Skilsmässoafton
Idag är en söndag och alla har varit hemma. Klockan närmade sig 15:00 och mamma förberedde för kaffe med tilltugg. Men någonting hängde i luften. Söndagsstämningen var riktigt låg idag. Jag märkte efter en stund att mamma suckade och stönade ovanligt mycket under sina förberedelser inför söndagsfikat. Hennes steg var tunga och släpiga. Hon gick sådär hopplöst fram över golvet som gravt deprimerade människor gör. Suck på suck. Allt hon höll i händerna tycktes blytungt. Ännu en suck. Jag samlade mig och frågade henne vad det var som utlöste hennes håglösa beteende. Hon stod kvar vid diskbänken under total tystnad i några sekunder med huvudet hängandes. En suck till. Sedan vände hon sig om mot mig. Ögonen var blöta av tårarna hon höll tillbaka.
- Det är det här med pappa. Vi kan inte hålla på såhär, sa hon och stirrade tomt ut i etern.
- Va?!
- Ja Sofie. Ända sedan pappa slutade dricka kokkaffe så har det blivit så mycket att göra varje gång vi ska fika. Det är dubbelt med jobb för mig och jag glömmer lätt bort att han ska ha snabbkaffe. Och varje gång det händer blir han så........besviken.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Nog för att en flera år lång rutin plötsligt hade ändrats vad gällde kaffedrickandet här hemma, men att det var såhär illa visste jag inte. Pappa har nämligen haft problem med sin mage det senaste halvåret och jag, utbildad undersköterska med löjligt intresse för olika sjukdomar, befarade ett tag esofagal dysfagi (sväljsvårigheter med fokus i maggropen) men så var inte fallet. Läkarna fann inga uppenbara problem och därför gjordes inget speciellt. Men efter lite olika mediciner mot bl a magsår, samt en gastroskopi, vart det lite bättre med pappas mage. Och en dag fick han för sig att sluta med det dagliga kokkaffet här hemma. Han prövade istället att dricka snabbkaffe och det visade sig ha en bättre inverkan på magen. Han mådde bättre i allmänhet och livet lekte. Men inte för mamma. Hon var nu ensam med att dricka kokkaffe. Det är klart att hon kände sig övergiven och lämnad. Jag förstod henne.
- Vad ska du göra då mamma? Hur går tankarna? Ska ni skiljas?
- Jag vet inte, Sofie. Men det kanske är bäst så. Jag kan inte fortsätta såhär. Jag orkar inte.
Tystnaden som följde skar genom hela min kropp. Nu var det allvar. Mamma slog på vattenkokaren med en suck. En tom bricka placerades på köksbordet och hon fyllde den med kaffekoppar, kakfat, mjölkkanna (till mig) och snabbkaffet. Denna gång kom hon ihåg det. Säkert för att vi precis pratat om det. Hon såg fortfarande ledsen ut. Om inte mer nu än innan vi språkade. Vattenkokaren klickade och den var klar. Vi bar under fortsatt tystnad ut alla tillbehör och slog oss ned i trädgårdsmöbeln på den nyklippta gräsmattan. Pappa kom gåendes och sken upp likt en 60 watts-lampa när han såg burken med snabbkaffe på bordet.
- Fy fan vad gött det ska bli med kaffe! Eller hur Carina? Mums!
Han tittade på mamma en kort stund men tappade snabbt fokus då han ivrigt påbörjade blandningen av pulverkaffet och det heta vattnet. Jag såg att mamma log ett leende som inte stämde överrens med hennes psykiska tilltånd. Jag plågades av ångesten som framkom i samband med det jag visste pågick i mammas tankar. Tystnaden bröts av att mamma frågade om någon ville ha en kaka. Det ville vi. Pappa tog tacksamt emot sin och doppade den i sitt blaskiga snabbkaffe. Mamma hulkade och torkade en tår. Pappa var i trans och märkte ingenting. Jag teg.
Melankolisk musik i bakgrunden
Sofie Nordquist
Hemmastad(d)
Det var dock en dag förra veckan då jag inte alls var nöjd. Allt var klart i rummet, men det var ändå något som störde harmonin. Jag kliade mig i huvudet medan jag funderade och fick mjäll under naglarna. Vad fan är det som är så fel? tänkte jag och spejade likt en pirat med handen plant i pannan. En havsörn seglade lätt i fjärran men jag kunde fortfarande inte finna felet.
Jag böjade ge upp felsökandet och bestämde mig istället för att ta fram ett par rena underbyxor dagen till ära. När jag hade vänt min lekamen 180 grader mot byrån skrek jag till av förskräckelse. Händerna åkte i ren reflex upp för munnen och jag backade hastigt bakåt. Hälsenorna slog i sängkarmen och jag föll handlöst ner i sängen. Hjärtat slog så hårt att BH:n brast mellan tuttarna. HELVETE!!!!!!
Stel av skräck halvsatt jag i sängen och försökte lugna ner mig. Andades i en fyrkant. Vad var det där som hängde på väggen? Jag började gråta av rädsla men tvingade mig fram för att se efter vad det egentligen var. Tamefan, det var ju mammas och pappas bröllopsfoto. Någon/något/några hade bestämt att detta foto skulle hängas över min trosbyrå. Det är inte undra på att folk dör av hjärt -och kärlsjukdomar om dagarna. När folk inreder som de gör. Idioti!
Nittiotalet ringde och ville ha tillbaka sitt bröllopsfoto. Alltså, allavrligt...........och sen den där jävla
förbannade bården under också. När man inte trodde att det kunde bli värre liksom. Det liknar
omslaget till en riktigt läskig skräckfilm. Med zombies and shit.
Jag tog med skakiga händer ner det avdankade bröllopsfotot och gömde det i en av alla mina byrålådor.
Det ersattes med min finaste ägodel. Nämligen en jävlit dyr, och inramad, Kick Ass-poster som jag beställde
från Internet Explorer förra året. Min familj. Allt är nu i sin ordning och cirkeln är sluten.
