Sofie Nordquist

Som arbetslös har man inte mycket att se fram emot om dagarna. Möjligen kan postens ankomst i brevlådan bringa lite glädje. Och förhoppningsvis innehåller den ett eller flera färgglada reklamblad så den arbetslöse kan få in lite kulörer i den annars så gråa vardagen. Själv finner jag dagarnas enda glädje i en helt annan sak. Nämligen förmiddagskaffet. En helig stund som oftast infaller mellan klockan 11:00 – 12:00. Varje dag.

På morgnarna sätter jag mig upp på sängkanten och glor rakt in i väggen (denna procedur pågår i ungefär en kvart innan jag vaknar till liv). Den urtvättade och stulna sjukhusskjortan från landstinget träs sedan över min nakna kropp och jag mår illa av min egna foetor ex ore*. En obligatorisk arbetslöshets-suck frigörs och jag lämnar sedan sovrummet. Väl nere i köket står jag oftast och glor in i skafferiet någon minut innan jag inser att det inte är där man förvarar kylvaror. Kosan styrs då mot kylskåpet istället. Även där blir jag ståendes en längre stund. Hjärnan går på lågvarv och jag blir märkbart irriterad över det. Irritationen leder till en torr smörgås och ett glas naturell yoghurt.

Den smaklösa frukosten förtärs under total tystnad och jag avbryter födointaget med jämna mellanrum för att sucka. Smulor från den torra smörgåsen flyger ut ur min mun och vidare ner på bordet. Där blir de liggandes tills någon (mamma) torkar bordet senare på dagen. Nu är frukosten uppäten och jag återvänder upp till mitt rum. Jag sätter mig ner på sängkanten igen. Suck. Det luktar svett under den stulna sjukhusskjortan och jag ropar på min deodorant att komma och hjälpa mig att bli av med odören. Den kommer inte. Jag börjar gråta och känner mig ensammast i Sverige.

Plötsligt hörs ett välkänt ljud. Ett glädjerus går genom min lekamen och tårarna dunstar omgående. Det är ljudet av en vattenfylld kaffepanna som ställs ner på en varm spisplatta. En kaffeburk öppnas och sex rågade kaffemått med kokkaffe töms i kaffepannan. Locket läggs på. Det är äntligen dags! tänker jag och skyndar till badrummet där jag tvagar mig grundligt och engagerat. När jag torkat mig torr i alla veck väljer jag kläder. Finklänning eller frack? Det får bli finklänning idag. En lite festligare make up läggs på mitt redan så vackra ansikte. Jag ler. Fan vad härligt det är med förmiddagskaffe!

På väg ner till köket möts jag av kaffedoften. Jag blir ivrig och snubblar i trappan. Ett fall är oundvikligt och en radiusfraktur uppstår. Jag gipsar lite slarvigt för att återfå en någorlunda stadga i armen igen. Mamma har dukat fram kaffekoppar, mjölkkanna och fikabröd. Fy fan i helvete vad gott det ska bli med kaffe! Jag häller upp kaffe i koppen och slår på en skvätt mjölk, sedan sitter jag och beskådar miraklet i en minut. Det är som att vara kär. Nyförälskad och kåt. Varje kaffepaus är fylld av eufori och endorfiner. Jag greppar koppens öra och för den mot mina kuksugarläppar. Klimax nås om och om igen och jag kan inte sluta. CARPE DIEM FÖR FAN I HELVETE! AAAAH!

Livet känns inte längre värdelöst när förmiddagskaffet nalkas. Då är plötsligt allt underbart och meningsfullt. Jag vill då, av ren glädje, hångla upp varenda snygg människa och stöna i dennes öra om hur förbannat mycket jag älskar förmiddagskaffet. Trycka upp hen mot väggen och fumla med mina svettiga händer under kläderna. Andedräkterna luktar kaffe och smulor från kaffebrödet sitter snällt kvar i mungiporna. De följer med tungan när jag hånglar upp hen mot väggen. Ungefär såhär känner jag när jag ska få dricka förmiddagskaffet. En stund av lycka. En stund av njutning.

Såhär kan jag se ut när jag dricker förmiddagskaffet. Jag blir så exalterad att jag biter mig i underläppen. Den smakar kaffe och, efter några bit, blod. Kaffe läker alla sår. Fysiska som psykiska. Det skapar tillfällen att umgås, diskutera, analysera, hångla, bråka, måla, resa, tänka m.m. Nu vet ni hur ni får mig på fall Bjud på en kopp eller två!

* = dålig andedräkt

Kaffe-kyssar
Sofie Nordquist, förmiddagskaffeälskare