Sofie Nordquist

Att växa upp i en familj med sammanlagt fyra barn (tjejer) tar på krafterna. Jag, som är äldst i syskonskaran, har aldrig blivit prioriterad på det sätt jag önskat. Visst, jag fick vara uppe längre på kvällarna än vad mina småsystrar fick men inte mycket mer än så. Dessutom ville jag aldrig gå upp till mitt rum. Där frös man dygnet runt och i synnerhet på nätterna. Kylan trängde in i benmärg och kläder.

Jag har tre yngre systrar som är födda åren 1991, 1992 och 2001. (Själv så lämnade jag min mammas livmoder med hjälp av en sugklocka den 16 september 1989). Som ni ser på årtalen så finner vi en sladdis. Nämligen Wilma. Hon föddes när jag var 11 år och min extrempubertala tid hade bara börjat. Ett sladdbarn brukar i överlag vara lyckligt lottad när det gäller den ekonomiska biten. Iallafall i min familj. Sladdis-Wilma är idag 12 år och bor i mitt gamla rum. Det går ej att undgå att jämföra hennes liv med mitt eget då jag var i samma ålder. Speciellt inte när jag kommer in i hennes rum. Det är som att resa till framtiden. Är det verkligen samma rum som jag själv hade för tolv år sedan?


Mitt rum bestod av ett ständigt kallt och fuktigt jordgolv samt en begagnad skumgummimadrass med urinfläckar från den förre ägaren. En filt hade min familj inte råd med så jag sov under gamla DalaDemokraten-tidningar. Som huvudkudde staplade jag ett flertal av Göran Greider's poetiska sammandrag på varandra. Rummet hade ingen som helst ljuskälla och ett fönster ansåg pappa vara en onödig, och en tämligen dyr, investering. Jag vågade inte protestera då jag kunde bli utan potatis med salt till middagen som straff.

Det drog ihop sig till läggdags och jag borstade motvilligt tänderna med en tandborste gjord av en väl använd rotborste och lite ättika. Jag skådade min avmagrade och bleka lekamen i spegeln samtidigt som jag gladde mig åt att de mörka partierna under mina ständigt trötta ögon inte var lika mörka idag. Ett malätet nattlinne i ett tyg som en gång varit starkt rosa träddes över min kropp. Jag frös redan. Pappa stod som alltid vakt utanför min sovrumsdörr när jag kom från toaletten med oljelampan i höger hand. Hans ansiktsuttryck var likgiltigt och han sträckte ut handen efter lampan.

- Lampan, Sofie! Den följer inte med in på rummet ikväll heller. God natt.

Han väntade tills jag gått in i rummet och stängde därefter dörren bakom mig och vandrade åter till undervåningen. I springan som uppstod mellan dörren och dörrkarmen kunde jag se ljuset. Ljuset från pappas käraste ägodel, oljelampan. Skenet från oljelampan blev allt svagare och efter några sekunder var det borta. Svart. Jag kunde inte se någonting alls nu, men jag visste exakt hur rummet var utformat efter alla mina nätter där inne. Och det enda jag hade att tillgå var en madrass. Mina kalla fötter letade sig fram till madrassens kant och jag lade mig ned. Råttorna hade ätit på Greider's poesi under dagen och det doftade starkt av råttpiss. Fan. Jag kunde ofta höra, och ibland även känna, hur råttorna sprang runt i rummet. Vid några tillfällen kröp de upp under nattlinnet och hälsade på grillvanten lite snabbt. 

Ju längre in i natten vi kom, desto kallare och råare blev det i rummet. Tillslut somnade jag av ren utmattning och vaknade varje morgon av att pappa bankade hårt på dörren. Hade jag tur så fick jag fyra timmars sammanhängande sömn. Att få lämna det bäcksvarta rummet med ett kallt jordgolv var det bästa jag visste, 

 
Här kan Ni se hur Wilma's rum ser ut idag, Ett fönster, el, lampor, en riktig säng, ett golv och en massa fina posters på b la. Justin Bieber och några porriga tjejer. 

God natt och sov gott under Era varma täcken från IKEA.

Kram
Sofie Nordquist