Sofie Nordquist

Det är en gråmulen och regnig tisdagsförmiddag som jag svänger in till den första gården på Älvuddsvägen i Djurås. Huset på gården ser nästintill obebott ut. Fjolårets ogräs har snällt stannat kvar mellan stenplattorna nedanför brokvisten och de solblekta spetsgardinerna hänger orörda i varje fönster. Jag stiger ur bilen och låser den. Plötsligt halkar jag omkull på ett tjog av genomruttna äpplen. En mindre mängd ruttet äpple landar slutligen i min gapande mun. Jag sväljer och tänker att skolmaten var värre.

Mitt frusna pekfinger pressar in knappen till ringklockan och jag väntar. Ingen öppnar och jag undrar om jag tagit fel hus? Plötsligt hörs en högljudd uppmaning om att stiga på inifrån huset. Ytterdörren är tung som bly. Det beror på ett mindre berg av soppåsar som blockerar den från insidan. Jag hör hur någon stånkar och stönar i ett närliggande rum. Efter några långa sekunder ser jag hur Alida, 24, kommer åkandes i sin defekta rullstol.

- Det här huset är inte handikappsanpassat. Kolla trösklarna! De är hopplösa att komma över med rullstolen.

Hon flåsar ljudligt av fysisk utmattning och lite saliv letar sig ner över hennes högra, morgonrocksbeklädda, bröst. Jingeln till Malou – efter tio ljuder från tv:n.

-Denna vecka handlar det om ”Mens”, säger Alida och håller upp en nattbinda med vingar.

Hon vinkar in mig till köket med nattbindan där hon förberett en varsin kopp te med tilltugg. Jag slår mig ned vid köksbordet och betraktar Alida när hon rullar runt i köket och försöker nå saker i köksskåpen från sin rullstol. I den tillbringar hon hela dagar och nätter. Hon rullar sig tillrätta vid bordet. Jag plockar fram mitt slitna block med tillhörande penna och Alida börjar med vana att berätta sin livshistoria.


Allting började sommaren 2007 då Alida var på semester i de värmländska skogarna. Hon besökte en slumpmässigt utvalt secondhandbutik och fann, i ett hörn, en lätt defekt rullstol för ynka hundra kronor. Hon klippte till och fraktade hem den till Djurås. Väl hemma provkörde hon rullstolen till och från Konsum, samt fram och tillbaka på Älvuddsvägen där hon bor. Mer tid från Alidas gående och stående vardag avsattes för rullstolen och det stod inte på förens hon förlorade arbetet som köksbiträde på Grycksbo skola.

- Jag satt ju i rullstolen hela dagarna vilket resulterade i att jag inte kunde ta mig till jobbet. Och kommunen vill fortfarande inte hjälpa mig med att handikappsanpassa mitt hem.

Anledningen till att Alida inte får den hjälp som hon vill ha från kommunen och andra myndigheter är för att hon inte har en aktuell funktionsnedsättning, utan anses fullt frisk. Alida har ett flertal gånger sedan 2007 ansökt om att få genomgå en operation där läkarna medvetet gör henne förlamad från midjan och nedåt. Avslagen har tagit lika hårt alla gånger.

- Tänk dig att äntligen ha funnit meningen med livet men att ej få möjligheten att leva det fullt ut. Högutbildade människor påstår att jag inte är förlamad utan att jag lider av en psykisk sjukdom. Det är kränkande.

Alidas ögon tåras och hon gräver fram en välanvänd näsduk av den billigare sorten från fickan på morgonrocken. Tårar och snor absorberas av pappret och näsduken läggs åter i fickan där den kom från. Alida har enda sedan hon fann rullstolen velat bli rullstolsbunden på heltid. Och hon kan inte förklara varför.

- Det är samma sak som för de där killarna som vill byta ut sin penis till en snippa. De får genomgå en operation men inte jag, säger hon.


