Sofie Nordquist

Alla har vi en fadersgestalt i våra liv och oavsett om denna person innebär vår egna pappa, slaktaren bort i byn eller brevbäraren med psykiska problem så är en sådan figur en viktig del i våra liv. Fattas vi en vägledare med penis kan livet snabbt gå utför och beroendet av olika droger är inom räckhåll. Det är ett som är säkert.

Jag har en pappa. Peter Nordquist. Det är en gedigen man, född och uppvuxen i Häradsbygden i Leksands kommun. Han kan beskrivas som en lugn, harmonisk och extremt händig man. OBS! Detta är ej en kontakannons OBS! 

Pappa Peter har mycket funderingar om saker och ting och innan han öppnar munnen för att säga något så har det oftast legat och grott i gapet en längre stund. Man skulle kunna säga att han väljer sina ord väl, min pappa. Precis så som man ska göra. Precis så som jag själv inte gör.

Det var en helt vanlig dag i mitt helt vanliga liv. Jag kom hem från skolan en onsdag, den vanligaste dagen på hela veckan. Allt var precis som vanligt, återigen. Mamma Carina stod på sin plats vid diskbänken och skalade  potatis till den dagliga middagen som alltid infaller mellan 16:30 - 17:00 på Kullgärdsgattu 25. Men vanligheten stördes plötsligt av ett beteende jag ansåg abnormt. Pappa satt på en stol vid bordet med ryggen vänd mot hallen och mig. Jag såg att han var sammanbiten, även om jag ej kunde se hans ansikte. Det syntes liksom på kroppshållningen. Sådär samlad och aningens spänd. Likt en nybliven byxmyndig som precis kissat positivt på ett graviditetstest.

- Hej, sa jag.
- Hej, svarade mamma obrytt.

En längre tystnad uppstod och pappa visade fortfarande ingen tendens till att hälsa mig välkommen hem.

- Pappa? frågade jag lite försynt samtidigt som hela jag var på spänn. 

Han vände sig om utan ett ord och tittade mig rakt i ögonen. Jag såg en beslutsamhet i hans ögon jag aldrig tidigare skådat. Ska de skiljas? tänkte jag. Vem får då ägarrätten till Renault 5:an? Kommer pappa att ha en äkta julgran på sina julaftnar? Tankarna for runt i huvudet på mig. Han drog efter andan och höll kvar den i lungorna någon sekund.

- Jag tycker att jag är lite lik Dr House, sa han och log. 

Mamma flämtade till och tappade potatisen hon just höll på att klä av från sitt skal. Alla blev tysta. Pappa log fortfarande. Om inte mer nu än innan uttalandet. Han såg lättad ut. Som om han hade avslöjat en lögn han burit på hela livet. Lycka. Stolthet.

Jag kom på mig stå och gapa. Sådär som porrskådisar gör i slutskedet av den aktuella akten. Leendet kom över mig efter en stund. Vi gav inget svar på tal angående pappas uttalande om den slående likheten mellan honom själv och Dr House. Allt tedde sig sedan som vanligt. Middagen förtärdes under tystnad utan några sura miner. Håglöst och apatiskt, som om ingenting hade hänt.



När jag återberättar denna anekdot för pappa förnekar han starkt att den har ägt rum. Han vägrar inse att han själv påstått sig vara lik en seriekaraktär vars huvuduppgift är att bota människor från olika sjukdomar. Förnekelsen är första stadiet till beroendet. Pappa, är Dr House Din fadersgestalt? 




Danke schön
Sofie Nordquist, 23 år.

När almanackan visar den 19:de varje månad så har de flesta dåligt med pengar och planerar mer än vanligt vad de spenderar dem på. De väljer bort självklara nöjen, såsom cirkusbesök eller en dyrare köttbit och ersätter det med en nyttig promenad och rotfrukter. Egentligen borde alla vara ständigt fattiga för att sedan må bättre av den drastiskt ändrade livsstilen som en klen ekonomi kan medföra. Om man nu inte är ett white trash och enbart livnär sig på Willy's väldigt billiga pasta, infraktad från ett land med väldigt låg BNP.

Även jag, den bäste, har det hårt när plånboken gapar intig. Hur gör jag för att spara pengar? Ingenting. Ibland pantar jag burkar, som ofta kan bli svårt då jag sällan har några då det är dyrt med dryck på burk. Men oftast så gör jag ingenting. Och det är gratis än så länge. Jag sitter på min svarta klappstol från IKEA och tänker. På allt. Plötsligt kan jag resa mig upp, gå till köket där jag fyller ett glas (som rymmer 20 cl) med kranvatten. Dricker upp det. Sedan går jag tillbaka och sätter mig på den svarta klappstolen. Rättar till pennorna i mitt pennställ. Ler. Slutar le. Inser att jag inte har råd att vara glad.

