Sofie Nordquist

Denna sommar började med att jag tog examen som undersköterka och flyttade från Norrköping tillbaka hem till lilla, lugna Leksand. Det har nu gått fem dagar sedan jag begav mig hit till Dalarnas mittpunkt och jag har fortfarande svårt att förstå att det är här jag ska bo nu. Resten av mitt liv. Det är här i Leksand som jag ska bilda familj, skriva på en heltidstjänst inom hemtjänsten i kommunen samt dra på mig betalningsanmärkningar via obetalda sms-lån. Min framtid är säkrad. Det giver ett lugn i kroppen.

Ty jag har ändå, trots den lugnande framtiden, tett mig aningens oroligt de senaste fem dagarna. Jag har vankat fram och tillbaka i huset. Ställt mig vid fönstret med händerna bakom ländryggen och blickat ut över grönskan. Rensat lite i fönsterväxterna, petat bort flugor från fönsterbrädan. Sedan har jag, lika oroligt, vandrat vidare till nästa fönster och upprepat mina handligar även där. Såhär har det hållit på i fem dagar, men igår fick jag nog och det var då som jag bestämde mig för att börja cykla.

Min första cykeltur på flera år skulle komma att mäta en sträcka på cirka 1,5 mil. Det blir lagom, tänkte jag och begav mig. Med en blå cykelhjälm, som jag fick i tioårspresent av farmor en gång i tiden, och en välfylld vattenflaska styrde jag kursen mot Häradsbygden.

Det gick så jävla, jävla lätt den första kilometern. Nerförsbacke och medvind. Jag bara gleeeeeeeed! Aaaaaaah! Men tji fick jag. Uppförsbackar, handsvett, armsvett, fittsvett, svett i överlag, förändrat andningsmönster och ökad puls kom ikapp mig. Jag stånkade och stönade högt. Klagade och svor där jag trampade mig fram genom landsbygdens idyll.

Innan avfärden applicerade jag, dumt nog, lypsyl på mina saftiga läppar (anledning: Oklar) och det skulle jag inte ha gjort. Alla flygfän som kom i min väg fastnade på mina lypsylkletiga läppar. Jag spottade och fräste. Detta resulterade i att jag tappade fokus på själva aktiviteten jag bedrev. Cykeln vinglade till, men snabb som jag är så styrde jag upp den igen och lät flugorna sitta kvar. Jag såg ut som ett X200-tåg som åkt mellan Stockholm och Malmö. Full med flugor och annan skit i ansiktet. Några av dem hamnade även i munhålan. Jag tackade och svalde.

Färden fortskred utan några större komplikationer och jag nådde tillslut mitt mål. Väl framme bjöds jag på en kopp kaffe, gjord i en Tassimo-maskin, samt en liten, liten jävla Delicato-dammsugare. Jo man tackar, man tackar! Sedan somnade jag in.

Dagen därpå kände jag ingen som helst värk i lemmarna efter gårdagens åktur så jag packade ihop mina ateraljer, tackade för kaffet och begav mig hemåt igen. Stolt som en tupp gick jag en bit med cykeln för att sedan sätta mig på den och trampa vidare mot nya äventyr. Men när min bakdel mötte sadelns yta skrek jag till.

VAD FAN HAR HÄNT?????? skrek jag. Och jag fick såklart inget svar då jag var ensam. Logiken återkommer i mitt alltför tragiska liv.

Min röv smärtade som fan! Rövbenen kändes mörbultade och allmänt jävla jätteinflammerade. Aj. Aj som fan! Det kändes precis som att någon hade satt på mig bakifrån, jävligt hårt, i 1,5 mil. Jag försökte sätta mig igen. Det gjorde så förbannat ont. Till slut gav jag upp och led hela cykelturen hem. Smärttröskeln översteg maxstrecket och jag domnade bort. Drack lite vatten och rättade till cykelhjälmen. Nu var jag på topp igen. 


Som Ni kanske märker så är jag arbetslös och skriver gärna om mina genomförda cykelturer. Det kan tyckas fattigt och det är det också. Jag önskar Er alla en trevlig och stressig sommar! 


Här har Ni en bild på mina fötter, två morgonrockar och mina gifta föräldrars bröllopsfoto.
Jag hoppas att Ni kan finna mycket glädje i denna bild. Det gör inte jag. 

Puss på buken/kuken
Sofie Nordquist