Sofie Nordquist

Ibland får jag frågan "Varför flyttade du till Norrköping?". Jag stelnar då till. Isar igen av skräck och plötslighet. Vad fan ska jag svara? Ska jag berätta den hårda sanningen eller ska jag köra på någon solskenshistoria där kärlek, pengar och gratis bensin är huvudämnena? Det som folk vill höra om? Jag står inför valet eller kvalet, och det slutar alltid med lögner för att undvika jobbiga följdfrågor angående den egentliga flyttanledningen......

Året var 2011. Jag hade en ostabil timanställning som butiksbiträde på en av de lokala matbutikerna i metropolen Insjön i Leksands kommun. Rätt Pris. Dagarna gick och jag slet som ett lodjur för att kunna försörja mig själv. Och min familj. Jag fick nog. Såhär kunde det inte fortsätta och jag sade upp mig för all framtid, men jag ville ta mig en sista kopp automatkaffe med gratis laktosfri mjölk innan jag försvann i fjärran med Renault 5:an. Och det fick jag göra om jag ville. 

Nu satt jag där i den lilla röda bilen och översteg hastighetsbränsningarna med 15km/h på väg hem. Var detta rätt beslut? Hur kommer mamma och pappa att reagera? En tår. Två tårar. Jag tog av mot Rönnäs och höll en hög hastighet i hopp om att köra ihjäl något djur. Inget djur kom. Min vrede förblev stark. "Ö RÖNNÄS". Hjärtat bultade hårdare och hårdare. "Fan vad svettig jag är då. Jävla helvete!" skrek jag och tappade greppet om den lilla rallyratten som pappa hade inhandlat på JULA-butiken i Borlänge. Jag tappade kontrollen över lådbilen i några sekunder men styrde sedan upp läget. Nu såg jag gården. Clasgårn'. Fotogenlampan lyste vagt i köksfönstret. Ingen rök steg från skorstenen. Det tydde på att pappa befann sig i vedbon för tillfället.

Jag parkerade bilen på gården, steg osmidigt ur den och låtsades att det var centrallås på den. "Blipp, blipp" sa jag och riktade bilnyckeln mot karossen. Pappa kom mot mig och det bådade inte gott.

- Höj! Jä har huggi å mä tumfan ja. Slant när ja högg vôträt ma yxfan.
- Hur många fingrar har du kvar nu pappa? frågade jag.
- Änte tre kvar då. In ma dä. Ungjävel, sa han och spottade sina snusrester på mig.

Vi gick in till resten av familjen som satt och väntade vid det egensnickrade träbordet. Det doftade avföring och någon slags soppa. Soppa blev det dagligen numera. Mamma stod tandlös och krökt över den öppna elden och brydde sig inte om att jag och pappa just entrade rummet. Hon rörde om i kitteln. 

- Vad blir det för mat idag?
- Jollpärusoppa ma gräs och fjolårets mörtfångst från Västannors tjärn. 
- Äh håll käften! Jan har du, sa pappa och kastade i den avhuggna tummen i grytan.

Min tre småsystrar satt tysta runt bordet och andades tungt. Josefin hostade så hårt att några av hennes revben knäcktes. Jessica och Wilma gjorde en ansträngd high-five. Jag log. Det här var mig familj det. Undernärd och genomfattig, men vi älskade varandra ändå. Jag förberedde mig på att berätta den stora nyheten om min nyblivna arbetslöshet för herrskapet. Vi dukade fram de spruckna trätallrikarna. Nu var soppan färdig och mamma slevade oförsiktigt i den i tallrikarna. En slev spilldes över Josefins redan så sargade hud. Hon kved till. Mamma gav henne en Jürgen och muttrade något på jämtländska. Vi skärpte till oss där runt bordet. Mammas norrländska humör var inte att leka med. Pappa nervössnöt sig i duken och satte fast en snorkråka under bordet. Jag såg, men sa inget. 

- Jag har en sak att berätta.
Alla slutade upp med sörplandet och kollade upp på mig.
- Jag sa upp mig idag och tänker göra något radikalt. Flytta till en ny stad. Tjäna stora pengar.

Tystnaden var total. Öronbedövande. 

-Ökke fan säg du ungjävel? sa pappa
- Ja. Jag vill hjälpa er till ett bättre liv. Ni betyder allt för mig.
Tystnad.

Pappa reste sig. Nu smäller det, tänkte jag. Men jag hade fel. Han vek av mot finskåpet där spriten stod. Skåpet öppnades och pappa blev stående med handen runt flaskhalsen i några långa sekunder innan han vände sig om och utbrast: "FY FAN VAD SKÖNT! VI ÄR SÅ TRÖTTA PÅ DIG OCH NU ÄR DET FEST!"

Plötsligt var det som om varje familjemedlem fick amfetamin injicerat i venerna. Energin sprudlade. De hade uppstått från någon slags havsdjup depression. Fiolerna åkte fram och grannsocknarna bjöds in på spritfest. Mina systrar gifte sig och mamma köpte sig en cykel. De var så lyckliga. Festen fortsatte under hela natten och dagen därpå. Jag packade mina grejer och sa hej då. Ingen svarade. De var upptagna med att fira något.

På den vägen är det. Jag hamnade här för att jag ville min familj väl. Just nu läser jag till undersköterska på KomVux. Och tar CSN-lån för att klara mig. Jag har inte hört av min familj sedan jag flyttade för ett och ett halvt år sedan. Jag hoppas att Ni mår bra där hemma. Jag saknar Er. Saknar Ni Mig? Hallå?

Ensamma hälsningar /Sofie, oäktingen