Det här med att utbyta kroppsvätskor oralt har ju alltid varit aktuellt på den sexuella fronten. Antingen för att visa sin uppskattning gentemot den andra parten eller som en del i ett förspel som senare leder till kopulation. Detta göromål kallas med ett annat ord för "hångel". Att hångla känns som en väldig 90-talssyssla på någe vis. Fucking jävla kuk-Åmål.

Fredagen var kommen och hemmafesten var bokad för redan en vecka sedan. Var ungdom har stulit sin bidragande del av alkohol ur sina föräldrars barskåp. Den dryck som de stal från flaskan ersatte det med en lika stor del vatten så att ägarna till flaskan ej skulle märka att där fattades något. De blandar ihop alla slattar i en R PET-flaska och kallar det för häxblandning. Chipspåsarna fraktas även de till stället där kvällens tillställning äger rum.

Tjejerna är klädda i jazzbyxor och ett tajt, kort linne med smala axelband. Bimboringar och en stram hästsvans. Rave! Vit ögonskugga är obligatoriskt. Det tuggas tuggummi friskt samtidigt som det röks cigaretter och loskas MINST två gånger mellan varje bloss. Killarna har raka jeans, jympaskor och en Nike-tröja. Mittbena. Lätt akne. Enkelt och jättefult.

Majoriteten delar på samma häxblandning och blir sådär pangfulla som man bara blir då man festar till det enbart med ren sprit. Några går hem, några spyr och några får till det. De ska få hångla. Hjärtan bultar. Kukar bultar. Klittor bultar osv. Salivproduktionen ökar lite lätt i parternas munhålor. De slickar sig medvetet om läpparna för att inte framstå som någon under palliativ vård.

Skratt och fniss. Händer som berör hud och snuddar vid ett stramt bröst. Ökad andningsfrekvens och förhöjd puls. Båda gapar lite lätt och för sedan fram tungan lite lätt framåt i munnen. De kör elvispen. Tungan krampar redan efter två minuter och de slutar rulla tunga och fokuserar på annat som kåtar upp dem båda. Sedan på't igen bara. Hårt och krampaktigt hångel. Handvsettiga fingrar mot könsfuktigt jazztyg. Det är 90-tal det.

Detta är det jag får upp i huvudet när jag hör ordet "hångel". Ganska gravt.


God natt. 
Sofie Nordquist

Jag brukar variera mellan fem olika maträtter i min liv. Makaroner och köttbullar, blodpudding, pannkakor, kycklingsoppa och lax i ugn med citronsås och egengjort potatismos. Vill gärna dela med mig av laxrätten. Med omnejd.


Sofies jävligt simpla laxbox 
1 port. + tre matlådor

Du behöver:
- Saker att tillaga maten i/med

- 4 laxfiléer från närmsta frysdisk
- Ganska många potatisar
- En förpackning med citronsås
- En ugn
- En potatisskalare


Gör såhär:

På varje kanal är det minst ett matlagningsprogram om dagen. Folk tävlar mot varandra i det tråkigaste som finns i hela jävla världen. Matlagning. De kastar omkring ingredienser mellan olika kärl och vispar slappt med sin ovana matlagningshand. Det ska se proffsigt ut för då blir man accepterad som individ. Kryddor till förbannelse skall även det tillsättas. Allra helst på känn. Drar du fram en måttsats så slaknar samhällskuken direkt. Som ett jävla blodtrycksfall.

Sex är, precis som mat, en livsviktig grund här i livet. Och kul. Varför görs det inga sexprogram som sänds på bästa sändningstid? Exempelvis skulle man kunna byta ut maten mot sex i PK-programet "Halv åtta hos mig". 

De fyra deltagarna ska gästa varandras hem för att bli bjudna på den aktuelles könsorgan. Allt ter sig normalt och vetskapen om att de snart skall interagera i en härlig och våt orgie på vardagsrumsgolvet verkar inte övertagande.
Alla hälsar på varandra och kvällens värd visar dem runt i bohaget. Helge Skoog drar sina avtändande lines medan deltagarna fnissande går igenom en låda med sexleksaker. Kvällens värd lämnar de övriga deltagarna själva med lådan och beger sig ut i köket för att förbereda könsorganet inför kvällens bjudning.

