Sofie Nordquist

Föregående helg besökte jag återigen Dalarna för ett kortare artighetsbesök. SJ transporterade mig utan några förseningar från Norrköping via Sala, för att därifrån åka raka spåret (hehehehehe) till Leksand. Varje gång jag åker hem fantiserar jag om hur mottagandet av mig på Leksands tågstation kommer att yttra sig. Med pompa och ståt. För att sedan bli lika besviken vareviga gång.

Jag ser framför mig hur jag, redan i Insjön, gör mig iordning för avstigningen genom att samla ihop mina förnödenheter och annat skräp jag samlat på mig under resans gång. Väskorna säkerhetsräknas. En, två. Alla är med. De sista fyra minuterna sitter jag oskuldsfullt rak i ryggen och handflatorna mot låren. Det uppstår en lättare handsvett när tåget passerar Moskogen och jag bestämmer mig då för att resa mig och bege mig mot närmsta dörr i tågvagnen. I samma stund som jag reser mig upp fastnar hörlurssladden i armstödet och de rycks med en djävulsk kraft ur mina öronhålor. Jag blir rädd och arg. Chockerad.

- Fitta! säger jag högt och mäker genast en ökad uppmärksamhet gentemot mig.

Nu står jag och de två väskorna vid dörren och väntar på att få stiga av. Tåget passerar tågbron vid Norsbro. Någon markisaffär. Nu är jag framme. Tåget har inte riktigt stannat och jag lägger min lilla hand på handtaget och inväntar det stillastående läget. Jag rycker i det och dörren går upp med ett pys. 

En orkester börjar spela och jag märker att en röd matta i grövre sammet har rullats ur framför min utgång. Jag höjer blicken och möter fem par ögon som tillhör familjen Nordquist. Mamma slår ut armarna i en värmande gest och ger mig en kram. Hon luktar Grumme såpa och sockerkaka. Kramkalaset fortskrider och någon ger mig en After eight-ask. Jag tackar och vi beger oss mot den nyare bilen. Alla vill hjälpa mig med väskorna men det är bara en som kan få uppgiften. De drar lott om saken. Vi åker sedan hemåt i ren eufori och planerar för framtiden.

Såhär trevligt blir det förstås aldrig. Istället stressar jag av tåget för att sedan inte hitta någon utav mina familjemedlemmar vid perrongen. Ensam och kraftigt nedkyld, av både utstöttning och ett lägre gradantal i luften,  ringer jag upp mamma. Hon svarar irriterat.

- Hej mamma! Jag är framme nu. Står på perrongen. Vem ska hämta mig?
- Okej. Ja, pappa kanske kommer snart. Vad fan vet jag och inte bryr jag mig heller. Gör du det?
- Ja.
- Okej. Då ses vi snart. Köp en och en halv liter mellanmjölk också. Hej då.
- Hej då.

Jag väntar troget vid upphämtningsplatsen. Fem minuter. Tio minuter. En halvtimme. Nu kommer pappa i Renault 5:an. Men vänta nu, det där är inte pappa. Vem fan.......... Det är ju Josefin. 

Hon sladdar slarvigt in framför mig med blicken rakt fram. Jag väntar några sekunder på att få hjälp in i bilen med den tyngre väskan. Ingen reaktion och jag gör det själv. 

- Hej! säger hon. Fortfarande med blicken rakt fram.
- Hej! Gud vad jag är trött nu. Jag hr ju åkt tåg i över fyra timmar. Hur är det med dig?
- Okej. Det är bra med mig.

Resan hem är fåordig och väl hemma är det ingen som möter mig i dörren. Pappa klagar på att jag luktar konstigt och mamma har lagt fram några torra brödskvor åt mig på bordet. Nu är jag hemma. Hemma i kärlekens torp. Som jag har längtat.