Gränslar Dig försiktigt och biter Dig i underläppen
Sofie Nordquist
Bårding slutet av 90-talet
Hur som haver så har jag hela kvällen befunnit mig runtikring skrivbordet. Talat om för det hur mycket jag har saknat det, kysst dess bordsskiva och har jag behövt lämnat rummet så har jag sagt "Jag kommer strax. Puss puss!".
Min svarta plastklappstol, som även den är från IKEA, har återförenats med skrivbordet. Och datorn. Och ljudsystemet.
Jag slog mig ned när jag kände mig klar med möbleringen och den allmäna installationen av alla tillbehör. Jag log. Men det leendet försvann lika snabbt. Ett kraftigt illamående kom över mig och jag kände hur jag skulle vomera vilken sekund som helst. Spyan låg nu i munnen och jag sträckte mig efter min röda papperskorg, som även den är från IKEA, och released the fucking fury i den. Vad fan hände?!! Ett efterskalv. Jag spottade och fräste galla. Dyspné och tårar som rann. Det lugnade ner sig och jag började återfå medvetandet. Jag tittade mig omkring och förstod efter några suddiga sekunder vad som hade utlöst de plötsliga kaskadspyorna.
I ögnhöjd, bakom datorskärmen, går en bård över tapeten. Den är så fruktansvärt gräslig. Så gräslig att mitt maginnehåll valde att ta sig ut via munhålan och vidare ut i världen. Jag blev lite arg och torkade bort spyresterna med en närhängande gardin.
Pappa etrade rummet och undrade varför jag luktade äckligare än vanligt.
- Det är den här jävla bården som får mig att kräkas. Vart fan har du köpt den? Och när? Hade ens första världskriget brutit ut?
- Jag köpte den på Tappers i Leksand någon gång. Det var en REA-korg innaför dörren med en massa billigt skit i. Jag tyckte den var fin. Fin och billig. Halva priset.
Han såg sådär ledsen ut som bara han kan göra när hans dotter, på grund av hans dåliga bårdval, nyligen har spytt ner halva sitt flickrum. Skammen kom över mig och jag bad om ursäkt. Han stod kvar i dörröppningen en kort stund och sa ingenting, sedan sprang han gråtandes iväg och smällde igen dörren till hans och mammas gemensamma sovrum. Mamma kom genast upp, med en trasa i handen, och undrade vad som försiggick. Hon såg att jag spytt och skulle precis börja torka upp det när hon halkade i mina spyor och fick en radiusfraktur. Allt var kaos. Allt var den där jävla bårdens fel.
Nu sitter jag här, öga mot öga, med bården och äter åksjuketabletter för att slippa det värsta illamåendet. Jag kan fortfarande höra hur pappa hulkar i rummet intill. Sådär utdragna snyftningar som övertrötta barn gör. Jag kan se framför mig hur han ligger där i fosterställning, endast iförd ett par urtvättade Speedos, och dregglar av gråt. Fan, förlåt pappa! Förlåt. Jag kan leva med dina brister och jag anpassa mig efter dem, men kan Du?
Det värsta med bårder är att de oftast omringar hela rummet. Börjar om igen i all evighet. Fulhet i evighet. Fulighet.
När jag blir en framgångsrik bloggare och tjänar bra med stålar så ska jag ta med mig pappa, inklusive en målare, till en riktigt fin tapetbutik och låta dem flanera i den. Välja och vraka bland tapeter (OBS! Inga bårder) för att sedan åka hem och tapetsera om mitt rum till tonerna av Jumper. Det är ett mål jag har med mitt liv. Mitt laptop-med-bra-batteritid-och-Spotify permium-liv.
Puss my pussy!
Sofie Nordquist
Tras(ig)mamma
De som möter min mamma tycker alltid att hon är en jävla trevlig prick. Fräknig och sådär vackert glad i sina lagom dyra glasögon. Hon har nära till skratt och skämtar gärna med sina medmänniskor. Ibland bjuder hon även på hembakat och kokkaffe. Och hon dömer ingen. Inte ens den som önskar kopiösa mängder socker till kaffet. Inte ens då. Hon är helt enkelt en exemplarisk mamma i mångas ögon. Men här hemma, bakom stängda dörrar, ter sig verkligheten aningens annorlunda.
Den harmoniska modern har ett, sedan länge, gravt beroende vad gäller trasor av alla dess slag. Dammtrasor, microfiberdukar, disktrasor, förbrukade och sönderklippta handdukar, fönsterputsdukar osv. Alla trasor är viktiga trasor. Inget får gå till spillo. Missbruket har eskalerat de senaste åren och jag var den i familjen som först lade märke till mammas sjukliga intresse angående trasor. Det uppenbarade sig rejält när jag och mamma tillsammans skulle städa ur och rensa i städskrubben här hemma.
Vi pratade ihop oss innan rensningen och gjorde upp en enklare plan över vem som skulle göra vad. Mamma tog genast patent på trasorna och var väldigt noga med att få sköta den biten själv. Jag lät henne självklart få ta hand om dem och anmälde istället intresse för lådorna med allmänt skräp i. Då kör vi, sa mamma och öppnade dörren in till det lilla utrymmet som var överfyllt av städartiklar och en och annan platspåse från olika länder. Det är souvenirer, sa hon irriterat.
Mamma blockerade städskrubben och langade allt som skulle ut därifrån till mig. Jag placerade strategiskt allt på köksbordet och började efter någon minut att fundera på hur fan allt kunde få plats där inne. Det var strax efter den funderingen som trasorna började att lassas ur det lilla skrymslet. Trasor till förbannelse! Mamma behandlade dem likt sköra kattungar och uppmanade mig att vara försiktig med dem och vara lätt på handen när jag placerade dem på köksbordets yta. Jag trodde aldrig att trasorna skulle upphöra att langas. Vad fan är det här, tänkte jag. För i helvete, tagga ner!