Ikväll är det en manlig värd. Han börjar med att, på ett beskedligt sätt, dra tillbaka förhuden för att tvätta rent från eventuella sekretrester. Nu är det skinande rent och ollonet glänser sådär härligt. Ett litet lager med vattenutspädd  kristyr läggs längs ollonets nedre kant och förhuden dras fram på plats igen. Scrotum (pungen) tvättas av med mild tvål och ljummet vatten och torkas torr med en frottéhandduk i 100% ekologisk bomull. Sådär ja, nu är det klart.

Ute i vardagsrummet har de gästande deltagarna avlägsnat sina kläder från kroppen och lagt sig raklånga på golvet i väntan på värden. Här kommer han! Med kuken på en bricka minsann. Värden presenterar sitt kön och berättar om den dagliga omvårdnaden. Gästerna ser nöjda ut och nickar lite lätt ibland. Smaklig måltid, säger värden och avlägsnar brickan och släpper lös besten. 

De närmsta minuterna bjuds det på en hel del penetrering i alla hål som är öppna för förslag. Sädesvätskor hamnar på golvet och i munnar. "Mmmmm...Gud va gåkk de aaah" säger en av deltagarna. Det knullas friskt.

Efter den sexuella sammankomsten delas en varsin snuskis (en liten handduk att torka sig ren från sädesvätskor med) ut till varje deltagare. Nu är det äntligen dags för röstningen! Må bäste kön vinna,

Den som vinner får en spahelg tillägnad könet och en kompis till dennes kön. Vad tror Ni om denna idé?

Blött hångel
Sofie Nordquist

Jag har tre småsystrar men det är enbart en av dem som alltid ligger i fokus, oavsett vad det gäller. Hon heter  Linda Josefin Nordquist. Några av Er känner säkert till henne och jag tror att vi snabbt kan enas om tre ord som beskriver henne väldigt bra.

- Hispig
- Fashion
- Stammis på GC (ett lokalt fik i Leksand)

Josefin kan, på en sekund, gå från att vara glad och medgörlig till att bli rasande, för att några sekunder senare bli glad igen. Och sådär håller det på. Dag ut och dag in. År efter år. 

När jag är hemma i Rönnäs och hälsar på har min familj ofta gemensamma kvällsfikastunder, antingen runt köksbordet eller i vardagsrummet framför televisionsapparaten. Josefin är ofta väldigt engagerad i dessa sammankomster och styr upp med mjölkförpackningar, kex och sen den där förbannade jävla brieosten. (Om vi nu har haft råd å köpa tökken dan dyr ostbit.)

Hon dukar fram, men bara det hon själv vill äta. Resten får vi försöka komma ihåg att ta med oss till bordet. Vi börjar fika och Josefin börjar plocka. Som om det vore ett julbord. Kex efter kex förtärs. Med öppen mun. Vi andra i familjen försöker konversera med varandra men ger upp efter en stund då vi inte hör vad fan vi själva säger. Josefin spiller ut kaffekoppen p.g.a bristande uppmärksamhet och hastiga rörelser med hennes okontrollerade lemmar. Mamma suckar och biter ihop. Josefin skrattar till sådär högt och nervöst som bara hon kan och hämtar lite papper. Kletar ut kaffet ännu mer. Skrattar ännu högre och ännu mer nervöst.

Skärp dig nu Josse, säger mamma.

Josefin psykar ur och skriker saker om att alla hatar henne eller att hon inte får någon mat här hemma. Jag och min minsta lillasyster, Wilma, skrattar av förtjusning. Det här är grädden på moset. Äntligen!
Pappa skakar på huvudet sådär som bara han kan. Men plötsligt är allt det negativa över och Josefin skrattar igen. 

Ja Ni...... Herregud säger jag. Det är lite som att umgås med alkoholdementa gubbar. Men hon är skön.
Jag älskar dig Josefin. Även om jag vill strypa dig långsamt ibland.

Hemma hos min mormor i Östersund är väggarna täckta med fotografier av alla hennes barn, barnbarn samt barnbarns barn. Hon har legat i min mormor. På alla sätt.

Varje gång jag är där på besök kollar jag igenom vartenda kort. Vilket jävla liv hon har haft, tänker jag. Ungjävlar överallt och fester hit och dit. Kul egentligen. En egen familj med folk som man älskar och som, förhoppningsvis, älskar en tillbaka. Ömsesidig kärlek. Sedan är det fika. Igen.

