Skilsmässoafton
Söndagar är en helig dag i min familj. För det mesta är alla hemma och vi umgås lite lätt sporadiskt under dagen och det räcker gott och väl. Annars slutar det med att någon psykar ur (oftast jag själv) och skriker och härjar. Söndagstemperamentet beror ofta på en avtändning som alkoholintaget föregående afton orsakat. Det brukar lugna ner sig om jag får vara ifred, lyssna på musik samt äta något hemlagat. Gärna med en enkel sallad till. Och kaffe på det.
Idag är en söndag och alla har varit hemma. Klockan närmade sig 15:00 och mamma förberedde för kaffe med tilltugg. Men någonting hängde i luften. Söndagsstämningen var riktigt låg idag. Jag märkte efter en stund att mamma suckade och stönade ovanligt mycket under sina förberedelser inför söndagsfikat. Hennes steg var tunga och släpiga. Hon gick sådär hopplöst fram över golvet som gravt deprimerade människor gör. Suck på suck. Allt hon höll i händerna tycktes blytungt. Ännu en suck. Jag samlade mig och frågade henne vad det var som utlöste hennes håglösa beteende. Hon stod kvar vid diskbänken under total tystnad i några sekunder med huvudet hängandes. En suck till. Sedan vände hon sig om mot mig. Ögonen var blöta av tårarna hon höll tillbaka.
- Det är det här med pappa. Vi kan inte hålla på såhär, sa hon och stirrade tomt ut i etern.
- Va?!
- Ja Sofie. Ända sedan pappa slutade dricka kokkaffe så har det blivit så mycket att göra varje gång vi ska fika. Det är dubbelt med jobb för mig och jag glömmer lätt bort att han ska ha snabbkaffe. Och varje gång det händer blir han så........besviken.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Nog för att en flera år lång rutin plötsligt hade ändrats vad gällde kaffedrickandet här hemma, men att det var såhär illa visste jag inte. Pappa har nämligen haft problem med sin mage det senaste halvåret och jag, utbildad undersköterska med löjligt intresse för olika sjukdomar, befarade ett tag esofagal dysfagi (sväljsvårigheter med fokus i maggropen) men så var inte fallet. Läkarna fann inga uppenbara problem och därför gjordes inget speciellt. Men efter lite olika mediciner mot bl a magsår, samt en gastroskopi, vart det lite bättre med pappas mage. Och en dag fick han för sig att sluta med det dagliga kokkaffet här hemma. Han prövade istället att dricka snabbkaffe och det visade sig ha en bättre inverkan på magen. Han mådde bättre i allmänhet och livet lekte. Men inte för mamma. Hon var nu ensam med att dricka kokkaffe. Det är klart att hon kände sig övergiven och lämnad. Jag förstod henne.
- Vad ska du göra då mamma? Hur går tankarna? Ska ni skiljas?
- Jag vet inte, Sofie. Men det kanske är bäst så. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag orkar inte.
Tystnaden som följde skar genom hela min kropp. Nu var det allvar. Mamma slog på vattenkokaren med en suck. En tom bricka placerades på köksbordet och hon fyllde den med kaffekoppar, kakfat, mjölkkanna (till mig) och snabbkaffet. Denna gång kom hon ihåg det. Säkert för att vi precis pratat om det. Hon såg fortfarande ledsen ut. Om inte mer nu än innan vi språkade. Vattenkokaren klickade och den var klar. Vi bar under fortsatt tystnad ut alla tillbehör och slog oss ned i trädgårdsmöbeln på den nyklippta gräsmattan. Pappa kom gåendes och sken upp likt en 60 watts-lampa när han såg burken med snabbkaffe på bordet.
- Fy fan vad gött det ska bli med kaffe! Eller hur Carina? Mums!
Han tittade på mamma en kort stund men tappade snabbt fokus då han ivrigt påbörjade blandningen av pulverkaffet och det heta vattnet. Jag såg att mamma log ett leende som inte stämde överrens med hennes psykiska tilltånd. Jag plågades av ångesten som framkom i samband med det jag visste pågick i mammas tankar. Tystnaden bröts av att mamma frågade om någon ville ha en kaka. Det ville vi. Pappa tog tacksamt emot sin och doppade den i sitt blaskiga snabbkaffe. Mamma hulkade och torkade en tår. Pappa var i trans och märkte ingenting. Jag teg.
