Sofie Nordquist

Jag var på besök hos en vitrock på den lokala vårdcentralen idag. Allt gick som smort ända tills de bad mig lämna ett spontant urinprov. Jag fick tyvärr meddela dem att jag nyligen tömt blåsan och fick då en ny kissa-i-plastkopps-tid senare samma dag. Mitt uppdrag var nu att bli kissnödig lagom till den nya kisstiden. Detta fixade jag galant på det lokala fiket, Sill-Jans, i sällskap av min goda vän Lisa. En kopp kaffe och två glas vatten. Rakt upp och ner. Bara sådär. YOLO! Sean begav vi oss åter mot vårdcentralen, kanyler, provrör, plastkoppar och stasar. Jag älskar dessa miljöer. Sterilt, vitt och opersonligt. Jag älskar också att bli stucken av vårdpersonal. Det är njutning på hög nivå. Faktiskt. Dock uteblev en orgasm denna gång.

När alla kroppsvätskor var inlämnade på labb tog vi en bil och styrde kosan mot Sågmyra. Denna pittoreska by som innehar det mesta en svensson kan begära. Vi besökte ivrigt klädbutiken Lager 157 och jag gjorde mig några riktigt bra fynd. Lisa blev utan fynd men bjussade istället på en toast och några cigaretter, samt viss konfektyr, som hon inhandlade på den extremt lokala godisbutiken Godis Britta. Allt detta tilltugg immundigades på en avlägsen stentrapp som tillhör den gamla yllefabriken i Sågmyra. Myzigt. En kaffe med mjölk till cigaretterna var givet, såklart. Det var smaskens. Efter att ha ätit och druckit gott for vi åter hem till Leksands kommun där vi skiljdes åt och tackade varandra för sällskap och viss mat. Nedan följer några JPEG-filer som visar delar av dagen.

Alida Fröyen är en mogen och kurvig kvinna född år 1990. Hon är även en av mina absolut bästa vänner och har en enorm förkärlek till vintage-prylar av olika slag. Allt från kläder och skor, till lektyrer och plåtburkar av olika lag. Ja, allt från förr lockar helt enkelt. Att stiga in i hennes boning är lite som att åka tillbaka några årtionden. Lite som att åka hem till en mormor. En sexig mormor. Och en aningens vimsig mormor.

Igår var jag på besök hemma hos Alida och hennes make, Hendry På Eget Bevåg, för att umgås och sedan övernatta i data/gästrummet. Vi språkade under dagen och kom så småningom fram till att vi skulle försöka oss på att bereda en äppelkaka med äpplen från trådgårdens fruktigaste äppelträd. Det blev som vi hade bestämt och bakandet sattes igång likt en trög förlossning. Ingredienser inhandlades och kärl att blanda ihop allting i letades fram.

Varken jag eller Alida är några ljushuvuden när det kommer till matlagning och bakning, vilket ofta resulterar i att det blir fel. Vi läser helt enkelt inte igenom recepten från början till slut, utan kommer på felen vi gjort när det redan är för sent. Igår blev det några sådanna incidenter, men det styrdes upp ganska snart. Mitt i all denna kaos som berörde bakningen ville Alida absolut visa mig en gammal och oöppnad teburk från sjuttiotalet som hon någongång köpt på en loppis eller dylikt. 

Med en öppen burk bakpulver i ena handen så sträckte hon den andra, fria, handen mot hyllan ovanför spisen där den värdefulla teburken stod placerad. Hon tog försiktigt ner den och berättade sedan historien bakom den. Där stod vi mitt i köket, lätt täckta av mjöl och andra ingredienser till äppelkakan, och faschinerades av den oöppnade teburkens värdefullhet. Jag missbrukade Guds namn några gånger för att ge utlopp för min förundran över den oöppnade teburken. Ja, ni förstår hur vi höll på. Alida kände slutligen att teburken borde ställas tillbaka på sin ursprungliga plats och sträckte armen mot hyllan där den skulle stå. Samtidigt vände jag mig om för att fortsätta röra i kaksmeten när jag hörde ett smärtsamt stön. "AAH!" Ett sådant läte som kan uppstå när en man och en kvinna idkar älskog bakifrån och mannens penis tränger för djupt in i kvinnans slida och stöter emot livmodertappen alldeles för hårt och oförutsägbart. Exakt så lät hon. Sedan small det till i golvet. Jag vände mig om.

På köksgolvet låg teburken upp och ned med sjuttiotals-te runt sig. Alida stod förstelnad med bakpulver på armarna. En stunds tystnad uppstod men avbröts sedan av Alida som utbrast "Mitt te......" Sedan började jag skratta hejdlöst och dammusgade upp det jag ej behagade få tillbaka i burken. Teburken var nu ej längre av ett högre värde och äppelkakan blev ganska god. Det tyckte i alla fall Alidas man, Hendry. Och jag.