Jag undrar när man själv måste sitta där på födelsedagar och julaftnar och ta emot paket efter paket innehållande tråkiga kort på sina släktingars barn. Man ska tacka och se lite förvånad ut. Ungen ser likadan ut som på förra årets skolkort. Lite fulare bara. Men tack i alla fall.

Sen börjar spikandet och upphängandet av alla förbannade tavlor som någon ändå har ner på fyllan när nästa festivitas äger rum.

Jag kan med säkerhet påstå, utan någon statistik, att 10 av 10 har varit med om följande händelse. Du sitter på vattenklocetten och tömmer dig på slaggprodukter. När du är färdig för du vant handen mot toarullen, men det är något som inte stämmer. Du känner att irritationen växer inom dig. Du blir till och med en anings förbannad. Varför?

Toarullen är slut. Enbart grunden av den är synlig. Kartonghelvete, tänker du och trycker undan ditt hat. Förhoppningsvis finns en ny, färsk toarulle inom räckhåll och du blir glad igen. Nu är allt som det ska vara och denna hemska stund kommer inte uppenbara sig än på några toalettbesök. (Om man nu inte snålar och köper Eldorados toalettpapper. Det tar slut alldeles för fort.) 

Du river av önskad mängd toalettpapper och använder det till att rengöra ditt underrede efter tarm -och/eller blåstömningen. Sådär ja, klart. Det är nu som vi ALLA (förutom Henry Enevåg, Leksand) gör fel. Du ställer ner toarullen på lämplig plats, spolar och lämnar badrummet. Toarullen står kvar på exempelvis golvet och kommer så göra tills den är helt slut. Sen återkommer samma problem. Toarullshållaren tappar sin roll i samhället.

Varför ser man inte till att byta ut den tomma och värdelösa jävla kartongbiten mot den nya toarullen? Är det av ren lathet? Eller bristande engangemang? Är detta en svensk förteelse eller finns denna problematik även i andra världsdelar? 

Sen finns det ju de som inte har råd med varken toalettpapper eller toarullshållare fastborrad i kaklet. Men de behöver inte tänka på detta. De har det bra de. Era jävlar.

I mitt senaste inlägg, där jag tyckte till om nätdejting, lovade jag några exempel på konversationer som kan uppstå i chatten. Jag printscreenar dem allihopa när jag anser att de behövs dokumenteras och sparas i min Dropbox. Ibland skickar jag dem vidare till en god vän, ibland har jag dem för mig själv. 

Det jag förundras mest över är alla jävla frågor som folk ställer. Man kan verkligen inte förutspå någonting, vilket i sig är lite charmigt. Den vanligaste frågan som jag har fått är "Vad gör gör du på fritiden?". Jag vet aldrig vad jag ska svara på det då jag aldrig gör någonting.

Jag: Väntar.
Han: Väntar? På vad?
Jag: Ja, på att livet ska ta slut.

Sen dör liksom konversationen ganska plötsligt. Trist.

Här nedan har jag valt att publicera tre av mina favoriter:

 

Jag har nu testat på det. Nätdejting. Anledningen var att jag ville pröva och se om det var något för mig, samt om det fanns lika vettiga människor som mig själv runt om i Sverige. Svaret på båda frågeställningarna är helt klart ett NEJ.

Aldrig har jag någonsin tidigare fått så många skambud av män runt om i landet som erbjudit sig allt från att bjuda mig på en flaska rödvin (jag HATAR rödvin, det smakar kartong) till att få stoppa deras kuk i min sexiga, orala öppning. Jag tackar nej till allt. Allt som erbjuds vill jag inte ha. Det kan tyckas otacksamt, men jag vill inte ha något mer än en person som kan stava och föra en normal konversation utan att behöva blanda in frågor angående mitt tycke för fallossymboler och hurvida jag vill föra in dem i munnen eller ej.

Det första jag kollar på när jag "nätdejtar" (Jag vill egentligen inte kalla det för dejtande då jag inte söker någon att dela mitt liv med) är den motsvarande partens profilbild. Om bilden visar ett fult jävla fuckface så avböjer jag och scrollar vidare. Ibland har jag kommit på mig själv med att sitta och scrolla en halv lunchrast. Vart fan är världen på väg? Vart tog alla snygga hunkar vägen? De med en laid back klädsel och lagomt med skäggväxt. (Om Ni läser detta så hör gärna av Er till mig via min g-mail.)