När alla trasor befann sig på bordet uppmanade hon mig att varsamt vika ihop dem snyggt och därefter kategorisera dem i olika högar efter deras ändamål. Jag gjorde som hon sa medan hon noga övervakade mig. Hon gick sakta fram och tillbaka, likt en diktator, och beskådade mitt arbete. Ingenting fick gå snett. En eventuell aga låg latent i rummet.
Allt gick relativt smärtfritt och mamma tog hand om de vackert ihopvikta trasorna och lade in dem på sin plats i städskrubben. Allt annat fick jag själv sköta och styra upp. När vi var klara tackade hon mig för hjälpen och bjöd på hembakat och kokkaffe. Nu var hon normal igen. Vi fikade under tystnad och jag märkte att mamma ibland sneglade på några trasor som hängde på tork borta vid vedspisen. Som om hon var rädd att de plötsligt skulle försvinna.
Dagen led mot sitt slut och vi gjorde oss klara för natten. Tänderna borstades och händerna tvagades. Godnattpussar med smak av mynta och ättika delades ut. Mamma öppnade köksfönstret och tömde ur tråget med det skitiga tvättvattnet och loskade samtidigt en mäktig snorloska som landade med ett litet plask i vattenmängderna. Nu var det natt hos familjen Nordquist och en efter en somnade vi in. Total tystnad.
04:08. Jag vaknade med ett ryck! Varför hade jag vaknat? Vad var det för ljud jag hörde? Någon eller något befann sig nere i köket. En lätt till måttlig oro spred sig i thorax och jag greppade stadigt det närliggande järnröret som jag alltid har ståendes vid min sänggavel i förebyggande syfte. Den snoppkorta sidenmorgonrocken drog jag på mig i förbifarten och jag skred mot trappen. Smög. Tassade. Svepte fram ljudlöst.
Jag visste exakt, efter alla smitningar ut i natten under mina tonår, vart jag skulle sätta ned fötterna på trappstegen för att de inte skulle knarra. (En merit om ni frågar mig.) Nu var jag nere i hallen och styrde kosan mot kabyssen där ljuden kom från. Ett väsen uppenbarade sig därinne och jag kunde snabbt avgöra att det hade placerat sig intill vedspisen. MAMMAS TRASOR! En isande känsla gick genom hela kroppen och handsvetten gjorde att jag förlorade greppet om järnröret. Klång! Fan i helvete. Den besjälade varelsen som befann sig i rummet ryckte till och tände belysningsanordningen i köket. Mamma. Det var mamma som stod där vid vedspisen iförd nattsärk och kontrollräknade trasorna som nu hade torkat. Hon kramade hårt en trasa som hon där och då höll i sin hand. Så hårt att trasan grät. Eller så var den inte helt genomtorkad, jag vet inte.
Vi stod tysta en stund i skenet från lysröret och bara tittade på varandra. Mamma hade abstinens och var tvungen att bege sig ned i köket för att stilla den om nätterna. Se, känna, lyssna och kontrollera att alla trasor var på sin plats. Att de var i sitt esse. Fortfarande hade vi inte sagt något. Jag bestämde mig för att skrota järnröret i kompostpåsen och åter gå till sängs. Mamma ville stanna kvar och jag hjälpte henne att bädda med några trasor framför vedspisen.
- Den här trasan köpte jag på Domus i Leksand året innan du föddes Sofie, sa hon med tårfyllda ögon.
Jag log och pussade henne på den fräkniga näsan. Sa ingenting. Färden tillbaka till sovrummet var tung och jag sket fullständigt i om det knarrade eller inte när jag besteg trappen till övervåningen. Väl inne på rummet kom alla känslor över mig. Jag skrattade och grät om vartannat. Tapetserade upp en fondvägg och halkade runt i mina egna tårar. Kaos. Impulsiva handlingar. Jag sparkade argt på en klädhög och tygbitarna yrde i rummet och lade sig efter några tusendelar på olika platser. Det var då jag såg den. Trasan. Utan att tänka hämtade jag min soffta.nu-tändare och gick fram till trasan där den låg på golvet. Det var en klassisk disktrasa från Clas Ohlson. Otvättad. Med ett stadigt grepp kring tändaren tryckte jag fram lågan och lät trasan närma sig den. Brinn i helvetet trasjävel! Nu har du torkat din sista fläck.
Trasan brann upp och det luktade suspekt i rummet. Jag kände en lättnad jag aldrig tidigare känt. Det var detta jag skulle syssla med hädanefter. Att bränna trasor. Var det ett rus jag kände? Hade jag utvecklat ett beroende som stred mot min egna moders? Lättnaden trasslade ihop sig i mitt bröst. Den blev till ångest. Var det abstinens? Kaos.
Såhär ser det alltid ut i vårat kök samt städskrubb. Jag har ännu inte funnit några ultimata gömställen för trasor, men det är bara en tidsfråga. Det bör även tilläggas min mamma arbetar som städerska om dagarna. Hon använder sig av trasor varje dag på jobbet. Tar hon med sig jobbet hem eller tar hon med sig missbruket till jobbet? Returbar fråga.
Torkar tårar med en superabsorberande trasa som inte luddar från Staples Sweden AB
/Sofie Nordquist
Festivalhelg
Efter en sånhär skvatt galen helg vill jag gärna dela med mig av några bilder som visar hur roligt jag har haft det. Bilder som visar dagarnas outfit och annat onödigt skit.
HULTSFRED
Klädsel: Jag valde att klä mig i en luftig klänning och skred sakterliga fram barfota med en trasig gitarr i högsta hugg. Underbyxorna lämnade jag hemma då jag ville lufta hönan lite under helgen.
Smink: Nej
SUMMERBURST
Ansiktsuttryck: Putläppar och leende. Tävla gärna med resterande festivalbesökare om vem som kan le störst, bäst och vackrast.