Jag och Alida funderar faktiskt på att öppna ett fik ihop. Det kan gå vägen med lite stöd från offentlig sektor och lättlästa recept. Planering osv. Och något mot svettiga händer. 

Puss och ovärderlig kärlek till Er 
Sofie Nordquist

 



Igår fyndade jag rejält på Röda korset här i Djurås, och detta i samspel med min gode vän Alida Fröyen. Experten. Det blev en vindjacka i härligt solblekta färger från ett tidigt nittiotal, en skjorta för 10 SEK, samt ett par loafers från Ecco. Nu är jag snart komplett till den kommande dansbandskryssningen till Tallinn. 

Vintagekramar
Sofie Nordquist

Jag befinner mig för tillfället i en bäcksvart period i mitt liv. Det är tungt och vissa dagar är värre än andra. Vilket är jävligt logiskt och behövligt för tillfrisknandet ifrån det bäcksvarta. Många av Er har varit där nere på bottnen, det vet jag, men det är tyvärr inget man pratar om då svaghet är fyllt av skam och skuld. Som är två av de värsta känslorna en människa kan känna. Så är det. Logiskt och så jävla vackert. 

Idag var en relativt blytung dag, men när klockan slog 18:00 öppnade min ömma moder dörren till mitt flickrum och räckte över ett stort kuvert som kommit med posten i fredags. Post. Det finns INGENTING som gör mig gladare, även om det bara är en räkning från inkasso. Jag stod förstelnad i några sekunder och öppnade sedan brevet likt ett ivrigt ADHD-barn på julafton, tömde ut innehållet på min vita byrå från Jysk och gapade lite lätt. Sådär som Wallander-karraktären gör ibland. Kuvertet innehöll ett handskrivet brev, tre trisslotter och konfektyr i olika former. Jag fattade ingenting. Avsändaren, som var anonym, förklarade kort och koncist i brevet hur denne kommit fram till min blogg via min Instagram. Hen hade blivit berörd av mitt sätt att skriva och uttrycka mig här på bloggen. Jag har berört någon med mina ord. Med mina egna ihopsatta ord och meningar. Det här är så jävla underbart! Någon människa har läst min blogg från början till slut. Det berör MIG. 

I skrivande stund sitter jag och skrattar tyst för mig själv. Tror att det är ett skämt. Jag har fått post. Jag är glad. Att beröra berör mig. Det gör mig glad. Vem Du än är så ska du ha ett evigt tack för att du gladde mig denna mörka måndag. Jättetack! 

"Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata!
Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej, våga säga ja.
Våga vara lyckliga, tillåt er själva att vara detta."


Kristian Gidlund

Många gånger kan jag se mamma stå vid strykbrädan i köket och vika, samt stryka, tvätt. Lysröret och radion är på. Ibland gör jag henne sällskap dessa stunder och slår mig ned vid köksbordet med ett glas av Arla's mellanmjölk. Är det juletider så bjuds det flitigt på hemmabakade och lite för tjocka pepparkakor. Ljuset från lysröret framhäver alla skavanker på våra kroppar. Mamma skrattar och säger att jag är ful som fan. Jag svarar med samma påstående. Pappa kommer gåendes i sina speedos, tubsockor och en t-shirt. Mamma ber honom ta med sig sina nyvikta herrtrosor och ihoprullade tubsockor upp till deras gemensamma underklädesbyrå. Han gör som hon säger. Alltid.

Hon är nogrann min mamma. Och detta har jag såklart tagit efter. Jag viker min tvätt och/eller hänger upp den på galgarna i garderoben omgående. Det gör nog de flesta, men majoriteten viker inte sina underkläder. Det har jag, med mina egna brytiningsfels-ögon, sett hos olika människor genom årens lopp. Det smärtar i min pedanta själ att se när någon idiot bara har kastat ner alla underkläder i en och samma låda. Som om det vore skräp med absolut noll värde. Jag brukar prata med de ovikta underkläderna när ingen ser. Jag berättar att det finns ett värdigt och välvikt liv hemma hos mig i min vita MALM-byrå med fyra lådor från IKEA. Där sorteras man även in i färger. Ingen vit ska behöva umgås med en svart. Ordning och reda är A och O för både mig och mina underkläder. Alla är vi lika mycket värda.

  

 

Jag har de senaste dygnen fått två reaktioner här på bloggen från en, troligtvis påtänd (MDPV?), varelse. Ett ting som reagerar över min fobi angående förlossningar och graviditeter i ett äldre, lite hastigt skrivet, inlägg. Hen blev missnöjd med mitt svar på tal vid reaktionen. Detta genererade i ytterligare en kommentar. Reaktioner är underbart och det är 99% av anledningen till att jag bloggar. Tack för att sånna som Du finns! Ni giver mycket. På alla sätt.

