Sofie Nordquist

En period i mitt liv funderade jag mycket och ofta på hur jag skulle agera för att öka antalet läsare här på bloggen. Många av funderingarna var nonsens och försvann efter en enda omgång i hjärnan, men en av dem återkom alltmer ofta. Denna återkommande fundering lockade mer och mer och tillslut bestämde jag mig för att göra slag i saken. Det skulle jag aldrig ha gjort.

En lördag, 05:45, ringde klockradion och jag steg genast upp. Allt var sedan länge planerat in i minsta detalj för att minska risken för eventuella komplikationer under dagens gång. Idag var nämligen dagen då jag, Sofie Nordquist, skulle etablera mig själv och min blogg på ett utav Leksands mest populära och folktäta torg. Frukosten förtärdes i en tämligen lagom takt och jag bredde några extra smörgåsar att ta med mig till Leksand som lunch. Jag duschade sedan av mig och lufttorkade medan jag packade alla förnödenheter i min kappsäck.

Klädseln denna stora dag blev en rutig och lite för stor skjorta samt ett par beiga chinos som säkrades i midjan med hjälp av en livrem i äkta läder. 100% djurhud. Skor: Välpolerade finskor (även de i läder). Nu var jag redo!

Jag tog bilen ner till bystugan här i Rönnäs där jag hämtade upp två bord som jag, redan tre veckor innan, hade bokat. När borden hade säkrats med spännremmar på biltaket åkte jag enligt hastighetsbegränsningarna in mot Leksand. Färden tog ungefär femton minuter och när jag var framme visade klockan 08:01.

Det aktuella torget som jag hade valt dagen till ära var Z-torget och låg i slutet på den ökända gågatan, Norsgatan, här i Leksand. Här blir bra, tänkte jag och placerade de två hyrborden tätt intill varandra och kastade över en nyinköpt vaxduk med blommor på. Sedan packade jag varligt upp de nytryckta visitkorten samt informationsblad angående min blogg och lade dem i perfekta högar på vaxduken. Därefter fyllde jag en skål med billiga fruktkolor, som jag för ett år sedan hade fyndat på ÖB i Borlänge till ett lägre pris, och ställde den så centrerat som möjligt på vaxduksarealen. Min högra hand greppade så många fruktkolor det bara gick och förde sedan ner dem i den högra byxfickan. De föll tyst ner till botten och jag log nöjt. Just ja! Jag höll på att glömma en sak. Ballongerna. Kvällen innan hade jag setat ensam vid köksbordet och blåst upp ballonger i olika kulörer med min spritbeklädda andedräkt. I dem hade jag fäst en bit presentsnöre så att de skulle bli lätta att ta med hem för de små barnen.

Nu var allt i sin ordning och jag vattenkammade håret en sista gång innan jag sparkade igång dagens uppdrag. Torget var folktomt. En äldre dam var ute och gick en morgonpromenad med sin fittslickarhund. Jag såg min chans och närmade mig henne. Plötsligt vek hon av ner mot kajenområdet och jag kände mig bedragen. Slyna. Tiden gick och några affärer slog upp portarna. Uret visade nu 10:00. Systembolaget, som är en av de butiker som öppnar klockan 10:00 här i Leksand på lördagar, visade sig vara ett säkert kort vad gällde människor. Jag väntade tålmodigt på torget och såg hur människomassan ökade mer och mer för varje minut som gick. Alla var de törstiga. Och alla undvek de mina försök till en dialog och blockerade mina informationsblad och visitkort med sina händer.

Det var jävligt dåligt med folk vid mitt påkostade informationsbord och det enda visitkortet som jag hittills hade delat ut var till en stressad och gråtfärdig kvinna som hade backat på en annan bil längre ner på gatan tidigare på morgonen. Hon ville använda det för att skriva sitt namn och nummer på, för att sedan placera det på den påbackade bilens framruta. Jag kände mig misslyckad. Naken och oönskad.

Plötsligt kom en barnfamilj gåendes. Barnen fick snabbt syn på skålen med fruktkolorna och ballongerna. Nu eller aldrig, tänkte jag och ropade åt dem. De såg häpna ut. Jag vinkade till dem på ett trogivande sätt och de närmade sig sakta men säkert. Jag satte mig på huk och bad dem komma närmare. Lite till. Nu kände jag deras katabola andedräkter och jag log mitt allra bredaste leende. 

- Hej barn! Vill ni ha lite fruktkolor och en varsin ballong? Mamma och pappa kanske vill ha några papperslappar också?

De sa inget men nickade försynt. Jag kollade nervöst efter föräldrarna som ännu inte hade märkt något. De var helt inne i sina iPhones. Precis som dagens moderna föräldrar ska vara.

Barnen fick själva välja färg på sina ballonger och jag tryckte samtidigt ner en bunt med visitkort i det ena barnets trånga byxficka. Nu ville de ha godis. Jag berättade för dem, med en extremt sansad röst, att längst ner i min högra, djupa byxficka bodde det några fruktkolor som mer än gärna vill följa med dem hem. De fick ställa sig på kö och en efter en stoppa ner sina små händer i fickan. Under tiden som grävandet efter billiga fruktkolor i min högra byxficka pågick fick pappan i familjen syn på mig. Han greppade krampaktigt sin iPhone och sprang skrikandes mot mig. Han skrek något om att ringa polisen, mer hann jag inte uppfatta innan det blir svart. Aj!

Jag vaknade upp på en sjukhusbrits med bultande huvudvärk. Den var verkligen förfärlig. Två poliser entrade rummet där jag låg och ställde frågor angående mina handlingar gentemot barnen på Z-torget tidigare under förmiddagen. Pappan, som förövrigt hade givit mig denna huvudvärk med hjälp av sin iPhone som tillhygge, hade polisanmält mig och påstod att jag hade antastat hans och hans fula frus avkommor. Jag blånekade alltihop och frågade poliserna om det pågick en inspelning till en BECK-film i lokalen. De svarade nej på frågan.

Allt jag hade haft i kikaren var att få dela ut mina visitkort samt informationsblad till vuxna människor med vett i skallen. Nu låg jag istället där på en okomfortabel brits på Leksands vårdcentral, även kallad "Cykelverkstan", och var på sannolika skäl misstänkt för pedofili. Jag hatar ju barn. Men de hatar inte mina billiga fruktkolor, så vad fan ska jag göra?

Polisen beslag tog alla mina ting, inklusive de hyrda bystugeborden, och behöll allt. Jag är nu skyldig byn två bord samt en förseningsavgift då jag inte har kunnat lämnat tillbaka dem i tid. Kaos. Hybris är många gånger livsfarligt och jag är ett bra exempel på hur illa det kan gå. Peace & Love-festivalen är ett annat. 



Fuck me, I'm famous!
Sofie Nordquist