Majoriteten av de som hör av sig till mig är killar i åldern 29-33. De klär sig gärna i linnen, de bleka och spinkiga armarna är smyckade med sjukt dåligt gjorda tatueringar (som gärna kan föreställa ett lejon eller några tribaler), hakan är lite finnig och de har sparat ut lite getskägg eller rakat till en liten, liten "fittborste" under underläppen och de har minst en bild på sin taniga mage där de på ett febrilt sätt vill framhäva sina obefintliga magrutor. Bleka med noll kroppshållning. 

Är detta vad jag förtjänar? Är detta vad jag bör nappa på? I så fall går jag med i FI. Föralltid.

Mer om detta ämne i senare blogginlägg. Då kanske Ni kan få några smakprov på hur några vanliga konversationer från dejtingappen Badoo kan se ut.


Denna pin har jag gjort själv. Den är fin och visar vart jag står i denna fråga. De är sällsynta dessa pins.

Tack på runkhand!
Sofie Nordkvist

Rutiner är a och o för att jag skall fungera här i livet. När uret visar 17:00 är det tillexempel dags för dagens middag. Idag kommer den att bestå av Felix's gulaschsoppa, rivna morötter och min sista skiva Leksadsbröd + en ostskiva av ICA Basic's goudaost. Dryck: Arlas Mellanmjölk.

Jag kommer att öppna den lättöppnade soppburken utan några komplikationer, ta fram min lilla kastrull som rymmer 1 liter och tippa i halva burkens innehåll i den. Sedan ställer jag soppburken åt sidan med min vänsterhand för att med min högra hand slå på plattan på "femman". Det kallas att "multitaska". Sådär ja.
Nu är det bara att vänta, tänker jag och ler.

Loading..........................................................Loading.....................................................Loading..........................Done!

Ctrl + S

Under tiden som rikemanssoppan har bivit upphettad har jag kastat fram en tallrik och ett minimalt glas (för en ensam själ) på mitt vita, rangliga IKEA-bord. Plattan stängs av och jag för försriktigt den lilla, lilla kastrullen från spisen mot min tallrik. Jag tömmer innehållet i tallriken och kommer på att jag skulle ha köpt creme fraiche till soppan, men säger högt till mig själv att jag inte ska tro att jag är värd sådant dyrt. Skärpning! Lite mellanmjölk blir gott.

OBS!
Tips: Om man vill spara ytterligare med pengar, och på samma gång nedvärdera sig själv, kan man blanda ut mjölken med några delar vatten. Då drar man även ned på fettintaget och kan på så sätt förhindra en eventuell framtida fetma.
OBS!

Jag äter måltiden under tystnad. Det enda jag kan höra är mitt eget surplande när jag girigt suger i mig soppan från min jättebilliga sked, samt klockans sekundvisare. Utanför skäller en hund men den tystnar snart och allt återgår till att vara tyst. Soppan tar slut och även dagens tillbehör.

"-Tack för maten. Det var jättegott!"

Tystnad.

"-Nej nej, sitt du! Jag tar disken."

Tystnad.


Mätt och belåten återgår jag till datorn och kollar Facebook. Igen. Och väntar på att få gå och sova. Igen.

Jag vill önskar Er alla en trevlig helg med mycket nöje och roliga aktiviteter som Ni kanske utför gemensamt med Era vänner och familjer.

Kram
Sofie Nordquist

 

 

Vad fan är det här för jävla fittskitdag? Vaknade upp ur min tråkiga sömn med en oro i kroppen. Denna oro har sedan grott sig större och grövre under dagens gång. Som ett krassefrö på en blöt bit hushållspapper. Som dessutom är placerad på ett fönsterbräde i solskenet.

Jag hatar liksom allt. Mig själv, mitt liv, mina kläder, maten, mina organ, snön, mina skor, min ekonomi, min framtid, mitt kylskåp och allt annat skit. 

Och alla förbannade frågor om vad jags ka göra efter skolan, vart jag ska bo, vart jag ska jobba, om jag ska skaffa barn, om jag har någon kille, om jag trivs med tillvaron, om jag mår bra, om jag mår dåligt.
Jag kan svara på alla världens frågor med tre ord:
- Jag vet inte.


Det är dessa dagar man vill koppla in en kanyl i höger arm och injicera morfin i lagom dos för att må bra. Men inte fan gör det saken bättre. Jag behöver ett redigt träningspass. Slå sönder något/någon. Sen vill jag äta en banan och sova. 

