Sofie Nordquist

När jag, hösten 2005, började gymnasiet uppdagades mitt intresse för fotografi och rörlig bild. Intresset eskalerade snabbt och jag hade tusentals, ofta helt omöjliga fotoideer, i mitt huvud. Dygnet runt. Drömmen var en digital systemkamera av märket Canon. Modell: 400D. 

Sommren 2007 arbetade jag troget hela sommarlovet på Svenska manometerfabriken AB för att få ihop pengarna som behövdes till kameran. Det gick inte en dag utan att jag kollade på min framtida kamera över Internet och lekte med tanken. Så kom dagen. Dagen jag hade väntat på i två år. 

Det var fredag och jag och pappa slutade klockan 13:15. Vi satte oss i bilen och begav oss in till Leksands centrum och RingUp-butiken på Mårtastorget. Jag hade alldeles innan äntrandet av butiken tagit ut alla pengar kontant på den närliggande bankomaten. Pappa skötte snacket och kvinnan bakom disken gick ut på lagret för att hämta kartongen med kameran och dess tillbehör i. Väntan var olidlig och det kittlade i hela kroppen. Hon återkom snart och jag sken upp. Kartongen var kylig och jag var genomlycklig. För första gången i mitt liv hade jag kämpat för något som jag verkligen ville ha och kunde nu köpa det själv för mina egna pengar. Jag gav kvinnan bakom disken fjorton stycken femhundralappar och fick åter en femkrona i min lilla, svettiga handflata. 

Åren gick och jag använde kameran i stort sätt varje dag. Jag älskade den och vi var oskiljaktiga. Till den dagen då jag inte fick ihop till hyran i Norrköping. Sorgens dag. Kameran sålde med tillbehör för sammanlagt 1500 SEK. Många tårar fälldes till och från i flera dagar och jag kan än idag hata mig själv för att jag inte lånade pengar av någon snäll människa istället. Jag hade blivit av med min absolut käraste ägodel. Det smärtade. Det smärtar.

Men idag fick jag låna hem min snubbes digitalkamera, som är av det bättre slaget. Och det tackar jag för hunny bunny!