Tips: Säg att du älskar alla låtar och hoppa upp och ner samtidigt. Ta kort med din iPhone. Instagramma. Hashtagga tills du blir avstängd från Instagram. Bli full och hångla. Dansa osv. Ta gärna med en souvenir hem efter festivalen. I detta fall kan souveniren vara i form av en självlysande pinne, som förövrigt slutar att lysa efter cirka sex-åtta timmar. Skäms lite över att du tog hem den och göm den bland sexleksakerna. Där ingen kollar. Där det luktar lite suspekt.
Smink: Öööööh... JA!
Attribut: Minst EN tjejkompis
Nu är jag helt slut efter allt festivalande. Fuck off och sexuella handlingar
Sofie Nordquist
Grådag
Livet som arbetslös ter sig alltför ofta i rastlöshet, som i sin tur leder till irritation. Man tänker tankar som föder andra tankar. Alla är de lika negativt laddade och svårare att få bort än fasttorkat ägg.
För att häva all jävla skit kan man bege sig ut på en promenad och i sin ensamhet skrika och klaga på det som tynger en. Naturen lyssnar då den behöver mitt koldioxid som jag utsöndrar genom mina klagovrål. Och att jag sedan sparkar på stenar för att få utlopp för aggressioner gör absolut ingenting. De känner inget. Stenar är inte levande varelser och har därför inga nerver som kan känna av smärta. Stenar är förlamade och de har det så jävla bra. Bara ligger där och är. I tusentals år ligger de på samma plats och odlar myrbon under sig. Svin.
Imorgon är ännu en dag för både mig och stenarna. Jag vet inte vad jag tycker om det faktiskt.
Stenhårda kramar
Sofie Nordquist
Cykelsemester sommaren 2013
Ty jag har ändå, trots den lugnande framtiden, tett mig aningens oroligt de senaste fem dagarna. Jag har vankat fram och tillbaka i huset. Ställt mig vid fönstret med händerna bakom ländryggen och blickat ut över grönskan. Rensat lite i fönsterväxterna, petat bort flugor från fönsterbrädan. Sedan har jag, lika oroligt, vandrat vidare till nästa fönster och upprepat mina handligar även där. Såhär har det hållit på i fem dagar, men igår fick jag nog och det var då som jag bestämde mig för att börja cykla.
Min första cykeltur på flera år skulle komma att mäta en sträcka på cirka 1,5 mil. Det blir lagom, tänkte jag och begav mig. Med en blå cykelhjälm, som jag fick i tioårspresent av farmor en gång i tiden, och en välfylld vattenflaska styrde jag kursen mot Häradsbygden.
Innan avfärden applicerade jag, dumt nog, lypsyl på mina saftiga läppar (anledning: Oklar) och det skulle jag inte ha gjort. Alla flygfän som kom i min väg fastnade på mina lypsylkletiga läppar. Jag spottade och fräste. Detta resulterade i att jag tappade fokus på själva aktiviteten jag bedrev. Cykeln vinglade till, men snabb som jag är så styrde jag upp den igen och lät flugorna sitta kvar. Jag såg ut som ett X200-tåg som åkt mellan Stockholm och Malmö. Full med flugor och annan skit i ansiktet. Några av dem hamnade även i munhålan. Jag tackade och svalde.
Färden fortskred utan några större komplikationer och jag nådde tillslut mitt mål. Väl framme bjöds jag på en kopp kaffe, gjord i en Tassimo-maskin, samt en liten, liten jävla Delicato-dammsugare. Jo man tackar, man tackar! Sedan somnade jag in.
Dagen därpå kände jag ingen som helst värk i lemmarna efter gårdagens åktur så jag packade ihop mina ateraljer, tackade för kaffet och begav mig hemåt igen. Stolt som en tupp gick jag en bit med cykeln för att sedan sätta mig på den och trampa vidare mot nya äventyr. Men när min bakdel mötte sadelns yta skrek jag till.
VAD FAN HAR HÄNT?????? skrek jag. Och jag fick såklart inget svar då jag var ensam. Logiken återkommer i mitt alltför tragiska liv.
Min röv smärtade som fan! Rövbenen kändes mörbultade och allmänt jävla jätteinflammerade. Aj. Aj som fan! Det kändes precis som att någon hade satt på mig bakifrån, jävligt hårt, i 1,5 mil. Jag försökte sätta mig igen. Det gjorde så förbannat ont. Till slut gav jag upp och led hela cykelturen hem. Smärttröskeln översteg maxstrecket och jag domnade bort. Drack lite vatten och rättade till cykelhjälmen. Nu var jag på topp igen.
Som Ni kanske märker så är jag arbetslös och skriver gärna om mina genomförda cykelturer. Det kan tyckas fattigt och det är det också. Jag önskar Er alla en trevlig och stressig sommar!
Jag hoppas att Ni kan finna mycket glädje i denna bild. Det gör inte jag.
Puss på buken/kuken
Sofie Nordquist
En kort uppdatering
Det är viktigt att lära sig att utföra vardagliga sysslor så man slipper ringa på hjälp så fort det händer något som stör vardagen. Några saker ALLA individer bör kunna är:
- byta däck på bilen
- rensa avloppet/göra rent vattenlåset
- byta olja på bilen
- byta bromsskivor/klossar på bilen
- koka makaroner
- bygga ihop manometrar från grunden samt kunna göra alla delar som en sådan pryl innehåller. Även de från grunden.
Vad kan Du göra?
En folkgrupp som inte kan någonting vettigt över huvud taget är hipsters. Deras intellekt innefattar endast kunnighet inom färska kryddor och hurvida ett par jeans, från en miljövänlig secondhand-butik, skall vara slitna. Ställ en hipster framför en Renault 5:a och be denne att byta olja på bilen. Hen kommer då att hämta sin dyra och rättvisemärkta olivolja i köket för att sedan försöka finna den tomma flaskan, som skall bytas, någonstans i bilens utrymme.