Köksbordet är täckt av räkningar och andra bilagor från t ex. Landstinget Dalarna, Försäkringskassan och Gagnefs kommun. Hon har inte råd att betala dem och har redan ett flertal ärenden hos Kronofogden. I högen av obetalda räkningar ser jag även skymten av ett flertal olika SSRI-preparat och rogivande medel i form av antihistaminer. Tre gånger i veckan, i snart fyra år, har Alida rullat iväg till en psykolog på Älvuddens vårdcentral.

- Han är den enda jag träffarregelbundet. Min pojkvän har jag inte sett på flera år då han bor på övervåningen. Och dit kan jag inte ta mig längre. Det blir väldigt ensamt även fast jag har Malou.

Jag känner en kall och svag fot som är på väg mot mitt skrev. Alida ser förändrad ut och ögonen blir svarta. Jag rafsar ihop mina anteckningar och reser mig hastigt. En pinsam tystnad uppstår och jag står som förstelnad mitt i köket. Hennes lortiga händer söker sig mot mina fylliga bröst. Panikslagen flyr jag stället och glömmer helt bort de livsfarliga ruttna äpplena framför bilen. Jag halkar och slår mig rejält. Väl inne i bilen kommer allt ikapp mig. Skammen. Jag hade blivit antastad av en rullstolsbunden kvinna med begynnande liggsår.

Tårarna forsar nerför mina bleka kinder när jag kör längs riksvägen. Jag svänger av till en rastplats och trycker igång Kent på stereon. Krypandes tar jag mig till baksätet. Där blir jag sittandes i fosterställning och tvättar mitt kön febrilt med våtservetterna från handskfacket.

En tid har gått och jag känner mig fortfarande smutsig. Såren är djupa och jag går numera till samma psykolog som Alida. Jag tycker synd om honom. Jävligt synd.

  

"- Jag har extremt svårt att få ihop allting vad gäller ekonomi och ergonomi. Jag börjar ge upp."

"- Här sitter jag dag som natt. Vecka ut och vecka in. Förutom när klockan slår 10:00 och Malou har sin tid i rutan. Hon är den enda som förstår mig känns det som. Jag älskar henne och hennes mjuka former."



Text och bild: Sofie Nordquist

 

I fredags eftermiddag var jag, mamma, Jessica och hennes yngsta avkomma, Hilda, på Kupolen köpcentrum i Borlänge. Vi flanerade i butiker och frossade bakverk från en dessertbuffé på ett café. När jag frågade mamma var pappa höll hus denna afton svarade hon kort att han var hos ”Bobben” och drack öl. Bobben är en av pappas bästa vänner och ibland träffas de och tar några starköl samt röker cigaretter i månens sken. Idag var en sån dag. En fredag.

När vi kom hem från Borlänge var min yngsta syster, Wilma, ensam hemma. Hon berättade att pappa hade blivit hämtad av Bobben runt klockan 17:00 och att de då skulle åka och köpa pizza inne i Leksand. Pappa hade varit fnissig och uppe i varv hela dagen, sa Wilma. Han hade valt kläder med omsorg och vattenkammat håret bakåt sådär som han gör när han ska vara extra fin. Och eftersom pappa skulle vara mer än salongsberusad till midnatt så var det, som alltid, mammas uppgift att hämta honom när det var dags. Mamma är van vid denna rutin. Det är sen gammalt.

Jag och resterande familj gjorde en klassisk tacos som vi sköljde ner med läsk av märket Coca Cola. Svenskt. Efter maten slog vi oss ned framför televisionsapparaten och QX gaygala 2014. Vi fnissade åt alla roliga bögar och jag pärlade på några pärlplattor i reklampauserna. Det var en behaglig fredag tills mammas mobil ringde. Det var pappa. Hon svarade.

- Hej! Vad gör ni? frågade pappa medan han kvävde ett fniss.
- Vi kollar på tv, svarade mamma entonigt.
- ÅÅÅH, vad mysigt! Vi spelar ”Tjejsnack” och busringer till folk med hemtelefonen.
- Mm.. Vad vill du Peter? frågade mamma irriterat och rynkade partiet mellan ögonbrynen.

Pappa kunde längre inte kväva fnisset och det tog en stund innan han hade samlat sig och kunde svara på frågan.

