nya” Leksandsbladet och stöttade pappa i den mån det gick.

När jag nu i somras flyttade tillbaka hit till Leksand på heltid tog jag mig tid att läsa igenom Leksandsbladet varje vecka. Jag blev mer och mer upprörd för varje nummer jag läste. Det liknade inte längre det annonsblad som jag och min familj en gång i tiden njöt till fullo av runt köksbordet, utan mer ett misslyckat livscoachblad. Dels i svartvitt, dels i färg. Och för att inte tala om den ”krönika” som numera pryder mellan en, till två, sidor i varje nummer. Och de taffligt skrivna intervjuerna med kändisar som, av olika anledningar, besökt Leksand denna sommar.

”Krönikorna” har satt sig på näthinnan. Inte för att de är välskrivna eller informativa, utan snarare tvärtom. Jag ska också klargöra för Er läsare att jag absolut inte har någon som helst utbildning i skrivning eller dylikt, men jag är väldigt mån om att det jag skriver skall vara behagligt för ögat samt lätt att läsa. Sedan är det självklart en smaksak vad man tycker om innehållet. Jag skulle gärna vilja tycka till om innehållet i Leksandsbladets ”krönikor”, men tyvärr kan jag ej göra det då jag knappt förstår vad som står i dem. De är, återigen enligt mig, diffust skrivna och texterna är svårlästa p.g.a bristande styckindelning och alldeles för många felplacerade komma -och utropstecken. Även de plötsligt inkastade versalerna i början av vissa ord som skribenten, troligtvis, vill framhäva som extra starka i texten, och i Livet, stör läsningen och budskapet i texten.

Ni som får ta del av Leksandsbladet i veckorna vet vad jag pratar om. Leksandsbladet har blivit alldeles för Carpe diem-inriktat och Härligt. En eskalerande hybris. Det är synd. Jag och många andra saknar enkelheten och mönstret i det gamla, hederliga Leksandsbladet. R.I.P och tack för den tiden då man slapp knapra Concerta 54mg för att förstå vissa delar av innehållet.

Klockan är 22:41 och jag sittligger i mitt sandtag (OBS! Ej Krökbacken OBS!) till säng med datorn i knät. Laddaren har varit ikopplad hela dagen och batteriet är överhettat. Jag svettas och river ständigt mig själv på de orakade benen. När duschade jag sist? Och när borstade jag tänderna senast? Jag gör en kontroll av munhygienens status genom att föra mitt högra pekfinger mot valfri framtand för att sedan skrapa av plack från den. När jag skrapat klart beskådar jag fingret och ser då att plackrester sitter kvar under nageln. Det var någon dag sedan tandborsten gjorde sitt. Jag suckar och tvingar mig upp till badrummet. Tänderna borstas håglöst och jag måste ibland avbryta aktiviteten då jag måste sucka. Tandkrämslödder sprids då ut på badrumsspegeln och jag skiter fullständigt i det. Äntligen klart.

Tillbaka på rummet. Trygghetens näste. Jag ser en enorm klädhög i sängen och flyttar, återigen, på den till en annan olämplig plats i rummet. Denna gång fick det bli skrivbordet. Annars brukar golvet bli en bra förvaringsplats för kläder och andra accessoarer. Där kan de ligga i flera dagar i sträck tillsammans med hårstrån och grus från den yttre världen. Världen där folk har arbeten och slipper ångestyrsel samt minus på kontot varje månad. Jag avundas den världen något fruktansvärt. Allt där tycks så jävla enkelt. Allt. Jag hatar den. Jag hatar de som är en del av den. Jag hatar allt. Och alla.

Jag suckar igen. Hur många suckar avger jag om dagarna egentligen? Det skulle vara kul att veta, men till ingen nytta. Eller kan man försörja sig på det? Att räkna suckar hos deprimerade människor? "Eget företag" är något som många pratar om. Jag skiter i det. Som med allt nu för tiden. Jag skiter i allt. Vad är det för mening med någonting? Svar: Ingenting. Allt slutar på "ting". Hehe okej kolon-P.

Snart är det midnatt och tankarna om framtiden, måsten, krav och behov växer sig allt större och tätare. De hindrar mig från att andas normalt. Min trachea* känns trång. Det känns värdelöst att detta händer nu. Jag får ändå inget jobb mitt i natten och jag kommer ändå inte att kunna betala av mina lån och räkningar imorgon bitti. Så vad är meningen med dessa symtom denna tid på dygnet? Kanske Gud eller någon oengagerad läkare kan svara på denna fråga. Eller inte, som vanligt.

SVT2 visar en mysko dokumentär om folk från andra kulturer, sedan ett kortare inslag om droger från UR. Jag blir inte klokare på det. Jag vill inte somna och anledningen är enkel: Det är samma sak imorgon, men aningens värre. Den onda cirkeln är stabilare imorgon. Kul att det går bra för någon! Verkligen kul. Cirkeljävel.

Queens of the Stone Age spelar för mig. De vet vad jag vill ha. Det är bra, för det vet jag inte ens själv längre. Tack för musiken killar! Imorgon kanske jag ska duscha. Om jag orkar och finner mening i det. Tveksamt. 

Arbetslös natt
Sofie Nordquist

* = luftstrupe