Hoppas Ni har ett perfekt liv med klara framtidsplaner och annat trevligt. Det glädjer mig i så fall!


Hon i ramen är jag, 11 år, ovetandes om denna förbannade lördag som då var en framtid. Nu är det nuet. Imorgon kallas idag för dåtid. Fan vad snygg jag var förr. Man förfaller med tiden. Fan.

Svettfläck /Bitterfittan delux

Nu när Projektet är påbörjat bör jag se upp med vad, sam hur mycket, jag stoppar i mig om dagarna. Jag har dragit ned på de goda sakerna här i livet, så som exempelvis karameller, glasspinnar, semlor och Plopp. Eller dragit ned, jag har mer eller mindre slutat upp helt med de där "dumheterna". Förutom på lördagar då jag tar och göttar te det riktigt rejält med både det ena och det andra.

Kafferastsmörgåsen byts ut mot ett syrligt Granny smith-äpple och jag bjuder mig själv på mycket mera grönsaker och annat skit till måltiderna.
"Tack mig själv! Vilken härligt frisk sallad jag har anlagt till mig själv."

Jag vill bara poängtera att detta jag sysslar med nu om dagarna, som jag så fint har döpt till Projektet, enbart är ett test. Ett försök till att få en "fittigare" (tolka det hur du vill) kropp och må bättre i både kropp och själ. Jag hoppas på att bli piggare, förbättra min kognitiva förmåga och att få bli fri från ångest. Det sägs ju att träning och rätt kost kan förbättra många olika defekter hos en individ. Och jag tror på det så därför tänker jag försöka.

Men om det inte funkar då? tänker säkerligen någon sköning nu. Ja, då skiter jag i allt faktiskt. Börjar missbruka droger och magra av på den vägen. Dock kommer min ångest att öka avsevärt under avtändningarna som knarket medför, men den bedövar jag lätt med sedativa läkemedel som hjälper för stunden. Sedan blir jag även starkt beroende av de sedativa läkemedlen och har utvecklat ännu ett missbruk. Och sådär fortsätter det tills jag en dag vaknar upp (på en madrass i en pundarkvart) och kommer på att jag ska skriva en bok om mitt liv. Vad var det som gick fel? En självbiografi som spås bli nästa storsäljare. Självklart skall jag medverka i det deprimerande förmiddagsprogrammet "Malou - Efter tio" på TV4. Där ska jag sitta i hennes soffa med min sönderknarkade kropp och berätta för det svenska folket om hur synd det är om mig och hur jobbigt allt har varit. Det ska vara ångestladdat till tusen. Sådär så att tittarna måste knapra Oxascand 10 mg under programmets gång. Jag ska avsluta min oändliga historia med att titta in i kameran och formulera meningen: "Varje dag är en kamp! Carpe diem. Glöm inte det!" Reklam.

 

Dagens mellanmål: Fem nachochips, en bananjävel och vanligt kranvatten i en LOKA-flaska. Det blir festligare så. Ni ska inte tro att jag har råd med bubbelvatten dagligen. Sådant är för borgarsvin. American express-vatten.


/Sofie Sten Frisk Nordquist

Efter att Projektet inleddes har jag införskaffat mig en ryggsäck för att underlätta transport av träningsskor (ibland även träningskläder), vattenflaska och banan till och från träningslokalen. Denna ryggsäck är av det dyrare slaget och påstås klara av hårdare väderförhållanden än vad en "vanlig" ryggsäck gör. Jag valde just denna ryggsäck av tre olika anledningar: Den var på rea, fanns i färgerna svart/rött och den kändes otroligt bekväm mot min columna vertebralis.

299 SEK. Kassörskan gav mig en på tok för stor påse att frakta hem min nyinköpta ryggsäck i. Skämdes lite. Jag funderade en snabbis på om jag skulle be henne strunta i kassen och att jag kunde ta den på ryggen hem. Men den tanken dog snabbt ut. Det finns väl inget osexigare än när en person går runt med en tom och fjäderlätt ryggsäck? Som om man enbart vill visa samhället att man är en tönt som har råd med en ryggsäck. Idioti.
Så jag tog med ett fakeleende emot den gigantiska Intersport-kassen, tackade för mig och släpade hem den. Hem till min etta på 32 kvm. Nu är vi ett lyckligt par och jag ångrar ej mitt köp. 