- Får jag sova över hos Bobben inatt? Snälla?!
- Nej Peter, du kommer hem ikväll. Jag hämtar dig efter tolv men inte mycket senare.
- Men varför inte? Alla andra får ju det! Och Bobbens mamma, som bor i grannbyn, sa att det gick bra.

Mamma argumenterade med att det var sent och att han inte hade någon tandborste med sig. Pappa svarade med att han kunde borsta tänderna med lite tandkräm på fingret och att han lovade att de skulle gå och lägga sig nu på direkten om han fick sova över där. Men mamma var hård och avslutade samtalet likt en upprörd kund som precis fått avslag på sjukpenningen av Försäkringskassan.

Vi fortsatte att se på tv och pärla pärlplattor. Mamma tittade på klockan och det var nu dags för henne att åka och hämta pappa. Vinterskorna med fuskfårskinn och keltiska spännen drogs smidigt på. Likaså den trötta dunjackan från 2001. Bilnycklarna skramlade och hon mumlade något om att hon snart var hemma igen. Det tog en kvart innan jag och Wilma hörde det välbekanta ljudet av en bil som körde upp på gården. Pappa var med och han var sur.

Ytterdörren smällde igen så hårt att min bysthållare sprack. Pappa berättade högljutt för mamma hur ledsen och arg han var över att hon inte lät honom sova över hos Bobben. Alla andra fick ju. De hade haft så himla trevlig och så var han tvungen att åka hem när det var som mest trevligt. Mamma såg tämligen oberörd ut av den pågående utskällningen och tappade upp ett glas rödvin från den trogna bag-in-boxen, vars plats alltid var på vedspisen i köket. Hon var van vid dessa utbrott från min tid som extrempubertal i högstadiet.

Pappa fick nog av situationen och sprang gråtandes upp till rummet där han drämde igen dörren så kraftigt att min övre tandprotes lossnade från sitt fäste. Jag och Wilma satt förstummade i soffan medan mamma skred in i rummet med sitt vinglas, iförd en dämpad morgonrock i lila fleecetyg. Hon slog sig nöjt ned i soffan bredvid oss och zappade mellan kanalerna. #vardagslyx

Där vi satt i soffan kunde vi höra hur pappa skrek och kastade saker runt sig i rummet på övervåningen. Efter ett tag drog han på Ebba Grön's låt "Vad ska du bli?" på högsta volym. Man kunde även höra hur han satte upp OKEJ-posters på väggarna med häftstift och ett par slitna Converse knöts åt hårt runt fotleden. Pappa Peter var rebell och han skulle fortsätta att vara sig själv. Efter en stund såg jag att han skrivit en negativt laddad statusuppdatering på Facebook:

”När man inte trodde att det kunde bli värre........ - känner sig besviken *besviken smiley* ”

Efter några minuters intensivt spelande av Ebba Grön på maxvolym somnade pappa på mage i sängen. Vi gick alla upp för att titta till honom. En dregelpöl hade bildats på kudden jämns med den gapande munnen och han snarkade precis så som man ska göra när man somnat av ren, emotionell, utmattning. Jag och Wilma stod i dörröppningen och såg på när mamma stängde av stereon, snörade av Conversen och stoppade om honom. Nu sov han gott och imorgon efter frukosten skulle allt vara som vanligt igen. Pappa Peter skulle vara sig själv. Men ingen rebell.

  
Här är två bilder på pappa som han tog en gång när han fick sova över hos en kompis för mamma. Se så glad han var. Lyckan har numera ett ansikte. Livet och Kärleken är Härligt! Herrtrosor som smiter åt är Härligt. 

2013 var träningens år. Det kan vi nog alla enas om. Men det var även ångestens år. Iallafall för de som inte tränade. Och för de som ej förstörde mag- och tarmkanalen med ett överdrivet intag av osmakliga ”proteinshakes”. Jag satsade verkligen helhjärtat på träningen föregående år och bestämde mig för att bli vältränad, må bättre, äta hälsosammare och komma i de där jeansen jag fick när jag fyllde fjorton år. Precis som alla andra på Facebook och Instagram. Jag var inte ensam. Vi var krigare och #våranresaräknades!