Efter att ha kollat upp IP-adressen så borde människan befinna sig här (se bild ovan). Eller så är det en slug jävel som sitter och tattar på andras behörigheter. Det skulle inte förvåna mig.


Kram och kyss och hjärtligt tack sen
Sofie Nordquist

Som arbetslös har man inte mycket att se fram emot om dagarna. Möjligen kan postens ankomst i brevlådan bringa lite glädje. Och förhoppningsvis innehåller den ett eller flera färgglada reklamblad så den arbetslöse kan få in lite kulörer i den annars så gråa vardagen. Själv finner jag dagarnas enda glädje i en helt annan sak. Nämligen förmiddagskaffet. En helig stund som oftast infaller mellan klockan 11:00 – 12:00. Varje dag.

På morgnarna sätter jag mig upp på sängkanten och glor rakt in i väggen (denna procedur pågår i ungefär en kvart innan jag vaknar till liv). Den urtvättade och stulna sjukhusskjortan från landstinget träs sedan över min nakna kropp och jag mår illa av min egna foetor ex ore*. En obligatorisk arbetslöshets-suck frigörs och jag lämnar sedan sovrummet. Väl nere i köket står jag oftast och glor in i skafferiet någon minut innan jag inser att det inte är där man förvarar kylvaror. Kosan styrs då mot kylskåpet istället. Även där blir jag ståendes en längre stund. Hjärnan går på lågvarv och jag blir märkbart irriterad över det. Irritationen leder till en torr smörgås och ett glas naturell yoghurt.

Den smaklösa frukosten förtärs under total tystnad och jag avbryter födointaget med jämna mellanrum för att sucka. Smulor från den torra smörgåsen flyger ut ur min mun och vidare ner på bordet. Där blir de liggandes tills någon (mamma) torkar bordet senare på dagen. Nu är frukosten uppäten och jag återvänder upp till mitt rum. Jag sätter mig ner på sängkanten igen. Suck. Det luktar svett under den stulna sjukhusskjortan och jag ropar på min deodorant att komma och hjälpa mig att bli av med odören. Den kommer inte. Jag börjar gråta och känner mig ensammast i Sverige.

Plötsligt hörs ett välkänt ljud. Ett glädjerus går genom min lekamen och tårarna dunstar omgående. Det är ljudet av en vattenfylld kaffepanna som ställs ner på en varm spisplatta. En kaffeburk öppnas och sex rågade kaffemått med kokkaffe töms i kaffepannan. Locket läggs på. Det är äntligen dags! tänker jag och skyndar till badrummet där jag tvagar mig grundligt och engagerat. När jag torkat mig torr i alla veck väljer jag kläder. Finklänning eller frack? Det får bli finklänning idag. En lite festligare make up läggs på mitt redan så vackra ansikte. Jag ler. Fan vad härligt det är med förmiddagskaffe!

På väg ner till köket möts jag av kaffedoften. Jag blir ivrig och snubblar i trappan. Ett fall är oundvikligt och en radiusfraktur uppstår. Jag gipsar lite slarvigt för att återfå en någorlunda stadga i armen igen. Mamma har dukat fram kaffekoppar, mjölkkanna och fikabröd. Fy fan i helvete vad gott det ska bli med kaffe! Jag häller upp kaffe i koppen och slår på en skvätt mjölk, sedan sitter jag och beskådar miraklet i en minut. Det är som att vara kär. Nyförälskad och kåt. Varje kaffepaus är fylld av eufori och endorfiner. Jag greppar koppens öra och för den mot mina kuksugarläppar. Klimax nås om och om igen och jag kan inte sluta. CARPE DIEM FÖR FAN I HELVETE! AAAAH!

Livet känns inte längre värdelöst när förmiddagskaffet nalkas. Då är plötsligt allt underbart och meningsfullt. Jag vill då, av ren glädje, hångla upp varenda snygg människa och stöna i dennes öra om hur förbannat mycket jag älskar förmiddagskaffet. Trycka upp hen mot väggen och fumla med mina svettiga händer under kläderna. Andedräkterna luktar kaffe och smulor från kaffebrödet sitter snällt kvar i mungiporna. De följer med tungan när jag hånglar upp hen mot väggen. Ungefär såhär känner jag när jag ska få dricka förmiddagskaffet. En stund av lycka. En stund av njutning.

