Nothing but the truth (2013)




Mulliga kramar
Sofie Nordquist, trött
Fuck you Ingvar Kamprad




Förbannat jävla fattiga hälsningar
Sofie Svartenbrandt
Glädje AB
Sommren 2007 arbetade jag troget hela sommarlovet på Svenska manometerfabriken AB för att få ihop pengarna som behövdes till kameran. Det gick inte en dag utan att jag kollade på min framtida kamera över Internet och lekte med tanken. Så kom dagen. Dagen jag hade väntat på i två år.
Det var fredag och jag och pappa slutade klockan 13:15. Vi satte oss i bilen och begav oss in till Leksands centrum och RingUp-butiken på Mårtastorget. Jag hade alldeles innan äntrandet av butiken tagit ut alla pengar kontant på den närliggande bankomaten. Pappa skötte snacket och kvinnan bakom disken gick ut på lagret för att hämta kartongen med kameran och dess tillbehör i. Väntan var olidlig och det kittlade i hela kroppen. Hon återkom snart och jag sken upp. Kartongen var kylig och jag var genomlycklig. För första gången i mitt liv hade jag kämpat för något som jag verkligen ville ha och kunde nu köpa det själv för mina egna pengar. Jag gav kvinnan bakom disken fjorton stycken femhundralappar och fick åter en femkrona i min lilla, svettiga handflata.
Men idag fick jag låna hem min snubbes digitalkamera, som är av det bättre slaget. Och det tackar jag för hunny bunny!


Jag är jävligt ringrostig och alldeles för ivrig just nu. Men det kommer. Tro mig. Det blir bättre. Allt.
Kramar och fortsatta drömmar om en ny kamera
Sofie Nordquist, the dreamer
Breaking bad - jag är totalsåld påt'
Åtta avsnitt kvar. De skall avnjutas i en grannkommun söderut ungefär fyra mil från mitt ursprungliga hem. Det kommer att pullas upp till myz med tevatten, spetstrosor, Ben & Jerry's och nyrakade armhålor. När jag lagt mig tillrätta i sovmöbeln tar jag fram min Carmex-burk och börjar, på ett sexigt sätt, att arbeta med höger pekfinger i läppbalsamet. När det mjuknat gräver jag ur en rejäl klick av den kylande salvan och placerar den på mitt venusberg med tillhörande klitoris.
-Njuuuuuudt! säger jag högt och trycker på play-knappen.
En isande känsla går genom kropp och missbildad snopp. Nu börjar det! Lipton's vaniljte sugs friskt in i min käft och jag stönar hejdlöst när den svindyra glassen kommer i kontakt med mina smaklökar. Pengar smakar ljuvligt tillsammans med karaktärerna i Breaking Bad. Vilket gäng! Vilket team! Jag ser fram emot morgondagen då detta kommer att bli verklighet.
Och mamma, du känner mig. Ta allt med ett kryddmått salt och låt det jäsa under bakduk i ca. 30 minuter.

Remember my name
Sofie Heisenquist, the chef
Åren går
Jag har också varit ung en gång i tiden. Här nedan kan ni se bilder på mig från högstadietiden. Hold your horses!

År: 2002/2003
Klass: 7A
Klädstil: Utmanande ifrom av tajta jeans, stringtrosor som jag drog upp och urringade tröjor.
Övrigt: Killtjusare med framgång.

År: 2003/2004
Klass: 8A
Klädstil: Mer åt "skate-hållet".

År: 2004/2005
Klass: 9A
Klädstil: Det som låg framme. Inget specifikt. Piercing i underläppen.
Övrigt: Började röka och fick mitt första MVG (i musik).
Nu är jag gammal som fan och börjar bli orolig för hur mina barn (som jag ej har) kommer klara av högstadiet. Och jag har även dragit en slutsats efter att ha beskådat dessa fotografier: Jag brydde mig aldrig om frisyren. Äckel!
Kysskhetskyss
Sofie Nordquist
Pappan som aldrig diskade
I vår familj har det alltid varit en vana att alla familjemedlemmar äter middag samtidigt. Klockan 16:30 slår vi oss ned runt middagsbordet och förtär den födan som finns att tillgå för dagen. När maten är uppäten tar mamma hand om disken och pappa sitter kvar vid bordet medan vi barn springer iväg och leker på våra rum. Såhär brukar det vanligtvis gå till en vanlig eftermiddag hemma hos familjen Nordquist. Men idag var en annorlunda eftermiddag.
När jag äntrade huset efter en försenad hemkomst hade familjen redan ätit klart. Så kan det bli ibland. Man får förhinder eller gör saker som tar tid. Pappa satt som vanligt tillbakalutad och belåten på köksstolen och mamma presenterade snabbt dagens måltid för mig. Lax med lök. Jag blev upprörd och berättade för henne att jag fortfarande, efter tjugofyra års leverne, inte tycker om lök. Hon ignorerade som vanligt mina lökbaserade klagomål och klädde håglöst på sig ytterkläder.
- Var fan ska du nu då? frågade jag irriterat.
- Jag ska skjutsa Wilma till dansen så du och pappa får hjälpas åt med disken idag.
I samma sekund som mamma sa det kunde jag i ögonvrån se hur pappa frös till is. Snabbt som ögat reste han sig upp, sköt in stolen och placerade sin tallrik på diskbänken. Mamma och Wilma sade hej då och begav sig. Pappa tedde sig oroligt och försvann in i vardagsrummet där han utbytte några ord med katten som sov på soffan. Han fick såklart inget svar och återkom efter en stund in till köket igen. Nu stod han vid diskbänken och stirrade tomt ut i etern samtidigt som jag åt löklaxen. Tystnaden var lång men behaglig. Jag tog sista tuggan och resten mig från bordet. Pappa ryckte till.
- Nehe.... om man skulle ta och gå på toaletten och sedan gå ner och göra eld, sa han nervöst och lämnade snabbt köket.
Toalettdörren small igen och låstes. Allt gick väldigt snabbt och nu stod jag där själv med all disk medan min fader uträttade sina behov på den närliggande vattenklosetten. En besvikelse smög sig på och jag kunde nästan se framför mig hur pappa skämdes där inne. Han hade återigen smitit från kvinnogörat och istället gått på toaletten för att slippa. Jag satte igång att diska och när jag nästan var klar hörde jag hur toalettdörren öppnades. Nu smet han istället snabbt ner i källaren. Fristaden. Där nere stannade han tills jag var helt färdig med diskningen, samt torkningen av alla matkletiga arealer.
Pappa-Peter är ingen människa som gärna tar hand om disk eller dylikt efter en måltid. Han går hellre på toaletten, pratar med en sovande katt eller gör ved i vedpannan nere i källaren. Sådant som faktiskt kan vänta till EFTER disken. Pappa-Peter. En man av rang. Min far. Herrtrosans härskare. Den stereotypa mannen helt enkelt.

Där står han, Pappa-Peter. Iförd herrtrosor och med det yngsta barnbarnet, Hilda, i famnen och vägrar diska. Han har annat för sig helt enkelt. När denna bild togs var det viktigare att vara med när jag premiärkörde en HDMI-sladd mellan min bärbara dator och familjens gemensamma televisionsapparat.
Disk(h)o-hälsningar
Sofie Nordquist