För att få tyst på gaphalsen fick hon en halv polarkaka. Det hjälpte. Den färska kryddan
hjälpte inte.
Nu ska jag gå ut och hjälpa pappa att rada vôd.
Hångel och handen innanför kalsongen
Sofie Nordquist
Fredagen utan innehåll.....
Jag är så förbannat uttråkad idag. Så jävla uttråkad att jag på eget bevåg har bakat en sockerkaka enligt grundreceptet ur ”Rutiga kokboken”. Den fick jag förövrigt i present av min mormor vid någon av mina senare bemärkelsedagar. Jag har använt den flitigt, men endast på grund av två maträtter. Pannkakor (s.74) och den sexigt goda kycklingrätten från sjuttiotalet, Flygande Jacob (s.414).
I skrivande stund sitter jag på köksgolvet framför ugnen och väntar troget på att bakverket skall bli färdiggräddat. Om några minuter tar jag med en viss försiktighet, samt en darrig hand, ut den i friska luften. Sedan stjälper jag upp den och låter den svalna i bakformen på ett galler. Det blir då en ostressad sockerkaka med en mild smak av harmoni och vanilj.
Fredagar är ångestfyllda för mig. Det beror till stor del på att jag bor ensam på 32 kvm. Min ensamhet tål att upprepas då det har blivit någon slags terapi för mig. Efter skolans slut begav jag mig ner mot stadens centrum till fots för att intaga lunch. Mc Donalds blir bra, tänkte jag och placerade mig såklart i den segaste kön. En mamma skrek att jag skulle flytta på mig då hon ville fram med barnvagnen. Jag låtsades inte höra henne och väntade på att hon skulle knacka mig på axeln och be mig, öga mot öga, om en eventuell förflyttning av min kropp med tillhörande identitet. Hon gjorde det och jag bad om ursäkt för ingenting.
En ”Lilla menyn” (cheeseburgare, mellanstrips och en mellanläsk) för 39 SEK. Som vanligt blev det en Coca Cola light. Jag förstår inte varför jag plötsligt börjat dricka kolsyrad aspartam efter år av hat gentemot light-produkter. Kanske är det en undermedveten dödslängtan som leder till denna lagom moderna handling. Denna gång var den dock inte ett dugg välsmakande utan påminde enbart om en starkare grogg. En grogg gjord på hembränt och cola. Året var 2004. Måltiden i sin helhet smakade inget speciellt.
Under tiden som jag, på ett strategiskt sätt, åt upp strips efter strips passade jag på att radera ALLA bilder som fanns att tillgå i min mobiltelefon. Varför? Jag vet faktiskt inte. Kanske gör mer ledigt utrymme i megabyte-form mig till en lyckligare människa, kanske inte. Det får framtiden bevisa.
Efter den sorgliga lunchen och raderingen av mitt liv i bildform, begav jag mig hemåt. Hem till betongen, YAO! Jag hämtade ut skor via ett postombud i närheten och beställde en kaffe med mjölk och en donut. På ett annat Mc Donalds. I Hageby. Väl hemma dukade jag fram kaffen och ringen av deg på bordet. Medan jag plockade ur ta-med-kassen och placerade det medköpta på bordet ställde jag frågor till mig själv.
”Var det du som hade beställt?...........Okej............En liten kaffe med mjölk och en donut? Var det bra så? Något mer? Smaklig måltid och trevlig helg......................Ja, tack!”
Jag lade märke till att halva kaffekoppen hade runnit ut i papperskassen på grund av min bristande uppmärksamhet vid exporteringen av den från snabbmatskedjan. Fan. Pengar hade gått förlorade och jag var arg på mig själv. Som straff skulle jag bli tvungen att vänta med att få ta en tugga av munken. Skäms på dig slyna, sa jag argt och daskade mig själv på mina korvfingrar. Efter tio minuters psykiskt och fysiskt självplågeri var det dags att smaka på munken. Jag greppade munken i min lilla näve och förde den mot en halvöppen mun. Läpparna omslöt den, precis så som en van kuksugare gör med sina läppar runt en saftig kuk vid en sedvanlig avsugning. Mmmmmmmm.....! Det knullade i min mun. Jag bjöd in kaffet och en trekant uppstod inuti min orala öppning. Vi rullade runt i fantasins sköna säng. Penetrerade varandra med det vi hade att tillgå. Klimax. Tack!
Detta inlägg har spårat ur för längesedan men jag orkar i ärlighetens namn inte anstränga mig särskilt mycket idag Jag är för uttråkad. En sällsynt huvudvärk har legat och grott bakom mina ögon hela dagen men vill inte riktigt komma ut. Fega jävla homosexuella huvudvärk. Pussy. Kom ann! Ta mig med storm så ska jag döda dig med en, högst två, iPren 400mg. Vi ses i läkemedelsskåpet, din fitta.
Två hårdkokta ägg och kaviar
Sofie Nordquist
Dagens älskog
Sängen har helt fel proportioner, men vad gör det? Jag är dock väldigt nöjd med toarullen. Om det är något som jag kan rita så är det toarullar och televisionsapparater. Och enkla bröst. Men när vi kommer till saker som jag verkligen inte kan så är det att "fånga dagen". Men det behöver jag inte göra heller. Varför inte? Jo, för det gör alla Ni andra så bra genom era enformiga statusuppdateringar på Facebook samt massiva bilder på Instagram. Det är det som Ni är bra på. Inte jag.
Fuck off folks
Sofie Nordquist
Avsky 40mg depotkapsel
OBS! Gäller ej de inre organen som ska ta hand om alla kemikalier och tillsatser. OBS!
Biverkningar och muntorrhet
Sofie Nordquist
Funderare
Ska jag eller ska jag inte? Vad fan kan gå fel? Möjligen en förlorad bekantskapskrets, men vad gör det. Jag gör det. Jag klipper till! Dock inte idag och iInte imorgon heller, för då är det en röd dag. 1 maj. Då ska alla lebbluggar ut och demonstrera angående något ovesäntligt med sina ekologiska plakat.
