Sofie Nordquist

Dagen övergick i kväll och det blev dags för det dagliga tv-tittandet här hemma i Rönnäs. Denna afton skulle vi minsann se på "Sommar med Ernst", sa mamma. Allt annat i tv-tablån ansågs odugligt enligt henne. Pappa suckade tyst och slevade i sig den smältande glassen från sin assiett. Han svalde ner den med sitt snabbkaffe och satt tyst och stilla i soffan.

"Nu börjar det! PASS PÅ!" skrek mamma och hyschade åt oss andra. 

Åter en suck kom från papaps håll. Ernst började på en gång att styra med kopparrör och stearinljus. Han påstod att han skulle göra en unik lampa av de små rören. Efter några klipp var den klar och han visade stolt upp den i rutan samtidigt som han placerade ett stearinljus i en påmonterad hållare på kopparröret. Jag sneglade på pappa. Han såg sammanbiten ut och tillslut mummlade han: "Tror du att du har kommit på det där själv eller, Ernst?"
Mamma hörde inte den nedlåtande kommentaren om hennes älskling då hon var helt inne i programet.

Reklam. Pappa andades ut och mamma såg ledsen ut. Jag satt som ett fån och blåglodde på min kaffekopp. Slut på reklam.

Ernst visade oss ett bord som han skulle renovera. Vi sa ingenting. När han sedan begav sig till en arbetsbänk full med korgar, som innehöll nysilverbestick, och berättade att han skulle göra en "galen" grej, ruskade pappa på huvudet. Jag skämdes över Ernst. Vad skulle han nu fjolla till med några nysilverbestick? Mamma log och lade huvudet på sned. Som om hon stolt beskådade sitt egna barns absolut första steg i livet. Men det var ju för fan bara Ernst som skulle slänga ihop en kristallkrona (utan kristaller) med spikband, en gängstav, muttrar samt alla jävla nysilverbestick. Inget under. Inget mirakel. Men mamma log ändå. Hon var kär.

Lampan blev skitful och Ernst avslutade det hela med att hänga fyra stycken soppslevar med jämna mellanrum på kristallkronans skelett. I dem placerade han värmeljus av den större modellen och antände dem sedan med sin vita braständare som han alltid tycks ha tillgänglig i bakfickan. Han påpekade återigen att det blev en ganska tokig och galen kristallkrona. Utan kristaller.

Reklam igen (TV4 ni vet......). Mammas leende dog och hon försvann som hastigast in i köket. Säkert för att ladda upp med nya krafter innan reklamen var slut. Pappa satt kvar i samma position som han gjort sedan programet började. Tillbakalutad och apatisk. Han skämdes. Jag såg det på honom. Det gjorde jag också. Vi satt där, med cirka femtio centimeter från varandra, och skämdes ikapp. Och inga skämskuddar fanns det heller. Mitt kaffe var slut och jag bestämde mig för att lämna salen. Det gjorde jag rätt i. 

Pappa, jag tänker på dig och jag tycker fan synd om dig som måste sitta där nere i soffan bredvid en lyrisk medelålders kvinna. Och Ernst. Och hans fula jävla nysilverbestick-översmyckade kritallkrona.