01-01-2013 köpte jag ett årskort på det lokala gymmet. Nu jävlar! Jag for direkt till Kupolen i Borlänge för att handla upp mina sista julpengar på dyra träningskläder i jazztyg och fräsiga neonfärger. Skorna var viktiga och väldigt dyra så jag tog dem på avbetalning. Väl hemma lade jag upp gymkortet, skorna och träningskläderna på sängen och tog en bild till Instagram. Jag valde ett filter som framhävde de skrikiga färgerna ytterligare. Det skulle se härligt ut.

”Nytt år, nya utmaningar, Nu kör vi! #minresaräknas #aldrigvila #protein #healtylifestyle”  Dela.

Nu skulle jag beställa proteinpulver. Det gjorde jag via en tysk hemsida där jag inte förstod ett smack av vad som stod, men jag lyckades tillslut fullfölja en beställning och fick en vecka senare hem en A-pall proppfull med proteinpulver. Och kreatin. Jag visste inte vad det var men jag åt några skedar  om dagen. All pasta och andra kolhydratsfyllda matvaror kastade jag ut genom fönstret samtidigt som jag skrek. Det var som en skilsmässa. Nu var jag fri och skulle börja ett nytt liv. Kvarg köptes in i ofantliga mängder. Ett tag fick jag låna grannens kylskåp då mitt var överfyllt av kvarg. Jag bytte efternamn till Kvarg. Anna Sofie Kvarg.

Dagarna gick och jag besökte gymmet dagligen de tre första veckorna. Sedan började jag få andra saker att göra och gymmet blev allt mer bortprioriterat. Ångesten smög sig på och alla Facebooksvänners incheckningar på gymmet, samt bilder på jympaskor och vattenflaskor, smärtade i min smygfeta själ. Jag kompenserade den uteblivna träningen genom att dricka extra mycket proteinshakes. Det borde man ju bli lite vältränad av även fast man inte aktiverar sig fysiskt, tänkte jag. Snubbarna på den tyska hemsidan var ju jättebiffiga.

De gånger som jag tränade på gymmet tränade jag enbart styrka i ungefär tio minuter. Armhävningar och hantlar, situps och plankan, ben (och då skrev jag ”TODAY IS LEGDAY!!!!” på Facebook följt av en incheckning på gymmet.), squats, chins, twins och spinns. De två sista träningsformerna, twins och spinns, har jag uppfunnit själv.

- Twins innebär att jag söker upp ett tvillingpar och tränar tillsammans med dem.

- Spinns är när jag snurrar runt, runt, runt, runt tills jag faller till golvet där jag kräks okontrollerat p.g.a yrsel. På så vis tränar jag magpartiet och jag går samtidigt ner i vikt. Dock fick jag ett flertal muntliga varningar från personalen på gymmet då de ansåg att jag vomerade med flit. De påstod att jag var oseriös.

2013 har nu passerat och jag har nyligen ansökt till en tävling i Nederländerna där man som deltagare blir insmord i palmolja och soja för att sedan stå på en alldeles för liten scen , säkerligen byggd av ett tjog polacker, och framhäva sina muskelgrupper på bästa sätt. Juryn består av fyra stycken avdankade bodybuilders från 80-talet med kvinnobröst och utan testosteron i kroppen. De ger betyg 1-10. Jag är laddad och hashtaggar för fullt på sociala medier för att få andra och tro att jag har ett enkelt och underbart liv fyllt av nyttigheter och en fast mage. Allt för att slippa ångesten över att, ännu en gång, inte ha lyckats med något som många andra inte heller lyckas med. Över att ha påtvingat sig en livsstil enbart för att försöka passa in. Enbart för att få bekräftelse och få höra att man är duktig då man själv inte anser sig duga som individ.