Såhär kan jag se ut när jag dricker förmiddagskaffet. Jag blir så exalterad att jag biter mig i underläppen. Den smakar kaffe och, efter några bit, blod. Kaffe läker alla sår. Fysiska som psykiska. Det skapar tillfällen att umgås, diskutera, analysera, hångla, bråka, måla, resa, tänka m.m. Nu vet ni hur ni får mig på fall Bjud på en kopp eller två!

* = dålig andedräkt

Kaffe-kyssar
Sofie Nordquist, förmiddagskaffeälskare

Torsdagar har alltid varit en stor dag i Leksand kommun. Varje torsdag, i närmare 60 år, har den lokala samhällsinformationen utkommit i form av ett annonsblad, Leksandsbladet. Det är ett litet häfte i A5-format där den som behagar kan annonsera angående viktiga händelser i byarna, förmedla ypperliga erbjudanden, köpa eller sälja ting, tacka för uppvaktningar osv. I svartvitt. En mötesplats för bygden där det finns något för alla. Eller fanns. Leksandsbladet har, enligt mig, raserat de senaste åren. Totalt.

Förr såg man fram emot torsdagen i min familj. Det var en dag fylld av glädje och förväntan för alla parter. Postbilen kom åkandes uppför backarna runt tvåtiden och vi barn tävlade till brevlådan för att se vem som fick äran att frakta hem det rykande färska Leksandsbladet till gården. Jag vann oftast. Fem individer stod så småningom samlade runt köksbordet för att tillsammans ta del av den veckas stora utbud av annonser och andra förmedlingar. Ivriga fingrar bläddrade och det slutade ibland i osämja oss familjemedlemmar emellan. Oförsiktighet från oss barn resulterade i en trasig sida. Pappas ögon svartnade och alla blev tysta. Mamma lämnade rummet backandes.

”MEN LUNGEN NÔD ER FÖR I HELVETE UNGJÄVLAR! JÄ FÖRSÖK JU LÄSA! HÔLL NI INT REDA PÅ FINGRAN SÅ SKJUSS JÄ ER TÄ TÖBBÖL Å DAN FÅR NI SITTA TILL NÅN KOM Å VILL HA ER! ELLER VILL NI KANSKE BO I GAGNEF?? LUGNA MÄH SÄGER JA!!!”

Min yngsta syster började gråta och bad på sina sköra barnknän om att få slippa Gagnefs kommun. Pappa totalignorerade hennes ångest och lade istället all fokus på att tejpa ihop den trasiga sidan. Leksandsbladet var heligt och ett säkert kort till gemenskap i vår familj. Det är numera dåtid. Minnen och anekdoter. Barndom. Vad fan hände egentligen?

Under två år bodde och studerade jag i Norrköping. Där nere glömde jag helt bort att Leksandsbladet ens existerade, men när jag under lov och andra ledigheter hälsade på här hemma i Leksand såg jag det allt oftare ligga där i pappersinsamlingskassen i köket, tämligen orört. Det hade blivit tunnare och de hade även börjat med annonser i färg. Pappa tog detta hårt och gick sakterliga in i en djup depression och fick SSRI-preparat utskrivet av en hyrläkare från Polen. Han kände hopplöshet inför framtiden och beskrev det ”nya” Leksandsbladet som odugligt att elda med. Torsdagarna var numera ångestfyllda och mamma tillbringade allt mer tid till att torka golven torra från pappas tårar. Vi andra i familjen fann oss relativt snabbt vid det ”nya” Leksandsbladet och stöttade pappa i den mån det gick.

När jag nu i somras flyttade tillbaka hit till Leksand på heltid tog jag mig tid att läsa igenom Leksandsbladet varje vecka. Jag blev mer och mer upprörd för varje nummer jag läste. Det liknade inte längre det annonsblad som jag och min familj en gång i tiden njöt till fullo av runt köksbordet, utan mer ett misslyckat livscoachblad. Dels i svartvitt, dels i färg. Och för att inte tala om den ”krönika” som numera pryder mellan en, till två, sidor i varje nummer. Och de taffligt skrivna intervjuerna med kändisar som, av olika anledningar, besökt Leksand denna sommar.

”Krönikorna” har satt sig på näthinnan. Inte för att de är välskrivna eller informativa, utan snarare tvärtom. Jag ska också klargöra för Er läsare att jag absolut inte har någon som helst utbildning i skrivning eller dylikt, men jag är väldigt mån om att det jag skriver skall vara behagligt för ögat samt lätt att läsa. Sedan är det självklart en smaksak vad man tycker om innehållet. Jag skulle gärna vilja tycka till om innehållet i Leksandsbladets ”krönikor”, men tyvärr kan jag ej göra det då jag knappt förstår vad som står i dem. De är, återigen enligt mig, diffust skrivna och texterna är svårlästa p.g.a bristande styckindelning och alldeles för många felplacerade komma -och utropstecken. Även de plötsligt inkastade versalerna i början av vissa ord som skribenten, troligtvis, vill framhäva som extra starka i texten, och i Livet, stör läsningen och budskapet i texten.

