Sofie Nordquist

 

Nu är det min tur att ta semester. Fast egentligen tar jag inte semester utan bloggar åt en annan individ, som i sin tur ska ta semester. Den jäveln. Den lilla jäveln. 

Det jag vill ha sagt här och nu är att Ni, mina underbara och genomsnittliga 23 läsare, får bita Er i underläppen och vänta tills jag kommer tillbaka. Efter min illusionssemester. Då jävlar ska Ni få se på fan. Jag ska bland annat såga det lokala annonsbladet, Leksandsbladet, vid fotknölarna. Det har raserat totalt och jag är fan inte glad över det! Idioter.

En period i mitt liv funderade jag mycket och ofta på hur jag skulle agera för att öka antalet läsare här på bloggen. Många av funderingarna var nonsens och försvann efter en enda omgång i hjärnan, men en av dem återkom alltmer ofta. Denna återkommande fundering lockade mer och mer och tillslut bestämde jag mig för att göra slag i saken. Det skulle jag aldrig ha gjort.

En lördag, 05:45, ringde klockradion och jag steg genast upp. Allt var sedan länge planerat in i minsta detalj för att minska risken för eventuella komplikationer under dagens gång. Idag var nämligen dagen då jag, Sofie Nordquist, skulle etablera mig själv och min blogg på ett utav Leksands mest populära och folktäta torg. Frukosten förtärdes i en tämligen lagom takt och jag bredde några extra smörgåsar att ta med mig till Leksand som lunch. Jag duschade sedan av mig och lufttorkade medan jag packade alla förnödenheter i min kappsäck.

Klädseln denna stora dag blev en rutig och lite för stor skjorta samt ett par beiga chinos som säkrades i midjan med hjälp av en livrem i äkta läder. 100% djurhud. Skor: Välpolerade finskor (även de i läder). Nu var jag redo!

Jag tog bilen ner till bystugan här i Rönnäs där jag hämtade upp två bord som jag, redan tre veckor innan, hade bokat. När borden hade säkrats med spännremmar på biltaket åkte jag enligt hastighetsbegränsningarna in mot Leksand. Färden tog ungefär femton minuter och när jag var framme visade klockan 08:01.

Det aktuella torget som jag hade valt dagen till ära var Z-torget och låg i slutet på den ökända gågatan, Norsgatan, här i Leksand. Här blir bra, tänkte jag och placerade de två hyrborden tätt intill varandra och kastade över en nyinköpt vaxduk med blommor på. Sedan packade jag varligt upp de nytryckta visitkorten samt informationsblad angående min blogg och lade dem i perfekta högar på vaxduken. Därefter fyllde jag en skål med billiga fruktkolor, som jag för ett år sedan hade fyndat på ÖB i Borlänge till ett lägre pris, och ställde den så centrerat som möjligt på vaxduksarealen. Min högra hand greppade så många fruktkolor det bara gick och förde sedan ner dem i den högra byxfickan. De föll tyst ner till botten och jag log nöjt. Just ja! Jag höll på att glömma en sak. Ballongerna. Kvällen innan hade jag setat ensam vid köksbordet och blåst upp ballonger i olika kulörer med min spritbeklädda andedräkt. I dem hade jag fäst en bit presentsnöre så att de skulle bli lätta att ta med hem för de små barnen.

Nu var allt i sin ordning och jag vattenkammade håret en sista gång innan jag sparkade igång dagens uppdrag. Torget var folktomt. En äldre dam var ute och gick en morgonpromenad med sin fittslickarhund. Jag såg min chans och närmade mig henne. Plötsligt vek hon av ner mot kajenområdet och jag kände mig bedragen. Slyna. Tiden gick och några affärer slog upp portarna. Uret visade nu 10:00. Systembolaget, som är en av de butiker som öppnar klockan 10:00 här i Leksand på lördagar, visade sig vara ett säkert kort vad gällde människor. Jag väntade tålmodigt på torget och såg hur människomassan ökade mer och mer för varje minut som gick. Alla var de törstiga. Och alla undvek de mina försök till en dialog och blockerade mina informationsblad och visitkort med sina händer.

Det var jävligt dåligt med folk vid mitt påkostade informationsbord och det enda visitkortet som jag hittills hade delat ut var till en stressad och gråtfärdig kvinna som hade backat på en annan bil längre ner på gatan tidigare på morgonen. Hon ville använda det för att skriva sitt namn och nummer på, för att sedan placera det på den påbackade bilens framruta. Jag kände mig misslyckad. Naken och oönskad.

Plötsligt kom en barnfamilj gåendes. Barnen fick snabbt syn på skålen med fruktkolorna och ballongerna. Nu eller aldrig, tänkte jag och ropade åt dem. De såg häpna ut. Jag vinkade till dem på ett trogivande sätt och de närmade sig sakta men säkert. Jag satte mig på huk och bad dem komma närmare. Lite till. Nu kände jag deras katabola andedräkter och jag log mitt allra bredaste leende. 