Med detta sagt så vill jag, som så många andra, påstå att så länge man som människa inte har någon självkänsla så spelar det ingen roll hur mycket beröm vi får av andra människor. Det spelar ingen roll hur många ”likes” vi får på den senaste profilbilden, för trivs vi inte med oss själva så betyder de ingenting i slutändan. Att måla upp en falsk fasad av hur man är eller har det i livet på sociala medier får oss att må sämre och sämre. Allt är logiskt och logiken sviker dig aldrig. Den vanligaste träningsvärken i dagens samhälle sitter i själen. 

 

 
Det var med ovanstående bilder som jag sökte till bodybuiler-tävlingen. De ringde omgående och bönade och bad på Nederländska att jag skulle vara med. De hade aldrig sett en såhär välbevarad och solarierädd kropp. Önska mig lycka till nu! 


Ta väl hand om Er ute i ångestvärlden!

Kvargkramar
Sofie Nordquist, blek

 

Är Du en av de som varken har orken eller tiden att borsta tänderna på morgonen? Har Du även svårt att hinna med att få i dig frukosten?
Jag har lösningen på Dina problem!


Du vaknar med ett ryck och kollar på klockan. Fan! Även denna dag har du inte hört alarmet som du, med ångestfyllda fingrar, ställde in på mobilen igår kväll innan sömnen tog över. Du bokstavligt talat flyger ur sängen och kroppen får en chock av den kyliga luften som är utanför det varma täcket. Huden drar ihop sig och bröstvårtorna blir så styva att du skulle kunna skära i glas med dem. Under denna uppstigningsprocess brukar de flesta hata sina liv lite mer än vanligt.

Klädesplaggen ligger utspridda lite överallt i rummen. Du hittar bara en strumpa. Klassiker. Men efter en stunds rotande på golvet hittar du en annan ensam strumpa och drar på dig dem. Yr som en höna och med trötta ögon klär du på dig resterande plagg och ber till Gud att allt är någorlunda rent och att de sitter åt rätt håll när du är färdig. In på toaletten och töm urinblåsan från gårdagens kvälls-te. De sociala medierna kollas snabbt igenom där du sitter framåtlutad på toalettstolen och du hinner även skriva en statusuppdatering om att du har försovit dig trots att du har jättebråttom.

Har du barn så tar allting ännu längre tid. Barnen vill kanske inte gå upp ur sängen och oftast vill de heller inte klä på sig de kläder som man, utan engangemang, lagt fram dagen till ära. Det klagas på osköna jeans och knöliga strumpor. Några tårar rinner nerför de nyvakna barnkinderna och du ska försöka komma ihåg att fylla tvättmaskinen till bredden med mjukmedel vid nästa tvätt. Alternativt införskaffa en årsförbrukning av OnePiece's. Sju olika färger. En för varje veckodag.

Nu är det bara en kvart kvar innan du ska vara på jobbet. Helvete! Barnen vill se på barnkanalen men du nekar dem. Lite gråt är obligatoriskt nu. Du häller i avkommorna ett glas mellanmjölk och ger dem en torr limpskiva att äta i bilen på väg till dagiset/skolan. Nu ska barnen kläs med ytterkläder. Overallerna kastas på golvet och de torkade lerskorna likaså. Golvet blir märkbart smutsigt. Du suckar djupt. När den ena ungen, under tvång och trots, kläs på så smiter den/de andra iväg och gör saker som absolut inte behöver göras när man som förälder har bråttom på morgonen. Kanske insisterar de att sätta upp teckningar på kylskåpet helt plötsligt, eller så börjar de intensivt att leka med en leksak som de inte rört på flera månader. Och de kommer såklart inte när du ropar. Allt är viktigare än att göra som de vuxna säger. Allt.

Tillslut är alla barnen påklädda och de lämnas snabbast möjligt av vid sina institutioner och du som förälder bryter återigen mot hastighetsbegränsningarna hela vägen fram till jobbet. Du klarade det idag igen. Men du har även glömt lunchlådan och tuggummina idag igen. Magen börjar kurra och din andedräkt påminner om en fullt bemannad obduktionssal. Varken frukost eller tandborstning hanns med idag. Samma sak vareviga dag. Du känner dig som en dålig förälder. En kronisk ångest ligger och skaver i den stressade föräldratorson och du undrar hur du på bästa sätt skall kunna lösa detta återkommande problem där tidsbrist är huvudämnet.