Ni som får ta del av Leksandsbladet i veckorna vet vad jag pratar om. Leksandsbladet har blivit alldeles för Carpe diem-inriktat och Härligt. En eskalerande hybris. Det är synd. Jag och många andra saknar enkelheten och mönstret i det gamla, hederliga Leksandsbladet. R.I.P och tack för den tiden då man slapp knapra Concerta 54mg för att förstå vissa delar av innehållet.

Klockan är 22:41 och jag sittligger i mitt sandtag (OBS! Ej Krökbacken OBS!) till säng med datorn i knät. Laddaren har varit ikopplad hela dagen och batteriet är överhettat. Jag svettas och river ständigt mig själv på de orakade benen. När duschade jag sist? Och när borstade jag tänderna senast? Jag gör en kontroll av munhygienens status genom att föra mitt högra pekfinger mot valfri framtand för att sedan skrapa av plack från den. När jag skrapat klart beskådar jag fingret och ser då att plackrester sitter kvar under nageln. Det var någon dag sedan tandborsten gjorde sitt. Jag suckar och tvingar mig upp till badrummet. Tänderna borstas håglöst och jag måste ibland avbryta aktiviteten då jag måste sucka. Tandkrämslödder sprids då ut på badrumsspegeln och jag skiter fullständigt i det. Äntligen klart.

Tillbaka på rummet. Trygghetens näste. Jag ser en enorm klädhög i sängen och flyttar, återigen, på den till en annan olämplig plats i rummet. Denna gång fick det bli skrivbordet. Annars brukar golvet bli en bra förvaringsplats för kläder och andra accessoarer. Där kan de ligga i flera dagar i sträck tillsammans med hårstrån och grus från den yttre världen. Världen där folk har arbeten och slipper ångestyrsel samt minus på kontot varje månad. Jag avundas den världen något fruktansvärt. Allt där tycks så jävla enkelt. Allt. Jag hatar den. Jag hatar de som är en del av den. Jag hatar allt. Och alla.

Jag suckar igen. Hur många suckar avger jag om dagarna egentligen? Det skulle vara kul att veta, men till ingen nytta. Eller kan man försörja sig på det? Att räkna suckar hos deprimerade människor? "Eget företag" är något som många pratar om. Jag skiter i det. Som med allt nu för tiden. Jag skiter i allt. Vad är det för mening med någonting? Svar: Ingenting. Allt slutar på "ting". Hehe okej kolon-P.

Snart är det midnatt och tankarna om framtiden, måsten, krav och behov växer sig allt större och tätare. De hindrar mig från att andas normalt. Min trachea* känns trång. Det känns värdelöst att detta händer nu. Jag får ändå inget jobb mitt i natten och jag kommer ändå inte att kunna betala av mina lån och räkningar imorgon bitti. Så vad är meningen med dessa symtom denna tid på dygnet? Kanske Gud eller någon oengagerad läkare kan svara på denna fråga. Eller inte, som vanligt.

SVT2 visar en mysko dokumentär om folk från andra kulturer, sedan ett kortare inslag om droger från UR. Jag blir inte klokare på det. Jag vill inte somna och anledningen är enkel: Det är samma sak imorgon, men aningens värre. Den onda cirkeln är stabilare imorgon. Kul att det går bra för någon! Verkligen kul. Cirkeljävel.

Queens of the Stone Age spelar för mig. De vet vad jag vill ha. Det är bra, för det vet jag inte ens själv längre. Tack för musiken killar! Imorgon kanske jag ska duscha. Om jag orkar och finner mening i det. Tveksamt. 

Arbetslös natt
Sofie Nordquist

* = luftstrupe

 

Nu är det min tur att ta semester. Fast egentligen tar jag inte semester utan bloggar åt en annan individ, som i sin tur ska ta semester. Den jäveln. Den lilla jäveln. 

Det jag vill ha sagt här och nu är att Ni, mina underbara och genomsnittliga 23 läsare, får bita Er i underläppen och vänta tills jag kommer tillbaka. Efter min illusionssemester. Då jävlar ska Ni få se på fan. Jag ska bland annat såga det lokala annonsbladet, Leksandsbladet, vid fotknölarna. Det har raserat totalt och jag är fan inte glad över det! Idioter.

En period i mitt liv funderade jag mycket och ofta på hur jag skulle agera för att öka antalet läsare här på bloggen. Många av funderingarna var nonsens och försvann efter en enda omgång i hjärnan, men en av dem återkom alltmer ofta. Denna återkommande fundering lockade mer och mer och tillslut bestämde jag mig för att göra slag i saken. Det skulle jag aldrig ha gjort.