Nej tack. En annan vecka. En lebbluggsfri vecka.
Min nuvarande frisyr kan vi sammanfatta med ordet "håglös". Det klassas inte ens som en frisyr, utan mer bara som en monoton håransamling där toningen börjar bli urtvättad. Här behövs en dramatisk så kallad "make over" ladies. Aight?!
Hårribla hälsningar
Sofie Nordquist
Önsketjej
Jag önskar ofta att jag var en såndär partytjej som ser fram emot fredag + lördag så jävla mycket varenda jävla vecka, varenda jävla månad. Hela fredagen är bara ren eufori. Hela dagen planeras via textmeddelanden, Facebook och i sällsynta fall även telefonsamtal angående kvällens förfestställe och vilken utstyrsel som skall träs på kroppen. Ett billigare finvin köps på Systembolaget i sista minuten, shoppingpåsar fyllda med engångsnylonstrumpbyxor och andra basic prylar smäller mot de vältränade benen. Nu är det fest tjejer.
Vinet korkas upp och Spotify spelar den välfyllda listan som någon så fyndigt döpt till "Förfeeeest!" på inställningen shuffle. Aviici. Swedish house mafia. Galna mixar liksom. Radioplågor som man redan har hört 5175848148 gånger samma dag, fast i en annorlunda och galen mix. Crazy. Det appliceras smink i kopiösa mängder. Inte för mycket men absolut inte för lite. Sotat och mycket mascara. Rouge också. Duckface med läppglans. Aftonklänningen dras på och den är perfekt kort. Inte sådär prostituerad-kort, men ändå lite utmanande. Man ska bli sugen på fitta när man ser den.
Utgång, kö och någon vomerar. Entrén betalas och värdesaker placeras strategiskt innanför bh:ar och i små, fula handväskor. Mot baren! Drinkar av olika slag köps in. Till vilken pris som helst.
"Men hörrni tjejer, är det inte lite segt här? Vi beställer in shots. Det är uppfriskande och jättebra för levern. JAAAA!"
Hutt, hutt, hutt och hutt. Blodet pumpar ut alkoholen i kroppen och ber levern ta hand om giftet. Berusningsgraden stiger avsevärt efter de hastigt intagna shotsen och euforin är på topp. Tjejerna styr ut mot dansgolvet där underbetalda Mr DJ spelar ytterligare radioplågor i form av ännu galnare mixar än vad vi vanligt folk har tillgång till på Spotify. Det dansas livligt och osexigt, i tron om att det är sexigt.
"Oj, en jättebra låt tjejer! Skrik högt som bara tjejer kan skrika och hoppa samtidigt. EN BRA LÅÅÅÅT AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!"
Någon hittar under den galna dansen en normalsnygg kille att samordna rörelserna med. Händer smeker de mer intima kroppsdelarna och dansen, som innan ansågs osexig, är nu katastrofalt avtändande. Men det är inget som de överberusade galningarna reflekterar över. Hångel och svett. Händer på kuken och händer på fittan. På brösten, innanför bh:n. Styva bröstvårtor och fittsaftfuktiga nylonstrumpbyxor. Hård kuk innanför jeans med knappfylt osv.
Kvällen lider mot sitt slut och kåtheten kvarstår. De som funnit varandra slår följe till någons boende för att där försöka sig på att idka samlag under natten. Dåligt fyllesex med halvslak kuk och yrsel på grund av överkonsumtion av dyr sprit. Illamående. Samlaget avbryts utan att någon av de inblandade nått klimax. Båda parter skäms och önskar att de fick vara ensamma med skammen. Morgonen gryr och dagsljuset avslöjar alla skavanker hos dem båda. Ytterligare skam och en viss ånger smyger sig sakterliga på. Nu är kåtheten och dess safter ett minne blott. Så långt bort att 1000 mil känns nära.
Det sägs hej då och båda tackar för ingenting. En obetydlig och tom kram ges och båda är rädda för att deras extremt dåliga andedräkt ska ha ihjäl den andre eller möjligen en närliggande krukväxt. Dörren stängs och de båda kan nu pusta ut och släppa på alla gaser som tarmen samlat på sig under nattens gång. Nu ska de bajsa högt och utan någon som helst hejd. Sprutlackera hela insidan av toaletten. Skita så porslinet spricker. Kanske onanera efter det. Och ja, bakispizza. Sen mer toslettbesök efter den. Vattenglas efter vattenglas. Bearbetning av ångest angående föregående natt. Förträngning av traumat. Mer vatten. Lättsaltade chips. Vatten.
Ungefär såhär är det att vara en partytjej. Bör jag vara avundsjuk? Även om jag inte borde vara det så känner jag ibland en viss saknad av all hejdlös eufori som de ofta verkar ha de där tjejerna. Galenhet och glädje som kostar pengar, men som ändå giver någon slags högre dopaminnivå. Det enda jag ej avundas är de där värdelösa liggen de ofta lyckas få till. Been there, done that om man säger så.
Jag är för blek för att vara en partytjej. Och för deppig. Samt fattig. Men jag har rätta
storleken på mina pattar. Det är då en sak som är sann. Party boobs. Ja.
Tack för mig
Sofie Nordquist
Nyfichin
Nu ska jag bege mig till Hageby här i Norrköping för att hämta ett utbildningshäfte inom SHLR (Sjukvårds-HLR). Imorgon har vi kurs i ämnet och ska på så vis bli godkända av staten. Om jag mot förmodan skulle bli "grön" så är jag för alltid tvungen till att gå runt med en defibrillator vart jag än går. I provhytten, på horhuset i Holland, på det överfulla tåget, på promenaden genom skogen.
"-Ursäkta......ursäkta.... skulle du kunna byta plats? Jag glömde att boka plats åt min defibrillator innan jag for.......Tack!"