 

*Hångel*
/Sofie Sten Frisk Nordquist

 

 

Jag hatar att handla mat. Det är dyrt som fan och jag får aldrig ihop mer än en jävla filmjölkstetra och möjligtvis några bananer i min röda plastkorg. Det är meningslöst att lägga pengar på mat som man sedan ska äta upp. Att laga mat är även det meningslöst och framförallt skittråkigt, samt att det inte smakar någonting.

I affären ser jag alla lyckliga familjer och par som skrattar och tjoar. De handlar till sitt gemensamma kylskåp med självavfrostning och delar broderligt på hela summan som slutligen visas på kvittot. De fyller sina kundvagnar till bredden med frukt och grönt och annan jävla skit. När de närmar sig kassan så börjar de se sig omkring. Är kusten klar?
Vad har alla dessa lyckliga människor fått syn på? Lösviktsgodiet såklart. De skjuter grönsaksvagnen åt sidan och väljer en spade i sin favoritfärg och fyller den gapande godispåsen till ungefär hälften.

- Oj vad mycket det blev den här gången älskling. Tihi. 
- Men älskling, man FÅR synda ibland. Tihi. Vi kan äta lite när vi tåpullar varandra i badkaret sen.
- Du har så rätt älskling. Du är underbar älskling!
- Nej älskling, DU är underbar älskling.


Sedan betalar de primörer med det gemensamma VISA-kortet, packar allt jämnt i ekologiska papperskassar, placerar dem systematiskt i bagageutrymmet av sin gemensamma kombibil och kör hemåt. Hem mot värmeljus och den vita "Välkommen hem till oss-skylten". 

Där står jag ensam, mitt i affärens lokal, med en liter Arlas filmjölk och ett gäng besprutade bananer som snart ska bli mina. Jag måste bara leta fram mina ihopskrapade växelpengar och pantkvittot först. Betalar, packar allt i min begagnade plastpåse och går hemåt. Hem mot ett grusigt golv och den svarta, okomfortabla plastklappstolen från IKEA.

 

 

Alla dagar är likadana. Tomma och ensamma efter 13.30 på vardagarna. Jag anländer hem med 119-bussen och går mot det massproducerade höghuset där jag innehar min bostad.  Hissen tar mig från bottenvåningen till våning 4. Framme. Jag låser upp min dörr och stiger in i hallen och stänger efter mig.

- Nu är jag hemma! säger jag lite högt.

Inget svar.

Väskan ställer jag på samma ställe som alltid och nu börjar mina hemkomstrutiner. Innan jag tar av mig jackan spatserar jag raka vägen in till köksbordet (en sträcka på ungefär 1,5 meter) och slår på radion. Sådär ja. Nu går jag in mot allrummet där tv:n, datorn och alla lampor sätts igång. Först nu tar jag av mig jackan och hänger den på samma krok som alltid. Jag råkar kliva i en minimal vattenpöl som skorna har bildat på hallgolvet. Fitta.

-Vad ska jag göra nu då? frågar jag mig själv då jag lever ensam.

Inget svar.

Jag sätter mig vid datorn och loggar automatiskt in på Facebook. Där inne finns mitt kontaktnät. Mitt O₂. Väl inne kan jag se hur andra människor har det om dagarna. Någon ska äta middag med sin bästaste sambo. En överambitiös trerätters på en vanlig jävla tisdag. Jahaja, tänker jag och skrollar vidare. Några mammor har uppdaterat angående sina barns magsjuka. En annan individ har lagt upp en bild på en caféfika. "Fikar med bästaste vännen <3".

När alla statusuppdateringar för dagen är avklarade lutar jag mig tillbaka i min plastklappstol från IKEA och suckar djupt. Nu då? Jag ser mig omkring. Det ligger underkläder på golvet. Jag plockar upp dem. Nu då? Kollar Facebook igen, men inget nytt har hänt. Går ut i köket och kollar om det finns någon disk att ta reda på. Nej, det fanns det inte då jag tog reda på den igår innan läggdags.

"Klockan är tre och här är ekonyheterna." säger en manlig röst på radion.

Jag slårt mig ned vid köksbordet och lyssnar på vad han har att meddela dagen till ära. Han berättar saker. Världsomfattande saker. Jag ställer frågor om det han berättar men får inget svar. Kommer på att han inte kan höra mig. 

Mörkret faller och jag glädjer mig åt att snart få gå till sängs. Dagen är snart slut och jag känner en anings eufori i kroppen. Äntligen. Jag packar inför morgondagen. Ibland tar jag en dusch. Och när klockan slår 22:00 har jag redan placerat mig i sängen för dagens höjdpunkt: 22-nyheterna på TV4. En man i kostym presenterar kvällens huvudnyheter. Jag känner igen några från Ekot.