En lördag, 05:45, ringde klockradion och jag steg genast upp. Allt var sedan länge planerat in i minsta detalj för att minska risken för eventuella komplikationer under dagens gång. Idag var nämligen dagen då jag, Sofie Nordquist, skulle etablera mig själv och min blogg på ett utav Leksands mest populära och folktäta torg. Frukosten förtärdes i en tämligen lagom takt och jag bredde några extra smörgåsar att ta med mig till Leksand som lunch. Jag duschade sedan av mig och lufttorkade medan jag packade alla förnödenheter i min kappsäck.

Klädseln denna stora dag blev en rutig och lite för stor skjorta samt ett par beiga chinos som säkrades i midjan med hjälp av en livrem i äkta läder. 100% djurhud. Skor: Välpolerade finskor (även de i läder). Nu var jag redo!

Jag tog bilen ner till bystugan här i Rönnäs där jag hämtade upp två bord som jag, redan tre veckor innan, hade bokat. När borden hade säkrats med spännremmar på biltaket åkte jag enligt hastighetsbegränsningarna in mot Leksand. Färden tog ungefär femton minuter och när jag var framme visade klockan 08:01.

Det aktuella torget som jag hade valt dagen till ära var Z-torget och låg i slutet på den ökända gågatan, Norsgatan, här i Leksand. Här blir bra, tänkte jag och placerade de två hyrborden tätt intill varandra och kastade över en nyinköpt vaxduk med blommor på. Sedan packade jag varligt upp de nytryckta visitkorten samt informationsblad angående min blogg och lade dem i perfekta högar på vaxduken. Därefter fyllde jag en skål med billiga fruktkolor, som jag för ett år sedan hade fyndat på ÖB i Borlänge till ett lägre pris, och ställde den så centrerat som möjligt på vaxduksarealen. Min högra hand greppade så många fruktkolor det bara gick och förde sedan ner dem i den högra byxfickan. De föll tyst ner till botten och jag log nöjt. Just ja! Jag höll på att glömma en sak. Ballongerna. Kvällen innan hade jag setat ensam vid köksbordet och blåst upp ballonger i olika kulörer med min spritbeklädda andedräkt. I dem hade jag fäst en bit presentsnöre så att de skulle bli lätta att ta med hem för de små barnen.

Nu var allt i sin ordning och jag vattenkammade håret en sista gång innan jag sparkade igång dagens uppdrag. Torget var folktomt. En äldre dam var ute och gick en morgonpromenad med sin fittslickarhund. Jag såg min chans och närmade mig henne. Plötsligt vek hon av ner mot kajenområdet och jag kände mig bedragen. Slyna. Tiden gick och några affärer slog upp portarna. Uret visade nu 10:00. Systembolaget, som är en av de butiker som öppnar klockan 10:00 här i Leksand på lördagar, visade sig vara ett säkert kort vad gällde människor. Jag väntade tålmodigt på torget och såg hur människomassan ökade mer och mer för varje minut som gick. Alla var de törstiga. Och alla undvek de mina försök till en dialog och blockerade mina informationsblad och visitkort med sina händer.

Det var jävligt dåligt med folk vid mitt påkostade informationsbord och det enda visitkortet som jag hittills hade delat ut var till en stressad och gråtfärdig kvinna som hade backat på en annan bil längre ner på gatan tidigare på morgonen. Hon ville använda det för att skriva sitt namn och nummer på, för att sedan placera det på den påbackade bilens framruta. Jag kände mig misslyckad. Naken och oönskad.

Plötsligt kom en barnfamilj gåendes. Barnen fick snabbt syn på skålen med fruktkolorna och ballongerna. Nu eller aldrig, tänkte jag och ropade åt dem. De såg häpna ut. Jag vinkade till dem på ett trogivande sätt och de närmade sig sakta men säkert. Jag satte mig på huk och bad dem komma närmare. Lite till. Nu kände jag deras katabola andedräkter och jag log mitt allra bredaste leende. 

- Hej barn! Vill ni ha lite fruktkolor och en varsin ballong? Mamma och pappa kanske vill ha några papperslappar också?

De sa inget men nickade försynt. Jag kollade nervöst efter föräldrarna som ännu inte hade märkt något. De var helt inne i sina iPhones. Precis som dagens moderna föräldrar ska vara.