"Hej! Sofie heter jag och jag tänkte höra lite om hur Ni ställer Er i prisfrågan angående defibrillatorer? Har de förtur till fönsterplats och finns det något specifik rabattkod jag skulle kunna använda mig av för att spara några slantar?"
Dösmidig och 90-talsinsiprerad. Jag har en känsla av att elektroderna kommer rasa av defibrillatorn ett flertal gånger och fastna i olika glipor som finns i samhället. Notera att jag med "glipor" syftar på materiella mellanrum. Exameplvis mellanrummet som uppstår mellan den nedre delen av en dörr och golvet. Ett luftrum där saker kan åka in och, som sagt, fastna. När det händer kommer jag argt och högtljutt, samt enligt rutin, att utbrista "Fitta!".
Yrsel och spänningshuvudvärk
Sofie Nordquist
Kukist
Eller så målar jag könsorgan och lättare sexakter. Mycket kroppsvätskor och gärna smärtsamma ansiktsuttryck. Jag gillar att se smärta när jag själv är nere i "dippskålen". Det giver mig ett inre lugn att se lidande när jag själv lider. Sadistiskt och friskt.
Dock var ej denna avbildning speciellt smärtsam, men vad vet jag, han kanske har riktigt ont i kuken efter all säd han pumpat ut ur den. Och hon kanske är allergisk mot hans sperma och om en halvtimme kommer hennes hy vara blossande röd och halsen svullnar snabbt igen. Akut transport in till sjukhuset. Adrenalin och Bricanyl. Sen på't igen ba! Svälj slyna.
Efexoravtändning och ständiga derealisationskänslor
Sofie Nordquist
Storlek 35? Det finns på barnavdelningen.
Allting började för några veckor sedan. Mina dåvarande wannabe Converseskor läckte in katastrofala översvämningsmängder med vatten på grund av ett större hål i ena sulan samtidigt som min mor uttryckte sig hat gentemot mina skor, som hon inte ens ville kalla skor, med glåpord. Skorna blev ledsna och insåg sin låga status. De var riktigt slut. Finito. Vi tog farväl genom en väl vald placering i sopkorgen hemma på Bäckgatan 46 i Norrköping. Jag toppade med några rejäla klickar av en utgången bearnaisesås. Hej då. Tack för denna tid. Hälsa SITA.
Färg: Röd
Storlek: ..............................
Fan, tänkte jag. Detta är ett återkommande problem i mitt redan så problemfyllda liv. Skostorleken. Mina vanskapta fötter är förevigt dömda att aldrig kunna ha någon sko som anses komma från en vuxenavdelning. De är för små. Alldeles för små. Förbjudet små.
Det har hänt att jag vaknat kallsvettig om nätterna och inte känt eller sett till mina fötter. Vart fan är de? skriker jag. Flåsande av all rädsla tänder jag snabbt sänglampan och fumlar högljutt i nattduksbordslådan efter mitt specialbeställda förstoringsglas från Kina. Några djupa andetag och jag kan till slut hålla förstoringsglaset någonlunda still. De nyvakna ögonen ställer sakta in sig på det jag letar efter. DÄR ÄR DE! Vilken lättnad. Jag kysser den som ligger bredvid mig i sängen och lägger mig åter tillrätta. Nu kan jag somna lugnt. Jag har ett par fötter, även om det krävs specialbeställda förstoringsglas för att lokalisera dem.
Jag tog en storlek som jag trodde mig kunna ha, betalade och väntade på leveransen. Leveransdagen kom och jag hämtade ivrigt ut dem via postutlämningen på Gallerix i Mirum galleria. Väl hemma slet jag upp skorna ur paketet. Äntligen! De lyste av orördhet. Jag stoppade leendes ned mina pygméfötter i dem. Glädjen var över lika snabbt som ett oskuldsknull på en dassig spritfest i maj 1998. Fan, de var alldeles för stora. Fötterna levde rövare i dem. Så jävla stora var de.
Jag skickade tillbaka dem och kryssade i rutan för "byte" och ändrade till en mindre storlek. Allt gick sjukt smort och idag hämtade jag ut de nyanlända. Även de var för stora. Så nu sitter jag här med en för stor sko på min vänstra fot. De ska skickas tillbaka imorgon igen. När jag hämtar ut de tredje paret (och förhoppningsvis det sista) så ska jag ta med mig förstoringsglaset. Det kan nog behövas.
Till mamma och pappa: Hur fan tänkte Ni egentligen? Och skulle man kunna få någon slags ersättning för minskad livskvalité? Hör gärna av Er!
Jag leker att de är mina. Fantiserar om hur det skulle vara att ha större fötter. Vilken balans man skulle
ha i livet samt på stadens alla gator och torg. Inte behöva ramla runt överallt. Stabilitet osv. Ni med stora fötter har det bra ni.
Med förvrängd hälsning
Sofie "Trettiofemman" Nordquist
Bara bilder idag. De säger mer än ord.
Och självfallet är det tjejen som skriver inlägget som har tagit bilderna, så försök inte att sno dem era jävlar.
Mer mörker tack. Melankoli. Hyper. Hypo.
Med ovänlig hälsning
Sofie Nordquist
Hemfärd med hemlängtan
Jag ser framför mig hur jag, redan i Insjön, gör mig iordning för avstigningen genom att samla ihop mina förnödenheter och annat skräp jag samlat på mig under resans gång. Väskorna säkerhetsräknas. En, två. Alla är med. De sista fyra minuterna sitter jag oskuldsfullt rak i ryggen och handflatorna mot låren. Det uppstår en lättare handsvett när tåget passerar Moskogen och jag bestämmer mig då för att resa mig och bege mig mot närmsta dörr i tågvagnen. I samma stund som jag reser mig upp fastnar hörlurssladden i armstödet och de rycks med en djävulsk kraft ur mina öronhålor. Jag blir rädd och arg. Chockerad.