Jag har löst det åt Dig! Genom att kombinera munhygien med frukost så spar du tid, samtidigt som du ej behöver känna dig som en dålig förälder då du ej hunnit borsta barnens mjölktänder på morgonen.

Du behöver:
-Skogaholmslimpa
-Smör eller margarin
-Tandkräm (märke och flourhalt spelar ingen roll)

Gör såhär:
Bred limpskivan med ett lager smör och ringla sedan över en sträng med tandkräm. Klart!
Servera gärna med ett glas apelsinjuice framställd av juicekoncentrat.

Jag hoppas verkligen att Du och/eller din familj får användning av mitt tips. Lycka till!

Mintkyssar
Sofie Nordquist, entrepenör och nagelbitare

Tjäääna mina, i genomsnitt, tjugotre läsare!

Nu jävlar har det varit glest mellan uppdateringarna på sistone. Förlåt mina synder. Jag är sjukskriven på obestämd tid och har ej ork att sitta framför datorn lika ofta längre. Det är sorgligt, men också ganska skönt. Faktiskt.

Anledningen till min sjukskrivning är en avgiftning från ett läkemedelsberoende som jag, under det senaste året, utvecklat genom överkonsumtion av läkemedelsgruppen bensodiazepiner. För Er som ej innehar kunskap angående denna läkemedelsgrupp kan jag kort förklara att det är ångestdämpande medicin som används vid ångest- och/eller sömnproblematik. Den verkar så att den är lugnande och muskelavslappnande och det är ju jättebra kan man tycka. Men vad som ej framgår hos de flesta läkarna är att bensodiazepiner är EXTREMT vanebildande. Dessa mediciner skall därför absolut ej användas längre än cirka fyra veckor. Jag åt min medicin, Sobril 15mg, varje dag under flera månaders tid. Och jag äter den fortfarande, men i mindre och mindre doser som kontrolleras av en läkare. Att avgiftas från dessa mediciner tar otroligt lång tid och det är ett rent helvete. Det är en abstinens som inte liknar något annat jag varit med om. I hela mitt liv.

Den ångest jag dämpade med medicinen kommer tillbaka, men i starkare grad. Att sova utan sömntabletter är omöjligt. Varje dag är jag fruktansvärt yr, har starka overklighetskänslor, blir snabbt trött och att gå i en affär eller att vara bland folk är inget jag klarar av en längre tid. Ibland inte alls. Vissa dagar är jag i stort sätt helt sängliggande då abstinensen är för stark. Stresströskeln är minimalt låg.

Listan över abstinenssymtomen kan göras milslång och de som gått igenom eller är i en benzoabstinens vet exakt vad jag pratar om. Ni andra kommer aldrig att förstå. Och jag önskar inte ens min värsta fiende detta helvete. Inte ens Svergiedemokraterna (SD). Inte ens min gamla historielärare som gav mig IG.

Så snälla, lider Du eller någon du känner av ångest och/eller sömnproblem, se upp med dessa läkemedel. De gör mer skada än nytta. De har tagit bort flera månader av mitt liv och fler kommer de att ta. Jag ber till Gud att denna text kan rädda någon från dessa gifter. Amen.

Det vore ju klämkäckt att avsluta detta inlägg med Carpe diem eller liknande text i kursiv stil, men det gör jag inte. Jag anser att det uttrycket inte passar mitt liv. Mitt motto är mer att acceptera allt man är involverad i och göra det bästa av situationen. Att tillåta sig själv att må dåligt är också viktigt. Ta semester från alla sociala medier och börja virka mormorsrutor framför SVT med en kopp av Lipton's vaniljte istället. Eller lös korsord med kulspetspenna. Yolo.

Dagens tips:

Sluta fokusera för mycket på jobb, bråka inte om pengar, ta inga IKEA-lån och ät inte benzo.

 

 

 

Några av de viktigaste människorna i mitt liv. Pusselipusspuss på Er allihopa! KjamizZzZar!

 

 

Kramar och kärlek
Sofie Nordquist, sjukskriven