Sofie Nordquist

Efter en vecka utan pengar och mat samlade jag mina sista krafter till ett telefonsamtal 32 mil bort. Mamma skulle snart svara och sucka när mobilskärmen visade mitt namn. Jag slog telefonnummret sakta men säkert. Knapparna kändes som stenblock mot mina avmagrade fingertoppar.

Noll........Sju............Tre........

När telefonnummret stod klart på mobilskärmen förde jag tummen mot den gröna luren. Tonerna gick fram och mamma svarade.
Jag kollapsade en snabbis på det kalla plastgolvet. Andningen var ansträngd när jag försökte samla kraft till att föra en konversation.
Nu var det inte långt kvar. Min puls var svag och min hud blåaktig när jag väste fram: 

Jag: -Hej mamma...... Deh....det är Sofie....hh.......h..

Hon hörde på mitt svaga röstomfång att jag var i sista stadiet. Hon förstod precis vad jag ville be henne om.

Moder: -Hur mycket ska du ha? svarade hon kort och aggressivt.

Det började svartna framför ögonen. Jag tänkte att jag måste hålla mig kvar. Detta är min sista chans.

Moder: -Hallå? Har du dött? sade hon med en smula hopp om framtiden.
Jag: -Jag....hör dig........... mamma. Mat....................Vatten Sune, vatten..................
Moder: - Jag för över sexhundra kronor till ditt konto. De skall räcka till jul. Förstått?

En paus uppstod och jag andades ytligt. Kämpade mot ljuset. Jag kunde ana tangenter som på ett hårdhänt sätt trycktes nedåt på andra sidan telenätet. Skulle jag överleva? Stod det klart att mitt liv var räddat?

Moder: -Sådär. Jag märkte överföringen med texten "till 1 vek tjej" så du vet att pengarna är till dig.
Jag: Tack mamm...ah.....
Moder: Mm.. harebrahej.

Det blev knäpptyst. Jag låg nu i fosterställning på ett annat kallt plastgolv och kände den salta smaken från tårarna i mungipan. Det var glädjetårar.
Och lite chipsrester från golvet. Mamma hade just räddat mitt liv och min hösttermin.


Efter telefonsamtalet beställde jag en sjuktransport bort till Coop och handlade från båren med droppställningen efter mig. Livet kändes värt att löeva. Sjukskötarna hjälpte mig att betala mina varor och packade dem i plastkassar. Nu kunde jag klara mig själv. Jag vinkade av dem vid Nya torget och rullade hemåt på min sjukbrits med små hjul på. De behövde inte köra mig mer. Jag var ju vid liv. Hallelujah.




Jag köpte godis. Nu ska jag även se på Kick Ass. Igen.


Kiss Ass /Sofie