Dr Fader

Alla har vi en fadersgestalt i våra liv och oavsett om denna person innebär vår egna pappa, slaktaren bort i byn eller brevbäraren med psykiska problem så är en sådan figur en viktig del i våra liv. Fattas vi en vägledare med penis kan livet snabbt gå utför och beroendet av olika droger är inom räckhåll. Det är ett som är säkert.

Jag har en pappa. Peter Nordquist. Det är en gedigen man, född och uppvuxen i Häradsbygden i Leksands kommun. Han kan beskrivas som en lugn, harmonisk och extremt händig man. OBS! Detta är ej en kontakannons OBS! 

Pappa Peter har mycket funderingar om saker och ting och innan han öppnar munnen för att säga något så har det oftast legat och grott i gapet en längre stund. Man skulle kunna säga att han väljer sina ord väl, min pappa. Precis så som man ska göra. Precis så som jag själv inte gör.


Det var en helt vanlig dag i mitt helt vanliga liv. Jag kom hem från skolan en onsdag, den vanligaste dagen på hela veckan. Allt var precis som vanligt, återigen. Mamma Carina stod på sin plats vid diskbänken och skalade  potatis till den dagliga middagen som alltid infaller mellan 16:30 - 17:00 på Kullgärdsgattu 25. Men vanligheten stördes plötsligt av ett beteende jag ansåg abnormt. Pappa satt på en stol vid bordet med ryggen vänd mot hallen och mig. Jag såg att han var sammanbiten, även om jag ej kunde se hans ansikte. Det syntes liksom på kroppshållningen. Sådär samlad och aningens spänd. Likt en nybliven byxmyndig som precis kissat positivt på ett graviditetstest.

- Hej, sa jag.
- Hej, svarade mamma obrytt.

En längre tystnad uppstod och pappa visade fortfarande ingen tendens till att hälsa mig välkommen hem.

- Pappa? frågade jag lite försynt samtidigt som hela jag var på spänn. 

Han vände sig om utan ett ord och tittade mig rakt i ögonen. Jag såg en beslutsamhet i hans ögon jag aldrig tidigare skådat. Ska de skiljas? tänkte jag. Vem får då ägarrätten till Renault 5:an? Kommer pappa att ha en äkta julgran på sina julaftnar? Tankarna for runt i huvudet på mig. Han drog efter andan och höll kvar den i lungorna någon sekund.

- Jag tycker att jag är lite lik Dr House, sa han och log. 

Mamma flämtade till och tappade potatisen hon just höll på att klä av från sitt skal. Alla blev tysta. Pappa log fortfarande. Om inte mer nu än innan uttalandet. Han såg lättad ut. Som om han hade avslöjat en lögn han burit på hela livet. Lycka. Stolthet.

Jag kom på mig stå och gapa. Sådär som porrskådisar gör i slutskedet av den aktuella akten. Leendet kom över mig efter en stund. Vi gav inget svar på tal angående pappas uttalande om den slående likheten mellan honom själv och Dr House. Allt tedde sig sedan som vanligt. Middagen förtärdes under tystnad utan några sura miner. Håglöst och apatiskt, som om ingenting hade hänt.



När jag återberättar denna anekdot för pappa förnekar han starkt att den har ägt rum. Han vägrar inse att han själv påstått sig vara lik en seriekaraktär vars huvuduppgift är att bota människor från olika sjukdomar. Förnekelsen är första stadiet till beroendet. Pappa, är Dr House Din fadersgestalt? 






Vem är vem? Peter? Dr House? Dr Strauss? 


Danke schön
Sofie Nordquist, 23 år.

Kommentarer
Postat av: jessica

hahha, att du orkar! ;) men lite likt är det i alla fall :)

2013-04-15 @ 04:06:34
Postat av: C Jansson

XD *hehe*

2013-06-30 @ 16:30:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0