Sofie Nordquist

I fredags var jag, för första gången sedan 2006, på bio. Jag blev bjuden av en god vän här i Norrköping. Det var blandade känslor inför bion då filmen vi skulle se var på 2 timmar och 45 minuter. Jag har nog svårt att sitta still och behålla fokus under en lektion i Akutsjukvård som max varar i 1 timme och 20 minuter, men det gick som smort fan. Det skall även tilläggas att detta var en SF-bio.
Jaha? tänker ni nu. Vad fan dillar hon om? Det finns väl bara SF-bios all over the place? Idiottjej, Bondtölp. 

Detta var alltså första gången som jag besökte en SF-bio i hela mitt liv. På denna bio var allt modernt och snabbt. De sålde godis till extrema överpriser, samlarobjekt i form av kända filmkarraktärer och inredningen gick i mysvinröd och svart. Det är såhär en bio ska se ut, tänkte jag och entrade biosalongen där alla fick sitta i stolar som var justerbara och rejält bekväma. Hur kan jag ha missat detta?


Som ni vet så härstammar jag från Leksand i Dalarnas län. Där har vi en lokal biosalong som har namnet "Visir" som betyder "Vi ser" på Leksandsmål. Där har tiden stannat och allt är sig likt. Första världskrigets dofter sitter kvar i väggarna. Inga konstigheter. Själva konceptet på Visir är detsamma som på en SF-bio, men ändå är det mycket som skiljer dem åt. Eller? Endast Du kan bedömma.



Ryktet går mellan byarna i flera månader. Det ska visas en film, producerad i Amerikat, på Visir i Leksand. Alla bybor förbereder sig med finkläder, konfektyr och färdmedel till den stora dagen som komma skall. Dagen kommer.
Kön utanför bion sträcker sig milslång och passerar självklart den lokala leksaksaffären Lek & Hobby. Även Siljans konditoris entré blockeras av glada biobesökare. Några spelmän från Leksands spelmannalag har samlats utanför bion för att spela lite lokalproducerade fiolbitar som ska bygga upp stämningen ytterligare. Kvinnorna och barnen dansar glatt.
Männens knätoffsar studsar yvigt mot deras vader likt små, fyllda pungar när de stampar i takt till den dansvänliga och ljuva musiken. Folkfest är ordet.

Klockan slår 17.00. Dörrarna öppnas och människorna flödar in i lokalen. Väl inne tilldelas man en handgjord biobiljett mot 10 öre. Glädje och förväntan. Men vem står där borta i hörnet? Jo, det är Jones-Pär som har rest enda från Ål-Kilen för att bjuda allmänheten på sina omtalade "kolbulla". Männen i lokalen samlas i ett hörn med sina monoklar för att samtala. De bygger upp förväntningar inför filmvisningen och sippar på en riktigt vällagrad whiskey. Andersson från Tällberg blir som vanligt överförfriskad och måste snart lämna lokalen i sällskap med två poliser.

Festen inför filmvisningen fortskrider. Karameller köps, hästskor kastas, sockerdricka halsas och barnen jagar varandra runt de vuxnas ben. Spelmännen har förflyttat sig in i lokalen och nu har även ett dussin fokldansare från Gagnef anlänt. De har trotsat sin snålhet och betalat några öre till Stor-Mats för att kunna sammåka enda till Leksand för att dansa. Detta är stort. Oj, nu kommer det ett tjog från Bjurs. De parkerar slarvigt sin häst med tillhörande droska längs med Faluvägen. De hann precis. Bjursingar. Hä ä fölk hä å men av en sämmer sört.

Snart börjar filmen. Portarna till självaste biosalongen slås upp och alla barn tävlar om att få sitta längst fram. Vilka galningar. Alla med erfarenhet vet att man sitter som bäst på den näst sista bänkraden i salongen. Kåtraden. Människorna slår sig ned på de hårda klappstolarna och kvider av skrattet som överkonsumtionen av allt socker denna dag medför. Några herrar har redan somnat och snarkar högt av spriten. 

Salongen blir mörk. Schhhhhhh! Någon fnissar och en drös med småbarn prasslar med smörkolapapper i de främre bänkraderna. SCHHHHHH!!!!!! Nu börjar filmen. Och resten fattar ni.


Nu kanske ni förstår min nervositet innan SF-bion här i Norrköping. Nu vet jag hur det fungerar med storstadsbio. 
Puss på Er!