Sofie Nordquist

De som möter min mamma tycker alltid att hon är en jävla trevlig prick. Fräknig och sådär vackert glad i sina lagom dyra glasögon. Hon har nära till skratt och skämtar gärna med sina medmänniskor. Ibland bjuder hon även på hembakat och kokkaffe. Och hon dömer ingen. Inte ens den som önskar kopiösa mängder socker till kaffet. Inte ens då. Hon är helt enkelt en exemplarisk mamma i mångas ögon. Men här hemma, bakom stängda dörrar, ter sig verkligheten aningens annorlunda. 

Den harmoniska modern har ett, sedan länge, gravt beroende vad gäller trasor av alla dess slag. Dammtrasor, microfiberdukar, disktrasor, förbrukade och sönderklippta handdukar, fönsterputsdukar osv. Alla trasor är viktiga trasor. Inget får gå till spillo. Missbruket har eskalerat de senaste åren och jag var den i familjen som först lade märke till mammas sjukliga intresse angående trasor. Det uppenbarade sig rejält när jag och mamma tillsammans skulle städa ur och rensa i städskrubben här hemma. 

Vi pratade ihop oss innan rensningen och gjorde upp en enklare plan över vem som skulle göra vad. Mamma tog genast patent på trasorna och var väldigt noga med att få sköta den biten själv. Jag lät henne självklart få ta hand om dem och anmälde istället intresse för lådorna med allmänt skräp i. Då kör vi, sa mamma och öppnade dörren in till det lilla utrymmet som var överfyllt av städartiklar och en och annan platspåse från olika länder. Det är souvenirer, sa hon irriterat.

Mamma blockerade städskrubben och langade allt som skulle ut därifrån till mig. Jag placerade strategiskt allt på köksbordet och började efter någon minut att fundera på hur fan allt kunde få plats där inne. Det var strax efter den funderingen som trasorna började att lassas ur det lilla skrymslet. Trasor till förbannelse! Mamma behandlade dem likt sköra kattungar och uppmanade mig att vara försiktig med dem och vara lätt på handen när jag placerade dem på köksbordets yta. Jag trodde aldrig att trasorna skulle upphöra att langas. Vad fan är det här, tänkte jag. För i helvete, tagga ner!

När alla trasor befann sig på bordet uppmanade hon mig att varsamt vika ihop dem snyggt och därefter kategorisera dem i olika högar efter deras ändamål. Jag gjorde som hon sa medan hon noga övervakade mig. Hon gick sakta fram och tillbaka, likt en diktator, och beskådade mitt arbete. Ingenting fick gå snett. En eventuell aga låg latent i rummet.

Allt gick relativt smärtfritt och mamma tog hand om de vackert ihopvikta trasorna och lade in dem på sin plats i städskrubben. Allt annat fick jag själv sköta och styra upp. När vi var klara tackade hon mig för hjälpen och bjöd på hembakat och kokkaffe. Nu var hon normal igen. Vi fikade under tystnad och jag märkte att mamma ibland sneglade på några trasor som hängde på tork borta vid vedspisen. Som om hon var rädd att de plötsligt skulle försvinna.

Dagen led mot sitt slut och vi gjorde oss klara för natten. Tänderna borstades och händerna tvagades. Godnattpussar med smak av mynta och ättika delades ut. Mamma öppnade köksfönstret och tömde ur tråget med det skitiga tvättvattnet och loskade samtidigt en mäktig snorloska som landade med ett litet plask i vattenmängderna. Nu var det natt hos familjen Nordquist och en efter en somnade vi in. Total tystnad.

04:08. Jag vaknade med ett ryck! Varför hade jag vaknat? Vad var det för ljud jag hörde? Någon eller något befann sig nere i köket. En lätt till måttlig oro spred sig i thorax och jag greppade stadigt det närliggande järnröret som jag alltid har ståendes vid min sänggavel i förebyggande syfte. Den snoppkorta sidenmorgonrocken drog jag på mig i förbifarten och jag skred mot trappen. Smög. Tassade. Svepte fram ljudlöst. 

Jag visste exakt, efter alla smitningar ut i natten under mina tonår, vart jag skulle sätta ned fötterna på trappstegen för att de inte skulle knarra. (En merit om ni frågar mig.) Nu var jag nere i hallen och styrde kosan mot kabyssen där ljuden kom från. Ett väsen uppenbarade sig därinne och jag kunde snabbt avgöra att det hade placerat sig intill vedspisen. MAMMAS TRASOR! En isande känsla gick genom hela kroppen och handsvetten gjorde att jag förlorade greppet om järnröret. Klång! Fan i helvete. Den besjälade varelsen som befann sig i rummet ryckte till och tände belysningsanordningen i köket. Mamma. Det var mamma som stod där vid vedspisen iförd nattsärk och kontrollräknade trasorna som nu hade torkat. Hon kramade hårt en trasa som hon där och då höll i sin hand. Så hårt att trasan grät. Eller så var den inte helt genomtorkad, jag vet inte.

Vi stod tysta en stund i skenet från lysröret och bara tittade på varandra. Mamma hade abstinens och var tvungen att bege sig ned i köket för att stilla den om nätterna. Se, känna, lyssna och kontrollera att alla trasor var på sin plats. Att de var i sitt esse. Fortfarande hade vi inte sagt något. Jag bestämde mig för att skrota järnröret i kompostpåsen och åter gå till sängs. Mamma ville stanna kvar och jag hjälpte henne att bädda med några trasor framför vedspisen.

- Den här trasan köpte jag på Domus i Leksand året innan du föddes Sofie, sa hon med tårfyllda ögon. 

Jag log och pussade henne på den fräkniga näsan. Sa ingenting. Färden tillbaka till sovrummet var tung och jag sket fullständigt i om det knarrade eller inte när jag besteg trappen till övervåningen. Väl inne på rummet kom alla känslor över mig. Jag skrattade och grät om vartannat. Tapetserade upp en fondvägg och halkade runt i mina egna tårar. Kaos. Impulsiva handlingar. Jag sparkade argt på en klädhög och tygbitarna yrde i rummet och lade sig efter några tusendelar på olika platser. Det var då jag såg den. Trasan. Utan att tänka hämtade jag min soffta.nu-tändare och gick fram till trasan där den låg på golvet. Det var en klassisk disktrasa från Clas Ohlson. Otvättad. Med ett stadigt grepp kring tändaren tryckte jag fram lågan och lät trasan närma sig den. Brinn i helvetet trasjävel! Nu har du torkat din sista fläck. 

Trasan brann upp och det luktade suspekt i rummet. Jag kände en lättnad jag aldrig tidigare känt. Det var detta jag skulle syssla med hädanefter. Att bränna trasor. Var det ett rus jag kände? Hade jag utvecklat ett beroende som stred mot min egna moders? Lättnaden trasslade ihop sig i mitt bröst. Den blev till ångest. Var det abstinens? Kaos.

Såhär ser det alltid ut i vårat kök samt städskrubb. Jag har ännu inte funnit några ultimata gömställen för trasor, men det är bara en tidsfråga. Det bör även tilläggas min mamma arbetar som städerska om dagarna. Hon använder sig av trasor varje dag på jobbet. Tar hon med sig jobbet hem eller tar hon med sig missbruket till jobbet? Returbar fråga. 

Torkar tårar med en superabsorberande trasa  som inte luddar från Staples Sweden AB
/Sofie Nordquist