Sofie Nordquist

Jag sitter en hel del på Facebook om dagarna, precis som den resterande majoriteten av det svenska folket. Där kan man läsa folks låtsaslyckliga statusar om att solen har lyst hela dagen eller att de lekt med sin prins och/eller prinsessa i en sandlåda fylld med fjolårets kattskit och cigarettfimpar. Det är standard.

Men en ny trend har uppstått och eskalerat på Facebook den senaste tiden. Gupperna. Alla dessa grupper där folk, mellan alla hatkommentarer och dödshot, skall känna ett sammanhang och finna en mening med gruppens syfte. De ökar markant i antal och de blir även mer och mer meningslösa. Grupperna alltså. Dess medlemmar är sedan länge förlorade på den fronten.

Själv har jag varit relativt skeptisk gentemot dessa grupper men trots det fastnade jag nyligen för en grupp som nämns vid namnet "Återbruka mera!". Det är ju helt underbart, tänkte jag som är en pysselmänniska av rang. Att återanvända antikviteter och annat "skräp" är lite av min livsstil. Jag blev medlem och började sakterliga skrolla genom gruppens statusflöde med mitt högra, korvliknande pekfinger. Ångesten stegrade mer och mer för varje inlägg. 

Andra medlemmar hade lagt upp mängder av före- och efterbilder på sina återbrukade projekt. Tyvärr hade nästan allt blivit till det sämre. Gamla fina byråer med naturligt slitna ytor hade slipats och målats om i en obligatoriskt vitfärg. Alla andra white trash-tjejer kommenterade bilderna med positiva kommentarer om hur fint det vita, håglösa slutresultatet blev. Jag ville helst svara:

"Guuudh vad fuuult det blev! Testa att klistra på en såndär JÄTTEFUL svart schablon i form av en blomma från Rusta. Då blir det så jävla fult att det inte slår något annat jag skådat i hela mitt liv <3 :D"

Dock behövdes inte tipset angående den svarta schablonen då det längre ner i flödet uppenbarade sig ett liknande projekt där skaparen faktiskt HADE applicerat en svart schablon från Rusta på sin möbel. Jag trodde inte mina ögon och skrollade vidare i ren chock. Nästa skräll kom tätt efter. En brud hade postat två bilder på sitt nuvarande kök där ett par sjukt fräscha tapeter från sjuttiotalet beklädde väggen. Även kaklet ovanför diskbänken var välbevarat från samma årtionde. Jag trodde, och hoppades, att hon kanske till och med redan är klar med sitt projekt. Men icke.

Hon frågade om råd angående omvandlig av ytorna och får som svar, från i princip alla, "MÅLA ALLTING I VITT! RIV UT TAPETEN OCH KAKLET OCH MÅLA ALLTING VITT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! SÅ VITT JAG VET ÄR VITT FINT HEHEHEHE"

Tårarna är inte långt bort och jag känner ett starkt behov av att återuppta mitt brukade av diverse narkotikaklassade läkemedel. Vad fan händer med Sverige? Ooh om hur lång tid kommer vårat land enbart att visas som en vit fläck på världskartan? Denna galenskap vad gäller vitmålade möblemang och andra arealer i folks bohag gör mig mer än illamående. Jag är så förbannat trött på att precis ALLT skall täckas med en vit färg. 

Är det så konstigt att folk blir mer och mer deprimerade i det här landet? Till och med de antideppressiva tabletterna är vita. Ingen färgklick där heller. 

Ser ni bilden? Eller är den svår att urskilja då den är vit precis som allt annat omkring dig? Tur att det finns en ram i en lätt gråfärg som urskiljer det vita från det vita. Om tjugo år kommer många av dagens barn att behöva gå i KBT för färgfobi. Tro mig.


Färgglada kramar
Sofie Nordquist, färgfantast