Barnen fick själva välja färg på sina ballonger och jag tryckte samtidigt ner en bunt med visitkort i det ena barnets trånga byxficka. Nu ville de ha godis. Jag berättade för dem, med en extremt sansad röst, att längst ner i min högra, djupa byxficka bodde det några fruktkolor som mer än gärna vill följa med dem hem. De fick ställa sig på kö och en efter en stoppa ner sina små händer i fickan. Under tiden som grävandet efter billiga fruktkolor i min högra byxficka pågick fick pappan i familjen syn på mig. Han greppade krampaktigt sin iPhone och sprang skrikandes mot mig. Han skrek något om att ringa polisen, mer hann jag inte uppfatta innan det blir svart. Aj!

Jag vaknade upp på en sjukhusbrits med bultande huvudvärk. Den var verkligen förfärlig. Två poliser entrade rummet där jag låg och ställde frågor angående mina handlingar gentemot barnen på Z-torget tidigare under förmiddagen. Pappan, som förövrigt hade givit mig denna huvudvärk med hjälp av sin iPhone som tillhygge, hade polisanmält mig och påstod att jag hade antastat hans och hans fula frus avkommor. Jag blånekade alltihop och frågade poliserna om det pågick en inspelning till en BECK-film i lokalen. De svarade nej på frågan.

Allt jag hade haft i kikaren var att få dela ut mina visitkort samt informationsblad till vuxna människor med vett i skallen. Nu låg jag istället där på en okomfortabel brits på Leksands vårdcentral, även kallad "Cykelverkstan", och var på sannolika skäl misstänkt för pedofili. Jag hatar ju barn. Men de hatar inte mina billiga fruktkolor, så vad fan ska jag göra?

Polisen beslag tog alla mina ting, inklusive de hyrda bystugeborden, och behöll allt. Jag är nu skyldig byn två bord samt en förseningsavgift då jag inte har kunnat lämnat tillbaka dem i tid. Kaos. Hybris är många gånger livsfarligt och jag är ett bra exempel på hur illa det kan gå. Peace & Love-festivalen är ett annat. 



Fuck me, I'm famous!
Sofie Nordquist

Tristessen kröp i min kropp likt myror i en myrstack. Facebook och Instagram kollades febrilt med mikrokorta mellanrum. Inga nya händelser. Jag plockade gurkbitar ur salladen med mina smutsiga fingrar. Maten var snart klar, men jag hade inte tid att vänta mer. Något behövdes göras. Något kul. 

Josefin, min lillsyster som aldrig är hemma längre, skred plötsligt in i köket iförd en klänning från 1992. 

- Vart fan har du fått tag på den där?
- Utklädningspåsen i ladan. Fashion.
- Ska vi?

Det var en svart trasig sopsäck fylld med kläder från barndomen. Minnen från förr. Malätna klädesplagg som luktade fukt och lite mögel. Vi slet upp allt och skrattade av förtjusning. Eufori och förväntan. Meningar som "Men GUUUUDH kommer du ihåg den här?" och "Fy fan vad fult!" upprepades om och om igen. Jag var väldigt noga med att dokumentera några utav outfitsen.

Dagen övergick i kväll och det blev dags för det dagliga tv-tittandet här hemma i Rönnäs. Denna afton skulle vi minsann se på "Sommar med Ernst", sa mamma. Allt annat i tv-tablån ansågs odugligt enligt henne. Pappa suckade tyst och slevade i sig den smältande glassen från sin assiett. Han svalde ner den med sitt snabbkaffe och satt tyst och stilla i soffan.

"Nu börjar det! PASS PÅ!" skrek mamma och hyschade åt oss andra. 

Åter en suck kom från papaps håll. Ernst började på en gång att styra med kopparrör och stearinljus. Han påstod att han skulle göra en unik lampa av de små rören. Efter några klipp var den klar och han visade stolt upp den i rutan samtidigt som han placerade ett stearinljus i en påmonterad hållare på kopparröret. Jag sneglade på pappa. Han såg sammanbiten ut och tillslut mummlade han: "Tror du att du har kommit på det där själv eller, Ernst?"
Mamma hörde inte den nedlåtande kommentaren om hennes älskling då hon var helt inne i programet.

Reklam. Pappa andades ut och mamma såg ledsen ut. Jag satt som ett fån och blåglodde på min kaffekopp. Slut på reklam.

Ernst visade oss ett bord som han skulle renovera. Vi sa ingenting. När han sedan begav sig till en arbetsbänk full med korgar, som innehöll nysilverbestick, och berättade att han skulle göra en "galen" grej, ruskade pappa på huvudet. Jag skämdes över Ernst. Vad skulle han nu fjolla till med några nysilverbestick? Mamma log och lade huvudet på sned. Som om hon stolt beskådade sitt egna barns absolut första steg i livet. Men det var ju för fan bara Ernst som skulle slänga ihop en kristallkrona (utan kristaller) med spikband, en gängstav, muttrar samt alla jävla nysilverbestick. Inget under. Inget mirakel. Men mamma log ändå. Hon var kär.

