Sofie Nordquist

Efter cirka sju veckors förnekande av ett tomt kylskåp, en tom frys och ett ekande skafferi gick det inte att vägra mer. Jag var tvungen att bege mig med pantburkarna till Willys i Mirum galleria för att införskaffa mig mat. Detta är ej någon favoritsyssla då jag måste bege mig till en offentlig plats fylld av giriga människor som alla är ute efter samma sak. Nämligen: Extrapriset.

Burkarna pantades en efter en. Displayen visade 24.00 SEK. Jag log nöjt och tryckte sedan på den gröna pantknappen då jag vägrar att ge min pant till fattiga barn i u-länder. De får skaffa sig egen pant. Nu började utmaningen. Vandringen genom butikens oorganiserade inredning och SÄNKT PRIS-lappar.

Men vad nu? Jag stannade hastigt till framför en av alla kylar. Trodde inte mina ögon. En vanligtvis dyr juice för bara 10.00 SEK denna vecka. Fan vilken sjuhelvetes jävla kap då! Det här kan jag ju inte missa, tänkte jag och bokstavligt talat kastade ner förpackningen i den röda plastkorgen. Underarmen smärtade till av tyngden som uppstod när den mötte korgens botten. Jag kände eufori över en juice. I min familj har alltid apelsinjuice ansetts vara något lite extra och alldeles för dyrt. Borgarjuice. 

Glädjen över den jättebilliga juicen växte sig större i min kropp. Jag lekte med bilder i mitt huvud där jag vaknade nästkommande dag, sådär Kellogs Special K-snygg, och trädde på mig den sidenmorgonrock som jag inte har. Skrider sedan ut till köket lätt som en fjäder där min snygga man och mina två barn väntar. De har redan dukat fram frukosten och solen skiner perfekt utomhus. Min man avslöjar att han medvetet lät mig få sovmorgon. Jag ler och kysser honom familjärt på hans välvårdade läppar. Barnens hjässor berör jag med mina handflator. Ruffsar till dem i håret och ler mot dem. De ler tillbaka. Sedan häller jag upp den nyinköpta juicen i ett lite för stort glas och dricker tre stora klunkar i lätt motljus. Jag njuter av tillvaron. Juicen var som grädden på moset i mitt perfekta frukosrtliv.


Plötsligt befinner jag mig vid kassorna. Jag har plockat korgen full med andra varor som jag säkert behöver, men tydligen hade jag inte funnit kakaon. Skitsamma, jag har ju juicen, tänker jag och ställer mig i kön.

Vara efter vara plockas upp på bandet och EAN-koden vänds, som alltid, mot läsaren och jag avslutar med att avlägsna mina egna varor från den efterträdande kundens med en "Nästa kund-pinne". Jag är en bra kund. Nu är det min tur! Pass på! Kassörskan för vant varorna förbi apparaten som läser av EAN-koderna. 

- Två kassar också, säger jag och ler.
- Två? Okej, säger hon en anings tacksamt.

Hon slutar att skanna varorna och jag märker att något inte stämmer. Våra blickar möts och jag ser direkt att det är juicen det gäller. 

- Är du medlem i "Willys+" ?
- Nej, svarar jag nervöst.
- Då får du betala fullpris för den här juicen som är 14:50.

Tystnad.

- Ska du ha den ändå? frågar hon.
- Ja. Jag tar den ändå. Det blir bra. Jättebra.

Jag blir ovanligt fåordig och våran konversation innehåller endast summan på köpet samt en fråga om jag vill ha kvittot. Timmen efter denna händelse är blek. Minnesluckor. Jag minns att jag gick hemåt med en tyngd på mina axlar, men efter en stund märkte jag att det var de två tunga kassarna med matvaror som var tyngden. Är det såhär det känns att bli bedragen och lurad, tänkte jag. Fy fan för Willys+. Fy fan för apelsinjuice i överlag.

Nu är min mamma nöjd då jag vet att hon inte uppskattar juicedrickande på vardagar. Hon ser hellre att jag dricker mellanmjölk ur ett mindre glas. Det blir billigare så, samt nyttigare. Imorgon bitti blir det njutning på hög nivå. All juice ska veck om jag så ska topsa ur glaset på alla rester. Varje droppe kostar 4:50 SEK extra.




Angenämt
Sofie Nordquist