Sofie Nordquist

Alla dagar är likadana. Tomma och ensamma efter 13.30 på vardagarna. Jag anländer hem med 119-bussen och går mot det massproducerade höghuset där jag innehar min bostad.  Hissen tar mig från bottenvåningen till våning 4. Framme. Jag låser upp min dörr och stiger in i hallen och stänger efter mig.

- Nu är jag hemma! säger jag lite högt.

Inget svar.

Väskan ställer jag på samma ställe som alltid och nu börjar mina hemkomstrutiner. Innan jag tar av mig jackan spatserar jag raka vägen in till köksbordet (en sträcka på ungefär 1,5 meter) och slår på radion. Sådär ja. Nu går jag in mot allrummet där tv:n, datorn och alla lampor sätts igång. Först nu tar jag av mig jackan och hänger den på samma krok som alltid. Jag råkar kliva i en minimal vattenpöl som skorna har bildat på hallgolvet. Fitta.

-Vad ska jag göra nu då? frågar jag mig själv då jag lever ensam.

Inget svar.

Jag sätter mig vid datorn och loggar automatiskt in på Facebook. Där inne finns mitt kontaktnät. Mitt O₂. Väl inne kan jag se hur andra människor har det om dagarna. Någon ska äta middag med sin bästaste sambo. En överambitiös trerätters på en vanlig jävla tisdag. Jahaja, tänker jag och skrollar vidare. Några mammor har uppdaterat angående sina barns magsjuka. En annan individ har lagt upp en bild på en caféfika. "Fikar med bästaste vännen <3".

När alla statusuppdateringar för dagen är avklarade lutar jag mig tillbaka i min plastklappstol från IKEA och suckar djupt. Nu då? Jag ser mig omkring. Det ligger underkläder på golvet. Jag plockar upp dem. Nu då? Kollar Facebook igen, men inget nytt har hänt. Går ut i köket och kollar om det finns någon disk att ta reda på. Nej, det fanns det inte då jag tog reda på den igår innan läggdags.

"Klockan är tre och här är ekonyheterna." säger en manlig röst på radion.

Jag slårt mig ned vid köksbordet och lyssnar på vad han har att meddela dagen till ära. Han berättar saker. Världsomfattande saker. Jag ställer frågor om det han berättar men får inget svar. Kommer på att han inte kan höra mig. 

Mörkret faller och jag glädjer mig åt att snart få gå till sängs. Dagen är snart slut och jag känner en anings eufori i kroppen. Äntligen. Jag packar inför morgondagen. Ibland tar jag en dusch. Och när klockan slår 22:00 har jag redan placerat mig i sängen för dagens höjdpunkt: 22-nyheterna på TV4. En man i kostym presenterar kvällens huvudnyheter. Jag känner igen några från Ekot.

-Det där vet jag redan, säger jag.

Inget svar.

Han fortsätter att prata med mig. Ibalnd avbryter han våran konversation med att visa lite reklam. Det är trevligt. Sedan blir det ekonominyheterna och sporten. Det är nu jag tappar fokus och släpper taget om dagen. Jag andas tungt och får lite dödsångest. Sedan somnar jag. Nu får jag äntligen sova. God natt.