Sofie Nordquist

Efter cirka fyra veckor här i Leksand känner jag mer och mer att jag börjar komma till ro vad gäller mitt bohag här i mitt kyffe. Sängen, skrivbordet, alla tusentals byråar med skräp i, samt grenuttag som man lätt snubblar över, finns på plats. 

Det var dock en dag förra veckan då jag inte alls var nöjd. Allt var klart i rummet, men det var ändå något som störde harmonin. Jag kliade mig i huvudet medan jag funderade och fick mjäll under naglarna. Vad fan är det som är så fel? tänkte jag och spejade likt en pirat med handen plant i pannan. En havsörn seglade lätt i fjärran men jag kunde fortfarande inte finna felet. 

Jag böjade ge upp felsökandet och bestämde mig istället för att ta fram ett par rena underbyxor dagen till ära. När jag hade vänt min lekamen 180 grader mot byrån skrek jag till av förskräckelse. Händerna åkte i ren reflex upp för munnen och jag backade hastigt bakåt. Hälsenorna slog i sängkarmen och jag föll handlöst ner i sängen. Hjärtat slog så hårt att BH:n brast mellan tuttarna. HELVETE!!!!!!

Stel av skräck halvsatt jag i sängen och försökte lugna ner mig. Andades i en fyrkant. Vad var det där som hängde på väggen? Jag började gråta av rädsla men tvingade mig fram för att se efter vad det egentligen var. Tamefan, det var ju mammas och pappas bröllopsfoto. Någon/något/några hade bestämt att detta foto skulle hängas över min trosbyrå. Det är inte undra på att folk dör av hjärt -och kärlsjukdomar om dagarna. När folk inreder som de gör. Idioti!

Nittiotalet ringde och ville ha tillbaka sitt bröllopsfoto. Alltså, allavrligt...........och sen den där jävla
förbannade bården under också. När man inte trodde att det kunde bli värre liksom. Det liknar
omslaget till en riktigt läskig skräckfilm. Med zombies and shit.