- Hej barn! Vill ni ha lite fruktkolor och en varsin ballong? Mamma och pappa kanske vill ha några papperslappar också?

De sa inget men nickade försynt. Jag kollade nervöst efter föräldrarna som ännu inte hade märkt något. De var helt inne i sina iPhones. Precis som dagens moderna föräldrar ska vara.

Barnen fick själva välja färg på sina ballonger och jag tryckte samtidigt ner en bunt med visitkort i det ena barnets trånga byxficka. Nu ville de ha godis. Jag berättade för dem, med en extremt sansad röst, att längst ner i min högra, djupa byxficka bodde det några fruktkolor som mer än gärna vill följa med dem hem. De fick ställa sig på kö och en efter en stoppa ner sina små händer i fickan. Under tiden som grävandet efter billiga fruktkolor i min högra byxficka pågick fick pappan i familjen syn på mig. Han greppade krampaktigt sin iPhone och sprang skrikandes mot mig. Han skrek något om att ringa polisen, mer hann jag inte uppfatta innan det blir svart. Aj!

Jag vaknade upp på en sjukhusbrits med bultande huvudvärk. Den var verkligen förfärlig. Två poliser entrade rummet där jag låg och ställde frågor angående mina handlingar gentemot barnen på Z-torget tidigare under förmiddagen. Pappan, som förövrigt hade givit mig denna huvudvärk med hjälp av sin iPhone som tillhygge, hade polisanmält mig och påstod att jag hade antastat hans och hans fula frus avkommor. Jag blånekade alltihop och frågade poliserna om det pågick en inspelning till en BECK-film i lokalen. De svarade nej på frågan.

Allt jag hade haft i kikaren var att få dela ut mina visitkort samt informationsblad till vuxna människor med vett i skallen. Nu låg jag istället där på en okomfortabel brits på Leksands vårdcentral, även kallad "Cykelverkstan", och var på sannolika skäl misstänkt för pedofili. Jag hatar ju barn. Men de hatar inte mina billiga fruktkolor, så vad fan ska jag göra?

Polisen beslag tog alla mina ting, inklusive de hyrda bystugeborden, och behöll allt. Jag är nu skyldig byn två bord samt en förseningsavgift då jag inte har kunnat lämnat tillbaka dem i tid. Kaos. Hybris är många gånger livsfarligt och jag är ett bra exempel på hur illa det kan gå. Peace & Love-festivalen är ett annat. 



Fuck me, I'm famous!
Sofie Nordquist

Tristessen kröp i min kropp likt myror i en myrstack. Facebook och Instagram kollades febrilt med mikrokorta mellanrum. Inga nya händelser. Jag plockade gurkbitar ur salladen med mina smutsiga fingrar. Maten var snart klar, men jag hade inte tid att vänta mer. Något behövdes göras. Något kul. 

Josefin, min lillsyster som aldrig är hemma längre, skred plötsligt in i köket iförd en klänning från 1992. 

- Vart fan har du fått tag på den där?
- Utklädningspåsen i ladan. Fashion.
- Ska vi?

Det var en svart trasig sopsäck fylld med kläder från barndomen. Minnen från förr. Malätna klädesplagg som luktade fukt och lite mögel. Vi slet upp allt och skrattade av förtjusning. Eufori och förväntan. Meningar som "Men GUUUUDH kommer du ihåg den här?" och "Fy fan vad fult!" upprepades om och om igen. Jag var väldigt noga med att dokumentera några utav outfitsen.

Dagen övergick i kväll och det blev dags för det dagliga tv-tittandet här hemma i Rönnäs. Denna afton skulle vi minsann se på "Sommar med Ernst", sa mamma. Allt annat i tv-tablån ansågs odugligt enligt henne. Pappa suckade tyst och slevade i sig den smältande glassen från sin assiett. Han svalde ner den med sitt snabbkaffe och satt tyst och stilla i soffan.

"Nu börjar det! PASS PÅ!" skrek mamma och hyschade åt oss andra. 

Åter en suck kom från papaps håll. Ernst började på en gång att styra med kopparrör och stearinljus. Han påstod att han skulle göra en unik lampa av de små rören. Efter några klipp var den klar och han visade stolt upp den i rutan samtidigt som han placerade ett stearinljus i en påmonterad hållare på kopparröret. Jag sneglade på pappa. Han såg sammanbiten ut och tillslut mummlade han: "Tror du att du har kommit på det där själv eller, Ernst?"
Mamma hörde inte den nedlåtande kommentaren om hennes älskling då hon var helt inne i programet.

Reklam. Pappa andades ut och mamma såg ledsen ut. Jag satt som ett fån och blåglodde på min kaffekopp. Slut på reklam.