-Det där vet jag redan, säger jag.

Inget svar.

Han fortsätter att prata med mig. Ibalnd avbryter han våran konversation med att visa lite reklam. Det är trevligt. Sedan blir det ekonominyheterna och sporten. Det är nu jag tappar fokus och släpper taget om dagen. Jag andas tungt och får lite dödsångest. Sedan somnar jag. Nu får jag äntligen sova. God natt.

Idag var det min absolut första träningsdag. (Det jag skrev sist var lögn. Ändrade planer och Projektet blev framskjutet några dagar.) Jag anlände med en bakfull Emelie till Ingelstas Friskis & Svettis-anläggning. Nervös som ett jävla as. Kommer jag kräkas? Hur går man in genom spärrarna utan att fastna? Är jag snygg?

Väl inne så tilltog nervositeten en aning i styrka, men den släppte när jag hade köpt mitt halvårskort och tagit mig innanför de där spärrarna som jag hade oroat mig för hela förmiddagen. Nu var första steget taget och nu återstod bara huvudutmaningen: Medel 45 minuter.

Passet startade och jag kände mig van efter bara fem minuter. Kickade sådär kaxigt och bah: "KAN NI INTE TA DET HÄR STEGET?? Shit vad pinsamma ni är dåååå!" Allt blev jobbigare och jobbigare och tillslut började jag tvivla på min egna ork inför detta pass. Jag började svettas och kokade. Röd i ansiktet. Allt var så jävla jobbigt och hoppigt. Emelie och jag dansade in i varandra och kaoset var ett faktum. Tempot ökade medans min kaxighet sjönk. 

Stretchingen var kommen och jag var lycklig. Äntligen. Jag somnade nästan av på golvet och kände verkligen min löksvettlukt från armhålorna under mina försök till stretchövningar. Färdig. Vilket jävla fucking rus jag kände. Bättre än alla droger i hela världen. Lyckokänsla och avslappning i ett. Som ett kampanjerbjudande i en butik. Jag älskar endorfiner! Det ska Ni veta. Är glad att Malin har tjatat på oss. Tack!


Men nu är jag så trött att jag knappt orkar avsluta det här så jag gör det omgående. HÖJ!


Majoriteten av alla som vill visa att de är aktiva i någon slags fysisk aktivitet lägger upp liknande bilder. Jag gör som de.

Helger är så innihelvete jävla värdelösa. Ledighetens lilla tid. Carpe diem-dagarna som helst av allt skall tillbringas tillsammans med barn+sambo. Man ska ha fredagsmys med chips, dipp och Coca Cola. Går det någon film på tv-apparaten då? Ja, det gör det säkerligen. Med största sannolikhet en romantisk komedi på TV4 som allt för ofta avbryts av reklampauserna. Kanske hinner man med lite penetrering under reklamen?

Mannen spottar sig i handen, applicerar den kalla och skummiga saliven lite halvt inuti kvinnans vaginos och för sedan in den erigerade penisen i henne. Skynda! Det är bråttom, reklamen varar inte i all evig framtid (även om man kan tro det ibland). In, ut, in, ut. Sådär ja, ut, sprut, torka. Klart. Fredagssexet är avklarat för denna vecka och båda parterna kan nu njuta fullt ut till filmen. Barnen har redan sovit i två timmar och de stora chipsen är sedan länge slut. Nu återstår enbart det där jävla smulet i botten som ej går att dippa utan att få dippklet på fingrarna. Nu jävlar är det helg mina medmänniskor.

 

Jag har rivstartat helgen här i min lilla etta. Fredagen till ära har jag på ett sexigt sätt dragit på min mina nylonstrumpbyxor och sedan fört in mina nylonbeklädda fötter (i strl. 35) i de svårgådda, svarta klackskorna.
I en timmes tid har jag nu gått runt och minglat med mig själv. Ställt artighetsfrågor framför spegeln och druckit mingelchampange ur det osynliga glaset.

- Men vilka snygga ben jag får i de här skorna! Verkligen!
- Jag det får jag verkligen.
- Känner jag mig själv?
- Jag tror inte det.
- Då tycker jag att jag lär känna mig själv. Ska jag knulla?
- Okej.

Jag önskar Er alla en fin helg. Tack för att ni läser skiten jag skriver under denna http-adress.

Hånglar upp Dig mot väggen och klär av Dig samtidigt
//Sofie Sten Frisk Nordquist