Sofie Nordquist

Världen kryllar av idioter. I synnerhet idioter som påstår att träning är kul. Vart fan i helvete är det kul någonstans? När? Jag ser gärna att någon individ (idiot), under tiden då jag utför någon typ utav fysisk aktivitet, påpekar för mig exakt NÄR det är roligt. För jag förstår inte hur fan i helvete Ni kan påstå att träning är kul. Nej, tyvärr.

Innan jag ska bege mig ut i motionsspåren, oavsett vilken träningsform det gäller, går jag runt och har ångest. Låter högt och suckar. "ÅÅÅÅÅH!!". Jag andas oregelbundet och tenderar ibland till en motorisk oro som leder till att jag river ned saker från hyllor. Detta leder i sin tur till ytterligare ångest och cirkeln är igång.

När jag tillslut har fått på mig de redan illaluktande träningskläderna samt snörat på mig de utslitna löparskorna drar jag på mig hörlurarna och trycker igång Spotify premium på min androidtelefon. Det blir genast lite lättare, men ångesten kommer tillbaka som ett brev på posten när jag inser att det är minst 40 minuter kvar tills jag får sluta gå/cykla/jogga. 40 minuter av hat finns framför mig. Och svett. 40 minuter av svett i alla jävla veck som finns på min kropp. Usch!

De första hundra stegen är hopplösa. Sådär jävla jobbiga att jag måste fokusera stenhårt på att inte börja gå baklänges. Tillbaka till tryggheten och lugnet. Jag fortsätter motvilligt och musiken, som jag annars tycker mycket om, anser jag värdelös och skitjobbig. Kollar på klockan och svär högt. Det har bara gått fem minuter sedan jag lämnade gården. Tiden tycks stå still, men inte jag. Jag går och går och går. Tillslut glömmer jag bort att jag går och tänker istället på annat. Minnen från förr, gamla fyllor, knull, misslyckade fester, uppsatser, filmer mm. Tiden rinner iväg och jag inser att jag snart kommer att få avsluta denna, i detta fall, promenad. Ett leende förefaller på mina läppar. Snart får jag göra något som är kul på riktigt. Inte såhär låtsaskul och skittråkigt.

Slutet av dessa eviga 40 minuter börjar närma sig och jag ökar automatiskt i takt. Ibland händer det till och med att jag tar omvägar för att utöka promenaden ytterligare. Plåga mig själv en stund till. Nu är jag hemma. Eftersvettningarna påminner om klimakteriebesvär och jag känner en törst. En god törst. Jag sätter mig på gräsmattan och andas. Kollar pulsen och utsikten. Först nu känner jag att det är kul. När det är slut på eländet. Nu är jag fri och kan göra vad jag vill. Ända tills dagen därpå då det är dags igen.

Jag förstår de människor som säger att de tycker att det är skönt EFTER träningspasset, men absolut inte de idioter som säger att träning är kul. Att det är kul att träna. Ni som tar bilder på er själva i en helkroppsspegel, gärna i hallen, iförd träningskläder i fräna färger och hashtaggar #healtylifestyle #träningsärkul #aldrigvila #kvarg #healty #girl #lovinglife #TagsForLikes #instahealtylifestyle #svettfitta, er förstår jag INTE. Och jag kommer nog aldrig att göra det. Ni är sjuka i huvudet helt enkelt. Sök hjälp för kvargberoendet och den överdrivet  positiva inställningen ni har till livet. 

Tack på förhud!