- Fitta! säger jag högt och mäker genast en ökad uppmärksamhet gentemot mig.
Nu står jag och de två väskorna vid dörren och väntar på att få stiga av. Tåget passerar tågbron vid Norsbro. Någon markisaffär. Nu är jag framme. Tåget har inte riktigt stannat och jag lägger min lilla hand på handtaget och inväntar det stillastående läget. Jag rycker i det och dörren går upp med ett pys.
En orkester börjar spela och jag märker att en röd matta i grövre sammet har rullats ur framför min utgång. Jag höjer blicken och möter fem par ögon som tillhör familjen Nordquist. Mamma slår ut armarna i en värmande gest och ger mig en kram. Hon luktar Grumme såpa och sockerkaka. Kramkalaset fortskrider och någon ger mig en After eight-ask. Jag tackar och vi beger oss mot den nyare bilen. Alla vill hjälpa mig med väskorna men det är bara en som kan få uppgiften. De drar lott om saken. Vi åker sedan hemåt i ren eufori och planerar för framtiden.
- Hej mamma! Jag är framme nu. Står på perrongen. Vem ska hämta mig?
- Okej. Ja, pappa kanske kommer snart. Vad fan vet jag och inte bryr jag mig heller. Gör du det?
- Ja.
- Okej. Då ses vi snart. Köp en och en halv liter mellanmjölk också. Hej då.
- Hej då.
Jag väntar troget vid upphämtningsplatsen. Fem minuter. Tio minuter. En halvtimme. Nu kommer pappa i Renault 5:an. Men vänta nu, det där är inte pappa. Vem fan.......... Det är ju Josefin.
Hon sladdar slarvigt in framför mig med blicken rakt fram. Jag väntar några sekunder på att få hjälp in i bilen med den tyngre väskan. Ingen reaktion och jag gör det själv.
- Hej! säger hon. Fortfarande med blicken rakt fram.
- Hej! Gud vad jag är trött nu. Jag hr ju åkt tåg i över fyra timmar. Hur är det med dig?
- Okej. Det är bra med mig.
Resan hem är fåordig och väl hemma är det ingen som möter mig i dörren. Pappa klagar på att jag luktar konstigt och mamma har lagt fram några torra brödskvor åt mig på bordet. Nu är jag hemma. Hemma i kärlekens torp. Som jag har längtat.
Pappa bär ofta mask. På så vis kan han utan problem utföra kriminella uppdrag och även komma fri från fortkörningsböter av olika slag. När han klipper gräs kör han gärna några turer på grannens gräsmatta iförd mask. Förstör och ler samtidigt under den.
Med vänlig hälsning
Sofie Nordquist
Bildhaveri
Med vanlig hälsning
Sofie Nordquist
Handla with care
Burkarna pantades en efter en. Displayen visade 24.00 SEK. Jag log nöjt och tryckte sedan på den gröna pantknappen då jag vägrar att ge min pant till fattiga barn i u-länder. De får skaffa sig egen pant. Nu började utmaningen. Vandringen genom butikens oorganiserade inredning och SÄNKT PRIS-lappar.
Men vad nu? Jag stannade hastigt till framför en av alla kylar. Trodde inte mina ögon. En vanligtvis dyr juice för bara 10.00 SEK denna vecka. Fan vilken sjuhelvetes jävla kap då! Det här kan jag ju inte missa, tänkte jag och bokstavligt talat kastade ner förpackningen i den röda plastkorgen. Underarmen smärtade till av tyngden som uppstod när den mötte korgens botten. Jag kände eufori över en juice. I min familj har alltid apelsinjuice ansetts vara något lite extra och alldeles för dyrt. Borgarjuice.
Plötsligt befinner jag mig vid kassorna. Jag har plockat korgen full med andra varor som jag säkert behöver, men tydligen hade jag inte funnit kakaon. Skitsamma, jag har ju juicen, tänker jag och ställer mig i kön.
Vara efter vara plockas upp på bandet och EAN-koden vänds, som alltid, mot läsaren och jag avslutar med att avlägsna mina egna varor från den efterträdande kundens med en "Nästa kund-pinne". Jag är en bra kund. Nu är det min tur! Pass på! Kassörskan för vant varorna förbi apparaten som läser av EAN-koderna.
- Två kassar också, säger jag och ler.
- Två? Okej, säger hon en anings tacksamt.
Hon slutar att skanna varorna och jag märker att något inte stämmer. Våra blickar möts och jag ser direkt att det är juicen det gäller.
- Är du medlem i "Willys+" ?
- Nej, svarar jag nervöst.
- Då får du betala fullpris för den här juicen som är 14:50.
Tystnad.
- Ska du ha den ändå? frågar hon.
- Ja. Jag tar den ändå. Det blir bra. Jättebra.
Jag blir ovanligt fåordig och våran konversation innehåller endast summan på köpet samt en fråga om jag vill ha kvittot. Timmen efter denna händelse är blek. Minnesluckor. Jag minns att jag gick hemåt med en tyngd på mina axlar, men efter en stund märkte jag att det var de två tunga kassarna med matvaror som var tyngden. Är det såhär det känns att bli bedragen och lurad, tänkte jag. Fy fan för Willys+. Fy fan för apelsinjuice i överlag.
Nu är min mamma nöjd då jag vet att hon inte uppskattar juicedrickande på vardagar. Hon ser hellre att jag dricker mellanmjölk ur ett mindre glas. Det blir billigare så, samt nyttigare. Imorgon bitti blir det njutning på hög nivå. All juice ska veck om jag så ska topsa ur glaset på alla rester. Varje droppe kostar 4:50 SEK extra.
Här är den. Dyrjuicen. Lurendrejerijuicen. Lögnhalsen. Jag hoppas fan att du smakar gott också. Med "100% pure squeezed friut" och allt.
Nu förstår jag lite hur de bulgariska bärplockarna kände när de ej fick lön för mödan.
Angenämt
Sofie Nordquist
