Sofie Nordquist

Julfirande innebär i största allmänhet lite mer stress och krav än den vardagliga vardagen. Denna stress, adderat med mycket folk omkring mig, ter sig i en kraftigt förvärrad abstinens och jag blir utmattad väldigt fort. Och att jag, som alltid älskat att vara bland mycket folk, numera knappt klarar av en vanlig familjemiddag utan att bli arg, irriterad och totalt utpumpad på energi är fruktansvärt frustrerande. Åt helvete jobbigt.

 

Jag är lättirriterad och kan få vredesutbrott på en millisekund. Från ingenstans. Då avlägsnar jag från platsen och beger mig upp till rummet där jag blir sittandes i sängen med en krypande ångest i hela kroppen. Jag vill riva tapterna, slå sönder möblerna, skrika allt vad jag orkar rakt ut, klippa sönder alla klädesplagg, krossa fönsterrutorna och speglarna, spy, lämna min kropp. Men inget av detta gör jag. Jag bara sitter i sängen och väntar. Väntar på ingenting egentligen. För jag vet att ingenting kommer bli bättre än på några månader. Det kommer enbart bli starkare skov och tätare mellan dem. För jag är inte ens "nollad" från medicinen ännu. Det blir jag i vår. Och efter den absolut sista tabletten så börjar det riktiga jobbet. En tid som jag är livrädd för. L-I-V-R-Ä-D-D.


De abstinenssymtom som jag lider mest av dagligen är:

- Ångest/panikångest/oro
- Insomningssvårigheter/sömnproblem
- Irritation
- Abnorm nedstämdhet
- Hopplöshetskänslor

- Hjärtklappning
- Illamående
- Extrem trötthet
- Derealisation/Depersonalisation
- Gungande yrsel
- Muskelstelhet
- Svårt att minnas saker
- Håravfall (!)
- Stresskänslig
- Ljud, ljus- och luktkänslig

Att planera livet går inte längre då jag inte har någon aning om hur jag kommer att må nästkommande dag, timme eller minut. Detta gör att jag isolerar mig socialt och slutar raka benen regelbundet. Även armhålorna blir bortglömda. Jag börjar likna en stereotypisk feminist med social fobi. Tänk om alla rasister som härjar i  exempelvis Kärrtorp kunde få sig en släng av agorafobi. Då skulle det vara lugnt på gator och torg.