Lampan blev skitful och Ernst avslutade det hela med att hänga fyra stycken soppslevar med jämna mellanrum på kristallkronans skelett. I dem placerade han värmeljus av den större modellen och antände dem sedan med sin vita braständare som han alltid tycks ha tillgänglig i bakfickan. Han påpekade återigen att det blev en ganska tokig och galen kristallkrona. Utan kristaller.

Reklam igen (TV4 ni vet......). Mammas leende dog och hon försvann som hastigast in i köket. Säkert för att ladda upp med nya krafter innan reklamen var slut. Pappa satt kvar i samma position som han gjort sedan programet började. Tillbakalutad och apatisk. Han skämdes. Jag såg det på honom. Det gjorde jag också. Vi satt där, med cirka femtio centimeter från varandra, och skämdes ikapp. Och inga skämskuddar fanns det heller. Mitt kaffe var slut och jag bestämde mig för att lämna salen. Det gjorde jag rätt i. 

Pappa, jag tänker på dig och jag tycker fan synd om dig som måste sitta där nere i soffan bredvid en lyrisk medelålders kvinna. Och Ernst. Och hans fula jävla nysilverbestick-översmyckade kritallkrona.

Världen kryllar av idioter. I synnerhet idioter som påstår att träning är kul. Vart fan i helvete är det kul någonstans? När? Jag ser gärna att någon individ (idiot), under tiden då jag utför någon typ utav fysisk aktivitet, påpekar för mig exakt NÄR det är roligt. För jag förstår inte hur fan i helvete Ni kan påstå att träning är kul. Nej, tyvärr.

Innan jag ska bege mig ut i motionsspåren, oavsett vilken träningsform det gäller, går jag runt och har ångest. Låter högt och suckar. "ÅÅÅÅÅH!!". Jag andas oregelbundet och tenderar ibland till en motorisk oro som leder till att jag river ned saker från hyllor. Detta leder i sin tur till ytterligare ångest och cirkeln är igång.

När jag tillslut har fått på mig de redan illaluktande träningskläderna samt snörat på mig de utslitna löparskorna drar jag på mig hörlurarna och trycker igång Spotify premium på min androidtelefon. Det blir genast lite lättare, men ångesten kommer tillbaka som ett brev på posten när jag inser att det är minst 40 minuter kvar tills jag får sluta gå/cykla/jogga. 40 minuter av hat finns framför mig. Och svett. 40 minuter av svett i alla jävla veck som finns på min kropp. Usch!

De första hundra stegen är hopplösa. Sådär jävla jobbiga att jag måste fokusera stenhårt på att inte börja gå baklänges. Tillbaka till tryggheten och lugnet. Jag fortsätter motvilligt och musiken, som jag annars tycker mycket om, anser jag värdelös och skitjobbig. Kollar på klockan och svär högt. Det har bara gått fem minuter sedan jag lämnade gården. Tiden tycks stå still, men inte jag. Jag går och går och går. Tillslut glömmer jag bort att jag går och tänker istället på annat. Minnen från förr, gamla fyllor, knull, misslyckade fester, uppsatser, filmer mm. Tiden rinner iväg och jag inser att jag snart kommer att få avsluta denna, i detta fall, promenad. Ett leende förefaller på mina läppar. Snart får jag göra något som är kul på riktigt. Inte såhär låtsaskul och skittråkigt.

Slutet av dessa eviga 40 minuter börjar närma sig och jag ökar automatiskt i takt. Ibland händer det till och med att jag tar omvägar för att utöka promenaden ytterligare. Plåga mig själv en stund till. Nu är jag hemma. Eftersvettningarna påminner om klimakteriebesvär och jag känner en törst. En god törst. Jag sätter mig på gräsmattan och andas. Kollar pulsen och utsikten. Först nu känner jag att det är kul. När det är slut på eländet. Nu är jag fri och kan göra vad jag vill. Ända tills dagen därpå då det är dags igen.

Jag förstår de människor som säger att de tycker att det är skönt EFTER träningspasset, men absolut inte de idioter som säger att träning är kul. Att det är kul att träna. Ni som tar bilder på er själva i en helkroppsspegel, gärna i hallen, iförd träningskläder i fräna färger och hashtaggar #healtylifestyle #träningsärkul #aldrigvila #kvarg #healty #girl #lovinglife #TagsForLikes #instahealtylifestyle #svettfitta, er förstår jag INTE. Och jag kommer nog aldrig att göra det. Ni är sjuka i huvudet helt enkelt. Sök hjälp för kvargberoendet och den överdrivet  positiva inställningen ni har till livet. 

Tack på förhud!