Ernst visade oss ett bord som han skulle renovera. Vi sa ingenting. När han sedan begav sig till en arbetsbänk full med korgar, som innehöll nysilverbestick, och berättade att han skulle göra en "galen" grej, ruskade pappa på huvudet. Jag skämdes över Ernst. Vad skulle han nu fjolla till med några nysilverbestick? Mamma log och lade huvudet på sned. Som om hon stolt beskådade sitt egna barns absolut första steg i livet. Men det var ju för fan bara Ernst som skulle slänga ihop en kristallkrona (utan kristaller) med spikband, en gängstav, muttrar samt alla jävla nysilverbestick. Inget under. Inget mirakel. Men mamma log ändå. Hon var kär.

Lampan blev skitful och Ernst avslutade det hela med att hänga fyra stycken soppslevar med jämna mellanrum på kristallkronans skelett. I dem placerade han värmeljus av den större modellen och antände dem sedan med sin vita braständare som han alltid tycks ha tillgänglig i bakfickan. Han påpekade återigen att det blev en ganska tokig och galen kristallkrona. Utan kristaller.

Reklam igen (TV4 ni vet......). Mammas leende dog och hon försvann som hastigast in i köket. Säkert för att ladda upp med nya krafter innan reklamen var slut. Pappa satt kvar i samma position som han gjort sedan programet började. Tillbakalutad och apatisk. Han skämdes. Jag såg det på honom. Det gjorde jag också. Vi satt där, med cirka femtio centimeter från varandra, och skämdes ikapp. Och inga skämskuddar fanns det heller. Mitt kaffe var slut och jag bestämde mig för att lämna salen. Det gjorde jag rätt i. 

Pappa, jag tänker på dig och jag tycker fan synd om dig som måste sitta där nere i soffan bredvid en lyrisk medelålders kvinna. Och Ernst. Och hans fula jävla nysilverbestick-översmyckade kritallkrona.

Världen kryllar av idioter. I synnerhet idioter som påstår att träning är kul. Vart fan i helvete är det kul någonstans? När? Jag ser gärna att någon individ (idiot), under tiden då jag utför någon typ utav fysisk aktivitet, påpekar för mig exakt NÄR det är roligt. För jag förstår inte hur fan i helvete Ni kan påstå att träning är kul. Nej, tyvärr.

Innan jag ska bege mig ut i motionsspåren, oavsett vilken träningsform det gäller, går jag runt och har ångest. Låter högt och suckar. "ÅÅÅÅÅH!!". Jag andas oregelbundet och tenderar ibland till en motorisk oro som leder till att jag river ned saker från hyllor. Detta leder i sin tur till ytterligare ångest och cirkeln är igång.

När jag tillslut har fått på mig de redan illaluktande träningskläderna samt snörat på mig de utslitna löparskorna drar jag på mig hörlurarna och trycker igång Spotify premium på min androidtelefon. Det blir genast lite lättare, men ångesten kommer tillbaka som ett brev på posten när jag inser att det är minst 40 minuter kvar tills jag får sluta gå/cykla/jogga. 40 minuter av hat finns framför mig. Och svett. 40 minuter av svett i alla jävla veck som finns på min kropp. Usch!

De första hundra stegen är hopplösa. Sådär jävla jobbiga att jag måste fokusera stenhårt på att inte börja gå baklänges. Tillbaka till tryggheten och lugnet. Jag fortsätter motvilligt och musiken, som jag annars tycker mycket om, anser jag värdelös och skitjobbig. Kollar på klockan och svär högt. Det har bara gått fem minuter sedan jag lämnade gården. Tiden tycks stå still, men inte jag. Jag går och går och går. Tillslut glömmer jag bort att jag går och tänker istället på annat. Minnen från förr, gamla fyllor, knull, misslyckade fester, uppsatser, filmer mm. Tiden rinner iväg och jag inser att jag snart kommer att få avsluta denna, i detta fall, promenad. Ett leende förefaller på mina läppar. Snart får jag göra något som är kul på riktigt. Inte såhär låtsaskul och skittråkigt.

Slutet av dessa eviga 40 minuter börjar närma sig och jag ökar automatiskt i takt. Ibland händer det till och med att jag tar omvägar för att utöka promenaden ytterligare. Plåga mig själv en stund till. Nu är jag hemma. Eftersvettningarna påminner om klimakteriebesvär och jag känner en törst. En god törst. Jag sätter mig på gräsmattan och andas. Kollar pulsen och utsikten. Först nu känner jag att det är kul. När det är slut på eländet. Nu är jag fri och kan göra vad jag vill. Ända tills dagen därpå då det är dags igen.

Jag förstår de människor som säger att de tycker att det är skönt EFTER träningspasset, men absolut inte de idioter som säger att träning är kul. Att det är kul att träna. Ni som tar bilder på er själva i en helkroppsspegel, gärna i hallen, iförd träningskläder i fräna färger och hashtaggar #healtylifestyle #träningsärkul #aldrigvila #kvarg #healty #girl #lovinglife #TagsForLikes #instahealtylifestyle #svettfitta, er förstår jag INTE. Och jag kommer nog aldrig att göra det. Ni är sjuka i huvudet helt enkelt. Sök hjälp för kvargberoendet och den överdrivet  positiva inställningen ni har till livet. 

Tack på förhud!