Idag är en söndag och alla har varit hemma. Klockan närmade sig 15:00 och mamma förberedde för kaffe med tilltugg. Men någonting hängde i luften. Söndagsstämningen var riktigt låg idag. Jag märkte efter en stund att mamma suckade och stönade ovanligt mycket under sina förberedelser inför söndagsfikat. Hennes steg var tunga och släpiga. Hon gick sådär hopplöst fram över golvet som gravt deprimerade människor gör. Suck på suck. Allt hon höll i händerna tycktes blytungt. Ännu en suck. Jag samlade mig och frågade henne vad det var som utlöste hennes håglösa beteende. Hon stod kvar vid diskbänken under total tystnad i några sekunder med huvudet hängandes. En suck till. Sedan vände hon sig om mot mig. Ögonen var blöta av tårarna hon höll tillbaka.
- Det är det här med pappa. Vi kan inte hålla på såhär, sa hon och stirrade tomt ut i etern.
- Va?!
- Ja Sofie. Ända sedan pappa slutade dricka kokkaffe så har det blivit så mycket att göra varje gång vi ska fika. Det är dubbelt med jobb för mig och jag glömmer lätt bort att han ska ha snabbkaffe. Och varje gång det händer blir han så........besviken.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Nog för att en flera år lång rutin plötsligt hade ändrats vad gällde kaffedrickandet här hemma, men att det var såhär illa visste jag inte. Pappa har nämligen haft problem med sin mage det senaste halvåret och jag, utbildad undersköterska med löjligt intresse för olika sjukdomar, befarade ett tag esofagal dysfagi (sväljsvårigheter med fokus i maggropen) men så var inte fallet. Läkarna fann inga uppenbara problem och därför gjordes inget speciellt. Men efter lite olika mediciner mot bl a magsår, samt en gastroskopi, vart det lite bättre med pappas mage. Och en dag fick han för sig att sluta med det dagliga kokkaffet här hemma. Han prövade istället att dricka snabbkaffe och det visade sig ha en bättre inverkan på magen. Han mådde bättre i allmänhet och livet lekte. Men inte för mamma. Hon var nu ensam med att dricka kokkaffe. Det är klart att hon kände sig övergiven och lämnad. Jag förstod henne.
- Vad ska du göra då mamma? Hur går tankarna? Ska ni skiljas?
- Jag vet inte, Sofie. Men det kanske är bäst så. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag orkar inte.
Tystnaden som följde skar genom hela min kropp. Nu var det allvar. Mamma slog på vattenkokaren med en suck. En tom bricka placerades på köksbordet och hon fyllde den med kaffekoppar, kakfat, mjölkkanna (till mig) och snabbkaffet. Denna gång kom hon ihåg det. Säkert för att vi precis pratat om det. Hon såg fortfarande ledsen ut. Om inte mer nu än innan vi språkade. Vattenkokaren klickade och den var klar. Vi bar under fortsatt tystnad ut alla tillbehör och slog oss ned i trädgårdsmöbeln på den nyklippta gräsmattan. Pappa kom gåendes och sken upp likt en 60 watts-lampa när han såg burken med snabbkaffe på bordet.
- Fy fan vad gött det ska bli med kaffe! Eller hur Carina? Mums!
Han tittade på mamma en kort stund men tappade snabbt fokus då han ivrigt påbörjade blandningen av pulverkaffet och det heta vattnet. Jag såg att mamma log ett leende som inte stämde överrens med hennes psykiska tilltånd. Jag plågades av ångesten som framkom i samband med det jag visste pågick i mammas tankar. Tystnaden bröts av att mamma frågade om någon ville ha en kaka. Det ville vi. Pappa tog tacksamt emot sin och doppade den i sitt blaskiga snabbkaffe. Mamma hulkade och torkade en tår. Pappa var i trans och märkte ingenting. Jag teg.
Kanske var det lika bra att jag tog ner deras bröllopsfoto här om dagen så slipper de göra det när de skiljt sig. Förbereda liksom. Men en återkommande fråga som jag har, utifall en eventuell skilsmässa äger rum, är vem som ska ta med sig vattenkokaren? Det borde ju bli pappa då han använder den dagligen, men vi andra då? Och mammas Detox-te? Kaos. Återigen.
Melankolisk musik i bakgrunden
Sofie Nordquist
Melankolisk musik i bakgrunden
Sofie Nordquist
Kommentarer
Postat av: jessica
Hahahahahahahahah
Trackback
